Prasat Thong dog den 7 augusti 1656 och lämnade efter sig en yngre bror och många söner och döttrar. På sin dödsbädd hade Prasat Thong utsett sin äldste son prins Chai ไชย (r. 1656) till sin efterträdare. Han är också känd som Sanphet VI สรรเพชญ์ที่ 6.

En källa säger så här om hans trontillträde: "Med beväpnade män erövrade han palatset och besteg tronen" och kung Chai hann i princip bara provsitta tronen mellan den 7 och 8 augusti! Han blev nämligen omedelbart arresterad av Prasat Thongs yngre bror, med hjälp av Chais yngre halvbror prins Narai. Chai blev sedan avrättad enligt ”säckmetoden,” vid Wat Khok Phraya.

Denne farbror till den mördade kungen blev till kung Si Suthammaracha (Si Suthammaracha) ศรีสุธรรมราชา (r. 8 augusti-26 oktober 1656). Han är även känd som Sanphet VII สมเด็จพระสรรเพชญ์ที่ 7. Efter detta utnämndes prins Narai till uparat och han bosatte sig i Främre palatset (Wang Na). Narai var som tidigare omtalat också en son till Prasat Thong och var född den 16 februari 1633. Narais mamma var en dotter till den tidigare kung Songtham och hon är känd som prinsessan Sirithida Ratchathewi สิริธิดาราชเทวี.

Enligt den kungliga siamesiska krönikan Phra Ratcha Phongsawadan (Phra Ratchaphongsawadan) พระราชพงศาวดาร föddes Narai med fyra armar! Kung Prasat Thong menade att det handlade om ett mirakel och gav honom namnet Narai, som är det siamesiska namnet för guden Vishnu, som också har fyra armar.

Narais mamma dog nio dagar efter födseln och han togs om hand av en amma som jag presenterar lite längre ned i denna artikel. Uppenbart så blev Narai snart av med sina extra armar och visade stor intellektuell aptit. Han lärde sig läsa och skriva av munkar och kunde uppenbart också en hel del sanskrit och pali. Han ansågs också vara en begåvad poet.

Si Suthammaracha var uppenbart en amorös man som visade stort intresse för prins Narais syster, prinsessan Rajakalayani (Phra Ratchakanlayani) พระราชกัลยาณี (1636-omkring 1680). Han ska ha beordrat sina soldater att omringa hennes residens och sedan själv ha tagit sig in i byggnaden. Prinsessan hade innan dess fått hjälp med att bli utsmugglad i ett skåp eller i en boklåda, gömd under buddhistiska skrifter. Efter sin flykt klagade hon hos sin bror över det sätt som hon behandlats på av kungen.

Narai ska ha blivit rasande och i oktober 1656 samlade han sina anhängare för en attack på det kungliga palatset. Han fick hjälp av en grupp japaner bosatta i Siam, malajer från Pattani och uppenbart också av persiska muslimer. Andra källor talar om 40 japanska officerare, mon, javaneser, muslimska cham och persiska muslimer.

Efter ett inledande bråk med Narai inne på palatsområdet flydde Suthammaracha in i palatset, men han släpades snart ut därifrån och fördes till Wat Khok Phraya där han blev avrättad enligt ”säckmetoden” den 26 oktober 1656. En annan källa säger att kung Suthammaracha sårades i ryggen under attacken, men att han lyckades fly. Några dagar senare blev han dock infångad och avrättad efter att ha regerat i 2 månader och 17 dagar.

Narai var 23 år gammal när han blev krönt till kung Narai (Somdet Phra Narai) สมเด็จพระนารายณ์ (r. 26 oktober 1656-11 juli 1688). Han fick senare, som den tredje kungen i Thailands historia, också tillnamnet Maharat (den Store). Narai är även känd under titeln Somdet Phra Ramathibodi III สมเด็จพระรามาธิบดีที่ 3. Omständigheterna kring Narais kupp är inte helt enkla att reda ut och det finns källor som säger att Narai förgäves hade bett nederländarna om hjälp att erövra tronen redan i augusti 1656.

En persisk källa, skriven 30 år senare, bekräftar att perser hade en framträdande roll vid tronskiftet. Här nämns också att en av kungens första handlingar som regent var att utse en perser till premiärminister, som senare ersattes av en annan perser. Återigen spelade utlänningar en stor roll i tronstriderna. Den senare persiske premiärministern införde med tiden en persisk vaktstyrka på 200 man, som liknade den japanska vakten under kung Ekathotsarots regeringstid. Se även den tidigare artikeln ”Perserna i Ayutthaya.”

Två kungars våldsamma död på tre månader hade skapat oro i riket och det är högst troligt att Narai inte kände sig helt säker på sin tron. Han hade heller inte varit kung länge då två av hans yngre bröder anklagades för att ha planer om att mörda honom. De blev båda avrättade för högförräderi 1657, efter tidstypisk grym behandling, och avrättningar av misstänkta blev under en tid vanliga.

En källa säger att det var en halvbror till Narai, Phra Trai Phuwanat Thittayawong พระไตรภูวนาทิตยวงศ์, som med stöd av sin mor och några missnöjda adliga hade planerat att mörda Narai i en trång passage då han lämnade palatset. Planerna hade avslöjats för kung Narai som omedelbart hade arresterat den unge prinsen och hans medskyldiga, som hade dragit sig tillbaka till Bakre palatset (Wang Lang) วังหลัง där ytterligare en medskyldig prins var bosatt. Vem denne prins var har jag ännu inte hittat någon information om.

Det påstås att Narai var djupt förälskad i sin amma (barnjungfru), som kan ha varit en prinsessa vid namn Bua (Mom Chao Ying Bua) หม่อมเจ้าหญิงบัว (?-omkring mars 1689). I andra källor omtalas hon som prinsessan Amphai (Mom Chao Amphai) หม่อมเจ้าอำไพ och att hon var en dotter till tidigare kung Ekathotsarot. Hur som helst så blev hon senare djupt religiös och bodde under sina sista år nära ett tempel och blev känd som moderprinsessan av Wat Dusit (Chao Mae Wat Dusit) เจ้าแม่วัดดุสิต.

En källa säger att Bua också tog hand om en pojke som senare blev känd som adelsmannen Phra Phetracha พระเพทราชา (1632-1733) och han och Narai blev nära vänner. Andra källor säger i stället att han togs om hand av en annan av Narais ammor. Dessutom hade Phra Phetracha en syster som senare skulle bli en av Narais konkubiner. Du kommer att få höra betydligt mer om Phra Phetracha längre fram.

Prinsessan Bua, eller Amphai, fick också två egna söner som blev fosterbröder till Narai. De två sönerna fick hon med den tidigare omtalade monofficeren Phraya Kiat och de blev senare kända som Chaophraya Kosathibodi (Lek) เจ้าพระยาโกษาธิบดี (เหล็ก) (1630 eller 1632-1661 eller 1683) och Chaophraya Kosathibodi (Pan) เจ้าพระยาโกษาธิบดี (ปาน) (1633-15 november 1699). Förutom Lek och Pan fick Bua även en dotter vid namn Chaem แช่ม eller Cham ฉ่ำ.

Lägg märke till att Chaophraya Kosathibodi (Lek) också är känd som Kosa Lek โกษาเหล็ก och Chaophraya Kosathibodi (Pan) som Kosa Pan โกษาปาน. Innan Kosa Pan fick titeln Chaophraya hade han titeln Okphra Wisut Sunthon ออกพระวิสุทธิสุนทร.

(Chaophraya Kosathibodi (Pan))

Kung Narai ville, liksom sina företrädare, behålla sin ställning som "överhandelsman". Han utövade därför en strikt kontroll över de utländska handelsmännen. Alla skepp som kom till riket skulle stanna vid Paknam i Chaophrayaflodens mynning och där undersökas och det skulle betalas tull. Kungen hade dessutom förköpsrätt på allt gods och detta inbringades billigt och såldes med stor profit. Det som kungen inte själv ville ha fick handelsmännen dock sälja. Profiten för handelsmännen måste därför ha blivit reducerad, men den har uppenbart varit tillräckligt stor med tanke på det stora antal fartyg som anlöpte Ayutthaya.

Den minister som de utländska handelsmännen kom mest i kontakt med var finansministern, Chaophraya Phrakhlang เจ้าพระยาพระคลัง, som blev känd bland européerna som Barcalon. Namnet är högst troligen en portugisisk förvrängning av titeln Phrakhlang.

Under Narais regeringstid blev Ayutthaya en verkligt kosmopolitisk stad med stor internationell betydelse. Historiker hävdar att den under en kort tid var världens största stad med en folkmängd som vida översteg Paris ปารีส och även Londons vid samma tid. Ayutthaya nämns som en miljonstad. Engelska besökare ansåg faktiskt att London och Ayutthaya var jämbördiga och då är det lätt att tro att Ayutthaya faktiskt kan ha varit mer storslaget än London. Det gick att segla uppför Chaophraya ända upp till Ayutthaya och i stadens hamn var det ett myller av fartyg, av alla slag, från alla delar av världen.

Att idka handel låg inte för siameserna. En siamesisk man skulle vara munk, krigare, bonde eller tjänsteman. Affärer överläts åt kineserna och indierna som invandrat i stort antal. Speciellt fanns det många kineser. Än i dag är det dessa som i huvudsak bedriver butikshandel och många kineser har uppnått en mycket stark finansiell ställning.

Den totalt enväldige monarken utövade dock en noggrann kontroll över alla utlänningar. De tilläts inte bosätta sig innanför stadsmurarna, utan varje nation bildade sitt eget lilla samhälle utanför. Samtidigt hade utlänningarna som tidigare omtalat stor ekonomisk frihet och även full religionsfrihet och till och med missionsverksamhet var tillåten. Missionärerna hade dock ingen större framgång i sina försök att omvända buddhister till katolicismen.