När kung Chairacha kom hem till Ayutthaya hade han redan varit sjuk i några månader och han dog 1547. Han tycks inte ha haft någon hustru med rang som drottning, men han hade två söner med en av sina favorithustrur, som hade titeln Si Sudachan (Thao Si Sudachan) ท้าวศรีสุดาจันทร์ (tidigt 1500-tal-1548). De två sönerna var prins Kaeo Fa (Phra Kaeo Fa) พระแก้วฟ้า (omkring 1536-10 juni 1548) och prins Sri Sin (Phra Si Sin) พระศรีศิลป์ (1541-1561).

(Thao Si Sudachan i filmen med samma namn)

Flera källor säger att kung Chairacha dog under mystiska omständigheter. Den tidigare nämnde portugisen Pinto säger att Chairacha blev förgiftad av Si Sudachan och senare handlingar tyder på att detta kanske inte är så osannolikt. Pinto säger också att kung Chairacha var en klok ledare och älskad av sitt folk och att han sörjdes djupt vid sin död.

En konflikt om tronföljden inleddes nu i Ayutthaya som skulle komma att beröra hela den politiska eliten. Till sist utsågs prins Kaeo Fa till tronföljare. Han blev till kung Yot Fa (Somdet Phra Yot Fa) สมเด็จพระยอดฟ้า (r. 1547-juni 1548). Den nye kungen var född 1536 och därmed bara omkring 11 år gammal vid sitt trontillträde och hade fått stöd från en majoritet av Ayutthayas ämbetsmän.

På grund av kungens unga ålder var han ännu inte kapabel att regera själv och Phra Thianracha พระเฑียรราชา, som var en son till kung Ramathibodi II och yngre halvbror till den nyligen avlidne kung Chairacha, blev faktisk regent tillsammans med Si Sudachan. Thianracha hade tidigare varit med på sin halvbrors militära kampanjer i norr och hade deltagit i belägringen av Chiang Mai 1546. Chairacha hade utsett Thianracha till uparat.

Kung Chairacha hade knappt hunnit kallna då Si Sudachan gav prins Thianracha en vink om att hon var förälskad i honom och att de kunde bli ett passande par, som kung och drottning. Thianracha blev uppenbart skakad av detta förslag, eftersom han ville vara sin hustru trogen, som även hon var född prinsessa. Uppenbart fruktade han också att ett nej skulle göra Si Sudachan rasande och gick därför i kloster på sin systers inrådan. Si Sudachan hade nu själv den reella makten i sina händer.

Den amorösa Si Sudachan valde då att byta föremål för sin åtrå och blev i stället blint förälskad i en avlägsen släkting, Phan But Si Thep พันบุตรศรีเทพ, som var officer i gardet. Han hette från början Bun Si บุญศรี. Andra källor säger att han var ansvarig för en religiös anläggning kallad Ho Phra Thep Bidon หอพระเทพบิดร som låg på palatsområdet. Han kallas också för brahmin och var ansvarig för olika riter och ceremonier i palatset.

Möjligtvis hade Si Sudachan varit hemligt förälskad i Phan But Si Thep redan före kungens död. Pinto påstår nämligen att Si Sudachan skulle ha haft en affär med honom redan under kung Chairachas fälttåg mot Chiang Mai. Hon skulle ha förgiftat sin make för att skydda sig från konsekvenserna av sin otrohet och det faktum att hon också var gravid med Phan But Si Thep. Allt enligt Pinto. Van Vliet däremot säger att Si Sudachan och Phan But Si Thep först träffades efter Yot Fas kröning!

Hur som helst var Phan But Si Thep, till skillnad från Phra Thianracha, inte ovillig att besvara hennes närmanden och fick snart en hög ställning i palatset med titeln Khun Chinnarat ขุนชินราช. Si Sudachan födde en dotter och planerade nu att sätta sin älskare på tronen. Den här perioden i den siamesiska historien är oklar även om vår gamle bekant Pinto som vanligt skyndar fram med ”hjälpande” kommentarer, som inte alltid verkar så trovärdiga.

Då det blev oroligt i rikets norra delar infann sig en möjlighet att störta den unge kungen. Si Sudachan beordrade rikets ministrar att samla en truppstyrka runt kungen för att ”beskydda” honom och det var Khun Chinnarat som skulle rekrytera denna styrka.

Huvudstaden fylldes därefter av trupper ledda av män, som Khun Chinnarat menade var villiga att medverka till kuppens genomförande. Kanske anade den unge kungen oråd och han rådförde sig med en viss Khun Phiren Thorathep ขุนพิเรนทรเทพ, som var en av hans lojala ämbetsmän. Khun Phiren var på sin fars sida en ättling till den kungliga familjen i Sukhothai och på sin mors sida till den tidigare kungen Chairacha.

Khun Chinnarat fick höra talas om dessa samtal och hittade därför på en anledning att avskeda Khun Phiren (Thorathep) och andra officerare som var lojala mot kungen. Nästa steg blev att röja en gammal adelsman, Phraya Mahasena พระยามหาเสนา, ur vägen, som var känd som motståndare till Si Sudachan. Han fick en dolk i ryggen och andra som vågade opponera sig gick liknande öden till mötes.

Enligt Anna Leonowens แอนนา ลีโอโนเวนส์ (26 november 1831-19 januari 1915), som du kommer att få höra betydligt mer om längre fram, skulle alla hovets medlemmar, samt även Si Sudachans egen mor och systrar, som milt opponerat sig mot henne ha avrättats. Efter dessa utrensningar var läget moget att utse Khun Chinnarat till förmyndarregent med titeln Khun Worawong ขุนวรวง.

Den unge kungen var nu isolerad. Kanske har han oklokt nog visat sitt missnöje mot Khun Worawong, eftersom denne nu beslöt sig att göra sig av med honom. Exakt vilket öde som drabbade den unge kungen vet vi inte. De tidigaste berättelserna säger bara att han råkade ut för en "olycka", eller att något "hände" honom. Senare historia påstår att han blev avrättad vid Wat Khok Phraya medan Pinto säger att han blev förgiftad. Van Vliet och Wyatt menar också att han blev förgiftad, av sin egen mor, i juni 1548.

Därefter kröntes Khun Worawong till kung Khun Worawongsathirat ขุนวรวงศาธิราช (r. juni-juli 1548) eller Khun Worawongsa. Till Maha Uparat utsåg han sin egen bror, Nai Chan นายจันทน์. Prins Damrong Rajanubhab tvivlar dock på att Nai Chan blev Maha Uparat och menar i stället att han bara fick en mycket ovanlig hög titel; Chaophraya Maha Uparat เจ้าพระยามหาอุปราช.

Traditionella historiker har betraktat Khun Worawongsathirats trontillträde som moraliskt fel. Moderna historiker har dock en annorlunda syn på det inträffade. Si Sudachan, som tillhörde den gamla kungaätten från U Thong (Lopburidynastin), ville bara återskapa ättens gamla maktposition. Även Khun Worawongsathirat tillhörde denna ätt. Därför kan man betrakta Khun Worawongsathirats regeringstid som en återkomst för Lopburidynastin på bekostnad av Suphanburidynastin och andra adliga ätter.