När andra världskriget bröt ut i Europa den 3 september 1939, förklarade Thailand sig först neutralt och försökte sedan att få till stånd icke-angreppspakter med de tre starkaste makterna i Asien; Storbritannien, Frankrike och Japan. Traktat ingicks med alla tre i juni 1940.

Pakten med britterna, Anglo-Thai Non-Aggression Pact, och pakten med fransmännen förhandlades fram i Bangkok och pakten med britterna hade blivit klar den 12 juni. Tokyotraktatet (Sonthi Sanya Thai-Yipun) สนธิสัญญาไทย-ญี่ปุ่น hade förhandlats fram i Japan. Traktatet med britterna ratificerades den 31 augusti 1940 och Tokyotraktatet den 23 december 1940.

Icke-angreppspakten med Frankrike vägrade Thailand dock att ratificera innan man fick igång förhandlingar om det laotiska området på Mekongflodens västbank. Thailand hade ännu inte, eller kanske någonsin, förlåtit fransmännen för krisen 1893 och förlusten av suveräniteten och kontrollen över Laos och Kambodja. Se även ”Bangkok, Rama I - Rama VII,” avsnittet ”Kung Chulalongkorn,” och artiklarna som handlar om krisen 1893.

Läget i Europa ändrade sig helt då tyskarna invaderade Frankrike den 10 maj 1940 och på bara sex veckor erövrades Frankrike, Belgien Luxemburg (Prathet Laksemboek) ประเทศลักเซมเบิร์ก och Nederländerna. Engelsmännen förberedde nu sitt försvar mot en tysk invasion och ingen visste hur kriget skulle sluta.

Då tyskarna erövrade Frankrike fick Thailand chansen att hämnas förödmjukelsen från 1893 och ändra det man menade var en historisk orättvisa. De västerländska demokratierna verkade nu vara allvarligt hotade och kanske helt enkelt dömda till undergång.

Samtidigt började japanerna sin framryckning i franska Indokina och under invasionshot fick man den 22 september 1940 igenom ett avtal med den franska Vichyregimen (Farangset Khet Wichi) ฝรั่งเศสเขตวีชี, som styrde franska Indokina, om att få stationera trupper och få fri transit i Indokina. Trots detta avtal bröt det ut strider mellan fransmännen och japanerna den 22-26 september.

Under de fyra föregående åren hade Siam (Thailand) försökt att få tillbaka delar av Laos, väster om Mekongfloden, men förhandlingarna bröt naturligt nog samman då Frankrike föll. Phibun menade redan 1939 att Thailand berövats stora landområden som tidigare hade tillhört landet. Enligt Phibun handlade det om Penang, Kedah, Perlis, Kelantan och Terengganu i Brittiska Malaya, Tenasserim i Brittiska Indien, Sip Song Chau Tai, Sainyabuli och Champasak i Laos samt Siem Reap och Battambang i Kambodja.

Det var nu dags för Phibun att mobilisera sina militära styrkor. Thailand ställde därefter krav på alla de områden som man avstått till Frankrike 1904 och 1907 och begärde att Frankrike, om de tänkte lämna Indokina, skulle förpliktiga sig att ge tillbaka kontrollen över Laos och Kambodja till Thailand.

Hösten 1940 började USA och Storbritannien oroas över Thailands politik i Indokina och varnade den thailändska regeringen att använda våld för att få igenom sina krav i Laos. Japanerna däremot uppmuntrade Thailand, med baktanken att Thailand kunde få betydelse för deras planer att invadera Malaya och Borneo.

I slutet av oktober 1940 var situationen så spänd mellan Thailand och Frankrike att USA beslöt sig för att inte leverera ett antal bombplan som Thailand redan hade betalt. Thailändarna blev naturligt nog förnärmade och beslutet utlöste en anti-amerikansk kampanj i landet, med regimens goda minne. Enligt en källa handlade det om sexton plan medan en annan säger tio.

I november 1940, under högljudd nationalistisk propaganda, korsade thailändska trupper Mekongfloden och inledde en invasion av de omtvistade områdena i Laos. Som hämnd för detta skickade fransmännen ett bombplan som bombade staden Nakhon Phanom den 28 november. Striderna har kallats det fransk-thailändska kriget som på thai heter Korani Phiphat Indochin กรณีพิพาทอินโดจีน eller Songkhram Indochin สงครามอินโดจีน. Engelska Wikipedia anger att kriget började i oktober 1940 i stället för november som jag skrivit här ovan.

De sammanlagda franska styrkorna i Indokina vid den här tiden bestod av omkring 50 000 man, varav 12 000 var fransmän. De var organiserade i 41 infanteribataljoner, två artilleriregementen, en ingenjörsbataljon och en luftvärnssektion. Ungefär hälften av dessa styrkor och de tyngsta vapnen fanns vid den thailändska gränsen. Det är viktigt att understryka att de 41 bataljonerna hade förlorat en hel del av sin stridsduglighet efter uppror och desertering i september. Tillgången på ammunition och drivmedel var också dålig till skillnad från de relativt välutrustade thailändarna.

De franska styrkorna var vapenmässigt underlägsna thailändarna och hade bara 20 gamla antika stridsvagnar av typen Renault FT-17 เรโนลต์ เอฟที-17 jämfört med thailändarnas nästan 100 pansarfordon. Det franska flygvapnet bestod av cirka 100 plan och av dessa kunde man räkna med att 60 var disponibla vid frontlinjerna.

(Renault FT)

Den thailändska armén bestod av 60 000 man, uppdelad på fyra arméer. Den största av dessa var Burapha-armén (kong thap burapha) กองทัพบูรพา. Andra arméstyrkor bestod av två motoriserade kavalleribataljoner, en artilleribataljon, en sambandsbataljon, en ingenjörsbataljon och ett pansarregemente.

Det thailändska artilleriet var en blandning av gamla kruppkanoner samt moderna boforskanoner och handeldvapen. Dessutom disponerade man 60 små stridsvagnar av typen Carden Loyd คาร์เด็น ลอยด์ och 30 stycken sex ton tunga Vickers-stridsvagnar วิคเกอร์-6 ตัน. Thailändska Wikipedia säger att Thailand hade sammanlagt 134 stridsvagnar.

(Ministridsvagn av typen Carden Loyd)

(Stridsvagn av typen Vickers)

Det kungliga thailändska flygvapnet (kong thap akat thai) กองทัพอากาศไทย bestod av 144 flygplan, som både kvantitativt och kvalitativt var överlägset de franska. Antalet plan och vilka typer av plan som ingick i flygvapnet varierar i källorna.

Fransmännen hade nästan 100 operationsdugliga flygplan vid stridens början. Dessa bestod primärt av 60 Potez 25 โปเตซ 25 biplan från tidigt 1920-tal. Potez-planet hade ursprungligen konstruerats som ett kombinerat jakt- och bombplan, men på grund av dess låga hastighet och begränsade bombkapacitet användes det främst som spaningsplan.

(Potez 25)

De franska koloniala myndigheterna hade lyckats lägga beslag på 16 jaktplan, av typen Morane-Saulnier M.S. 406 โมราน 406 och tre plan av typen Potez 631 โปเตซ 631, som var på väg till Nationalistkina. En källa säger att man helt enkelt hade beslagtagit dem då de på sin väg till Kina hade landat för tankning! Denna historia kan jag för närvarande inte bekräfta.

(Morane-Saulnier M.S. 406)

(Potez 631)

Mera trolig är en annan källa som säger att Nationalistkina hade beställt 12 Morane-Saulnier M.S. 406 1938. Dessa hade skeppats till Hai Phong i Vietnam där de beslagtogs. Samma källa säger att ett eller två av planen möjligtvis nådde fram till Kina. Lägg märke till att en tredje källa talar om 13 plan. Ovanstående moderna plan skulle komma till användning under striderna, men mycket av den ammunition som var avsedd för planen hade redan nått fram till Kina.

I slutet av december 1940 förekom det även strider längs den thai-kambodjanska gränsen och fransmännen blev hårt ansatta. Det thailändska flygvapnet bombade kambodjanska och laotiska städer under dagtid, medan fransmännen bombade Thailand på nätterna. Fransmännen genomförde framgångsrika bombningar av både Bangkok och andra städer och fransmännen ansåg sig ha så stort övertag i luften att de funderade på att brandbomba Bangkok!

Efter hand som gränskriget trappades upp försökte Tokyo och Bangkok uppnå ett samförstånd, men meningsskiljaktigheterna var stora. Phibun ville nämligen ha japansk hjälp med att återta Siams gamla territorier i Indokina. Trots en siamesisk försäkran om neutralitet i ett eventuellt kommande krig mot Storbritannien ville Japan inte ingå några bindande överenskommelser, men de ville ha siamesiskt stöd i ett eventuellt krig mot Storbritannien.

Vid årsskiftet 1940-1941 försökte britterna förgäves komma överens med USA om en gemensam utrikespolitik i Sydostasien. Den brittiske ambassadören Josiah Crosby hoppades nämligen att Phibun skulle lyckas erövra de omtvistade områdena utan japansk hjälp. Det brittiska utrikesministeriets åsikt var ganska tydlig; "Titta på när hundarna slåss, men tala lugnande till din favorithund.” London var heller inte glada över det amerikanska beslutet att inte leverera de redan betalda flygplanen till Thailand.

En thailändsk handelsdelegation reste i stället till Tokyo för att köpa flygplan och vapen därifrån. Japanerna lovade att skicka samma antal plan till Thailand som de hade beställt från USA, inklusive mekaniker för att sköta underhållet av dem! Tidigt i januari 1941 lastades japanska vapen och stridsvagnar för att skickas till Bangkok.

I december 1940 ansåg den brittiska underrättelsetjänsten att det japansk-thailändska samarbetet ännu var mycket begränsat. USA:s underrättelsetjänst höll dock inte med britterna utan fortsatte att tro att Phibun redan var i japanernas händer. USA missbedömde situationen då man tolkade den thailändska nationalismen som underkastelse mot japanerna.

Den 5 januari 1941 inledde thailändarna massiva attacker mot franska positioner i gränsområdet med artilleri och flygbombningar och marktrupper gick in i provinsen Battambang. Detta efter ett påstått franskt anfall mot den thailändska gränsstaden Aranyaprathet.

Anfallen genomfördes på sammanlagt fyra fronter; I norra Laos där de omtvistade områdena intogs utan större motstånd, i södra Laos mot öarna i Mekongfloden som sedan korsades den 19 januari, i bergsområdet Dangrek (Thio Khao Phanom Dong Rak) ทิวเขาพนมดงรัก där kaotiska strider böljade fram och tillbaka och som ovan nämnt i Battambang. Japanerna tillät, av taktiska skäl, fransmännen att försvara sig. De thailändska styrkorna kommenderades av general Luang Phromyothi (Mangkon Phromyothi) หลวงพรหมโยธี (มังกร พรหมโยธี) (16 november 1896-24 mars 1966).

(Luang Phromyothi)

I Battambang ryckte thailändarna fram längs Route Coloniale 1 och möttes av hårt motstånd, speciellt vid Poipet ปอยเปต. Men snart började fransmännen retirera till Sisophons västliga utkanter och byarna längs vägen ockuperades av thailändarna.

Fransmännen beslöt sig nu för att genomföra en motoffensiv under ledning av överste Henry-Paul Jacomy แจโคมี่ (27 juni 1888-9 augusti 1975). Målet var att återerövra byarna Yang Dang Khum (Ban Yang) บ้านยาง och Phum Preav (Ban Phrao) บ้านพร้าว. Jacomys styrkor bestod av en bataljon infanteri (européer) och två bataljoner blandat infanteri (européer och indokineser).

(Henry-Paul Jacomy)

Motoffensivens inledning natten den 15 januari 1941 började inte bra för fransmännen. De tvingades göra en rad komplicerade manövrar och fick sicksacka sig fram genom svår terräng. Detta innebar att trupperna, som nådde fram till sina positioner den 16 januari, var både förvirrade och utmattade.

Då en numerärt underlägsen fransk styrka, där ett kompani hade lämnats kvar för att vakta artilleriet och ett annat kompani hade gått vilse i djungeln, kom fram till sin position norr om Yang Dang Khum upptäckte de att thailändarna var beredda att ta emot dem. Strider bröt ut omkring klockan 04.00, men med brist på uppbackning tvingades fransmännen att retirera.

Då thailändarna slagit tillbaka denna attack vände de sin uppmärksamhet längre söderut där fransmännen också gått till anfall. Sent på morgonen tystnade det franska artilleriet här och de franska styrkorna retirerade. Det luftunderstöd som utlovats fransmännen kom nämligen aldrig och thailändarna attackerade i stället fransmännen med sina egna plan.

Striderna vid Phum Preav var de mest intensiva. Trots franska underrättelserapporter var thailändarna inte stationerade i byn, utan hade i stället gömt sig nedgrävda i skogen öster om. Från sitt bakhåll attackerade thailändarna fransmännen med sina boforskanoner och slog ut flera av fransmännens fordon. Efter att ha återhämtat sig från den initiala chocken lyckades fransmännen få fram förstärkningar och två 25-mm och en 75-mm kanon för att kunna attackera thailändarnas stridsvagnar. Fransmännen lyckades därefter slå ut tre thailändska stridsvagnar och de återstående siamesiska stridsvagnarna drog sig tillbaka.

På grund av den dåliga franska koordinationen i striderna och bristen på en fungerande underrättelsetjänst lyckades till sist de nedgrävda och väl förberedda thailändska styrkorna stoppa fransmännen, som valde att retirera. Thailändarna kunde dock inte följa efter dem då de utsattes för intensiv artillerield från den franska främlingslegionens styrkor. En ytterligare detalj som försvårat för fransmännen var att radiokommunikationerna var dåliga och fransmännen därför sände sina order på okodad morse, vilket kanske förklarar att thailändarna ofta kunde förutse fransmännens trupprörelser.