Vi återvänder nu bakåt i tiden för att berätta lite mer om taifolkens tidiga invandring i nuvarande Thailand och grannländerna.

Under det första årtusendet av vår tideräkning hade taibefolkningen stadigt ökat. Öster och nordöst om taifolken fanns, som tidigare nämnts, de välorganiserade, kraftfulla och tätbefolkade kinesiska och vietnamesiska rikena, medan landet väster och sydväst om dem endast var sparsamt befolkat av förfäder till dagens bergsstammar.

Naturligt nog var det därför mot väst och sydväst som taifolken begav sig. Bergsstammarna var inte rustade att konkurrera med taifolkens överlägsna sociala och politiska organisation eller med deras teknologi och vapen. Det finns massor av historier och sägner om taifolkens tidiga invandring, men de är så fulla av fabler att det är omöjligt att veta vad som är sanning och vad som är fri fantasi.

Taifolken följde floderna som rann söderut in i ett bergigt område som utgjorde en naturlig barriär mot en snabb invandring. Invandringen måste därför ha varit en utdragen process, som pågick i flera århundraden, innan de så småningom nådde Chaophrayas flodsystem i nuvarande centrala Thailand. Som jag nämnt tidigare är det kanske inte helt otroligt att en del taifolk redan på ett mycket tidigt stadium levt sida vid sida med andra folkslag i nuvarande Thailand. Att invandringen var sporadisk tyder de spridda bosättningarna på.

Då Chiang Saen blev ett viktigt taicentrum i norr, en bit in på 1300-talet, levde det redan andra grupper av tai vid Suphanburi, i centrala delarna av dagens Thailand, och ända nere vid Nakhon Si Thammarat i nuvarande södra Thailand. Du kan läsa mer om Suphanburi längre fram i ”Sukhothai och Lan Na”, avsnittet ”Konungariket Sukhothai” och artikeln ”Suphanburi”.

De tidiga invandrarna var fredliga bönder, som bosatte sig bland de ursprungliga invånarna och levde i fred med dem i flera århundraden. En anledning till att det inte uppstod stridigheter var kanske att de accepterade sin status som minoritetsfolk. En del tai har säkert också blandat sig med lawa-, mon- och khmerfolket som befolkade området. I norra nuvarande Thailands tidiga historia verkar det som religiösa män var samhällenas ledare. De var antingen munkar eller män som levde ett striktare religiöst liv än de vanliga människorna.

Det ska nämnas att Kina fortsatte att hävda sin suveränitet över de tai som begav sig söderut. Detta tog taifolken säkert inte så högtidligt, men de fortsatte att upprätthålla goda förbindelser med Beijing ända fram till 1644 då Manchudynastin (Ratchawong Maenchu) ราชวงศ์แมนจู, eller Qingdynastin (Ratchawong Ching) ราชวงศ์ชิง (1644-1912), avlöste Mingdynastin.

Av alla taikrönikor är det bara få som ger några ledtrådar om taifolkens tidiga kontakt med khmererna och deras kommande Angkorrike. De flesta kommer från Yonok. Någon gång på 600-talet bildades här en politisk administration som kontrollerade ett ganska stort antal städer norr om dagens Chiang Mai, under ledning av en Phaya Lao Chakkarat พญาลาวจักกราช (r. 638-?). Lägg märke till att stavningen av hans titel eller namn varierar i olika källor. Andra vanligt förekommande namnvarianter är Lao Chok ลาวจก och Lao Chong ลาวจง.

Jag har i det tidigare avsnittet ”Sydostasien före och under taifolkens ankomst”, och artikeln ”Chiang Saen” berättat att ett jordskalv hade förstört staden Nak Nakorn och därmed kungariket Yonok. De nordtai (tai yuan) som överlevde jordbävningen begav sig då österut under ledning av en man vid namn Khun Lang ขุนลัง och samlades sedan vid en plats som fick namnet Vieng Prueksa. Här etablerades en monarki, där man valde sin regent bland de 14 byledarna i området, som varade i 93 år.

Den tidigare nämnda och blivande kungen Kalavarnadit av Lavo (Lopburi) tvingade 638 Vieng Prueksa att acceptera Lao Chakkarat som ny kung. Lao Chakkarats dynasti skulle regera området mellan 638-1292 och Lao Chakkarat döpte om Vieng Prueksa till Hiran. Lao Chakkarat var tänkt som regent med stöd från kungadömet Lavo.

Lao Chakkarats dynasti kallas Lao Chakkaratdynastin (Ratchawong Lawa Chakkarat) ราชวงศ์ลวจักรราช eller Laodynastin (Ratchawong Lao) ราชวงศ์ลาว. I nästa artikel har jag valt att presentera en lista över kungarna i riket Hiran.

Jag har tidigare berättat att kungariket Hiran hade sitt centrum vid staden med samma namn fram till omkring 850. Phaya Lao Khiang พญาลาวเคียง, Hirans nionde kung, grundade staden Ngoenyang omkring 850 och flyttade huvudstaden dit. Därmed blev han den förste kungen i ett rike kallat Hiran Ngoenyang eller Hiran Ngoenyang Chiang Saen.

Till skillnad från de flesta andra samtida tairiken omtalas Hiran Ngoenyang i lokala krönikor och därför vet vi en del om rikets historia. Detta tidiga nordliga tairike blev en fortsättning på kungariket Yonok och föregångare till kungarikena Lan Na och Chiang Saen.

Kung Mangrai (r. 1261-1311) blev Ngoenyangs 17:e kung. En del källor säger 25:e kungen, då man först räknar med 8 kungar i Hiran och sedan börjar med kung nummer 1 då man bytt huvudstad till Ngoenyang. Lägg märke till att det finns andra källor som säger att Mangrai regerade i Ngoenyang 1261-1292. Lägg märke till att en del källor i stället använder stavningen Mengrai เม็งราย. Det finns även ett distrikt i dagens Chiang Rai som heter Phaya Mengrai พญาเม็งราย.

Mangrai anses vara grundaren av Lan Na även om detta namn inte användes för riket under hans regeringstid, utan först under den andra halvan av 1300-talet. Enligt Wyatt föddes Mangrai den 2 oktober 1238, medan flera andra källor säger 1239. Intressant nog hävdar arkeologen Srisakara Vallibhotama (Sisak Wanliphodom) ศรีศักร วัลลิโภดม (2 juni 1938-) att Mangrai inte var tai utan lawa.

(Srisakara Vallibhotama 2010)

Det territorium som Hiran Ngoenyang gjorde anspråk på sträckte sig västerut från det moderna Chiang Saen till delar av dagens Laos norr om Luang Prabang fram till den moderna provinsen Dien Bien Phu (Dian Bian Fu) เดียนเบียนฟู i Vietnam. Området vid Dien Bien Phu kallas också Mueang Thaeng เมืองแถง, eller Mueang Thaen เมืองแถน.

(Provinsen Dien Bien Phu i Vietnam)

Hiran Ngoenyang blev dominerat av luefolkets kungarike Ho Kham Chiang Rung (Chiang Hung) i norr från cirka 1250 och förblev så fram till mongolernas invasion som förändrade maktfördelningen i området. Religionen i Hiran Ngoenyang påverkades starkt av theravadabuddhismen från kungariket Hariphunchai i söder. Hiran Ngoenyang hade kontakt med det blivande riket Dai Co Viet (Vietnam), Nanzhao och Chenla. I dokumenten nämns nu taifolkens framfart som ett hot mot de ursprungliga invånarna i området.

En krönika berättar att en stat i Yonokregionen attackerades av en khom-armé som kom ifrån Umangasela (Umongkhasela) อุมงคเสลา, vid floden Ping. Khom är för övrigt monfolkets benämning för khmer och Umangasela är föregångaren till staden Fang ฝาง. Du kan läsa lite mer om Umangasela i nästa artikel.

Fang har genom historien också haft namnet Sawangkhaburi สวางคบุรี, alternativt Sawangburi. Fang verkar vara det äldre av de två namnen och de två namnen har använts växelvis.

"Khomregenten var anti-buddhistisk och dum. Han följde inte någon av de 10 kungliga föreskrifterna och förtryckte folket genom att införa skatter och hitta på förevändningar för att bötfälla eller straffa utländska handelsmän som kom till landet. Därför rådde det stor förvirring i Suwankhomkham (Mueang Suwankhomkham) เมืองสุวรรณโคมคำ och staden föll i glömska".

Taifolk hade uppenbarligen tidigt bosatt sig i Suwankhomkham, som tidigare hade varit befolkad av khmerer. Staden verkar ha legat på en ö i Mekongfloden söder om floden Koks mynning. Denna ö verkar sedan ha försvunnit genom erosion eller ändrad flodfåra. En del av den gamla befolkningen byggde sedan en ny stad längre åt sydöst.

En krönika kallad legenden om Singhanavati (Tamnan Singhanawat) ตำนานสิงหนวัติ berättar om taihövdingen Singhanawat สิงหนวัติ, som kom till samma region i området norr om dagens Chiang Mai med ett stort antal följeslagare. Kanske kom han från Xishuangbanna i Yunnan. Observera att namnet på denna hövding eller prins stavas Singhonwat i vissa källor.

Singhanawat inledde strider mot de ursprungliga invånarna och tvingade bergsstammarnas hövdingar att erkänna honom som härskare. När khomregenten av Umangasela vägrade att erkänna honom besegrade han också denne militärt och intog staden. Singhanawat fortsatte sedan att erövra det som senare skulle bli riket Lan Na. Här säger en av mina källor att Singhanawat ändrade namnet på Umangasela till Mueang Yonok Nakhon Chaiburi Ratchathani Si Chang Saen เมืองโยนกนครไชยบุรีราชธานีศรีช้างแส่น.

Kungariket, som enligt en källa låg vid floden Kok (Maenam Kok) แม่น้ำกก i den nuvarande provinsen Chiang Rai, gränsade mot nuvarande Vietnam i öster, Nanzhao i norr och Lavarattha (uppenbarligen Hariphunchai, fast Lavarattha är en namnvariant av Lavo eller Lopburi) i söder och sträckte sig in i shanregionen vid övre Salween i väster.

(Floden Kok)

Kungariket är känt som Singhanavatinagorn (Mueang Nak Phan Singhanawat Nakhon) เมืองนาคพันธุ์สิงหนวัตินคร, alternativt Singhanavati. Namnet Yonok eller Yonok Nakhon โยนกนคร förekommer också.