Som nämnts i den föregående artikeln finns det betydligt mer dramatiska versioner i de siamesiska krönikorna om vad som hände med kronprins Mingyi Swa. Så här lyder en av versionerna;

Kung Naresuan beslöt att attackera den del av den burmesiska armén som först gick in på siamesiskt territorium. Det visade sig snart att burmeserna återigen hade gjort misstaget att dela upp sin stora armé och inte genomföra en gemensam attack. Trots det upptäckte Naresuan att kronprins Mingyi Swas styrkor var numerärt överlägsna. Därför ändrade han sina planer och väntade på burmeserna i en starkare försvarsposition vid Nong Sarai, 50 kilometer öster om den burmesiska armén.

Kung Naresuan använde sig återigen av den brända jordens taktik och offrade städerna i norr, som Tak, och flyttade hela befolkningen söderut. Fort och andra befästningar avlägsnades eller förstördes så att de inte kunde användas av fienden och all tillgänglig mat fördes till Ayutthaya.

Befolkningen från norr placerades antingen i Ayutthaya eller i stadens närhet. Här fick de militär träning och fungerade sedan som reservtrupper. Överallt i de delar av riket, som kung Naresuan hade kontroll över, inkallades alla män mellan 18 och 60 år. Vid denna tids primitiva krigföring fick de ta med sina egna vapen, som de redan visste hur de skulle använda, och de behövde bara en kortare tids träning i exercis och hur man stred i trupp. Med tiden bildades en stor arméreserv öster om Ayutthaya. Kungens elittrupper fanns väster om huvudstaden.

Kung Naresuan skyndade för att möta den burmesiske kronprinsens styrkor vid Suphanburi. Striderna började i mindre skala för att sedan öka i intensitet. Trycket på Naresuans huvudstyrka ökade. I stället för att förstärka sina förtrupper stod Naresuan kvar medan burmeserna rusade framåt genom de försvagade förtrupperna. Naresuan förberedde nu en skenreträtt och skickade fram Phra Rajamanu för att rekognoscera burmesernas ställningar, utan att attackera dem.

Mot sina order hamnade Phra Rajamanu i strid och då Naresuan kunde höra eldgivningen på avstånd skickade han en ny order till honom om eldupphör och ett tillbakadragande till huvudstyrkan, där kungen själv befann sig. Denna huvudstyrka skulle därefter delas upp i två halvor och lägga sig i bakhåll i ett smalt djungelpass. Då Rajamanu var så framgångsrik glömde han bort ordern om reträtt. Han skickade till och med ett meddelande till Naresuan där han förklarade att han kunde hålla stånd mot burmeserna och han bad kungen att följa upp denna framgång med sina egna soldater.

Naresuan gav då sitt eget svärd till en hovstallmästare och sade till honom: ”Bege dig till Rajamanu. Säg till honom att han omedelbart ska återvända till mig. Om han tvekar hugg då av hans huvud med detta svärd och ta med det tillbaka till mig." General Rajamanu förstod att det var allvar då han såg svärdet och inledde snabbt reträtten. Segerrusiga tog burmeserna upp jakten på de retirerande siameserna och gick rakt in i fällan i djungelpasset. Naresuans bakhåll innebar stora förluster för burmeserna. 

Det som nu hände känner alla skolbarn i Thailand till; Kung Naresuan och prins Ekathotsarots elefanter hamnade i sken och råkade hamna mitt ibland fienden. Elefanterna var i brunst och därför mer svårhanterliga än vanligt. Av ljudet från striderna blev de galna och rusade in bland burmeserna i riktning mot kronprins Mingyi Swa.

Elefanterna drog upp ett moln av damm vilket gjorde att siameserna inte kunde se vart de tog vägen. Dock hade några stycken från deras personliga livgarde i sina röda dräkter lyckats följa efter till fots. Då de äntligen fick stopp på sina elefanter hade de hamnat mitt framför den burmesiske kronprinsen. Styrmannen på den ena elefanten var död och signalisten på den andra. De hade bägge blivit skjutna. 

Då dammet lagt sig upptäckte kungen till sin överraskning sin gamla studiekamrat på en elefant i skuggan av ett stort träd. Kung Naresuan skrek då till honom; ”Kom ut och låt oss mötas i en elefantduell för våra kungarikens ära,” vilket kronprinsen accepterade. Enligt andra källor ska samtalet ha låtit så här;

"Äldre bror, varför sitter du under detta träd? Ta ut din elefant och låt oss mötas i en duell man mot man precis som vi gjorde när vi var lärlingar. Låt det vara en syn för våra trupper så att de får veta att det fortfarande finns modiga handlingar bland prinsar, att de inte har förlorat sin skicklighet och att de fortfarande kan konsten att duellera man mot man på elefantrygg.”

Den burmesiske kronprinsen hade bara behövt ge order om att kung Naresuan skulle dödas eller infångas, men han var en tapper man och en gentleman som accepterade att duellera. 

Duellen började inte så bra för kung Naresuan. Med sitt svärd, eller sabel, högg kronprinsen av en bit av Naresuans stridshjälm av läder, i form av en halvmåne. Därefter blev Naresuan lättare sårad i sin högra arm av ett nytt svärdshugg. De anföll varandra ännu en gång och när kronprinsens elefant snubblade till lyckades Naresuan få in ett hugg mot kronprinsen. Hugget tog vid hans skuldra och klöv honom ända från axeln ner till midjan och han föll död till marken.

Naresuans mahout Nai Maha Nuphap นายมหานุภาพ, som hade tjänat kungen under lång tid, hade också mist livet under striden, men en monsoldat hade lyckats ta hans plats. Siamesiska trupper hade nu nått fram till platsen, men Naresuan gav order om att burmeserna skulle tillåtas hämta den döde kronprinsens kropp.

Prins Ekathotsarot hade fått ett sår i handen under striderna och han och en handfull följeslagare hade kämpat desperat mitt bland de burmesiska styrkorna, men hade till sist lyckats ta sig ut med livet i behåll. Enligt David K. Wyatt ägde slaget vid Nong Sarai rum den 18 januari 1593. Det finns andra källor som anger året som 1592 eller den 8 januari 1593 och den 25 januari 1593. Nong Sarai ligger i dag 23 kilometer söder om Suphanburi.

Phra Rajamanu var enligt tamnan-historien ledare för de som hade hand om rikets stridselefanter och han var själv en skicklig elefanttränare. Han ska också ha varit duktig på att lära upp de soldater som hade hand om denna tids stridsvagnar.

Phra Rajamanu hade personligen tränat upp en stor hanelefant vid namn Phlai Phukhao Thong พลายภูเขาทอง och det var denna elefant som kung Naresuan red på då han besegrade den burmesiske kronprinsen. Naresuan hade dock gett elefanten namnet Phraya Chaiyanuphap พระยาไชยานุภาพ och efter slaget vid Nong Sarai fick den den högre rangen Chaophraya Prap Hongsawadi เจ้าพระยาปราบหงสาวดี.

Naresuan lät resa en stupa över den döde kronprinsen. Den återupptäcktes 1913 som en obetydlig ruin i distriktet Don Chedi ดอนเจดีย์ i Suphanburi. Moderna historiker menar dok att man inte lyckats finna den korrekta platsen för stupan. Den förmodade stupan blev ändå restaurerad 1952 och man byggde en ny över den gamla som blev 66 meter hög. Den 25 januari 1959 invigdes den av kung Bhumibol.

(Distriktet Don Chedi i provinsen Suphanburi)

(Monumentet vid Don Chedi)

Som kuriosa kan nämnas att då Naresuans stridselefant Chaophraya Prap Hongsawadi dog 1595 fick den en storslagen statsbegravning.