Prins Naret (Naresuan), som tagits som gisslan och förts till Burma skulle få enorm betydelse för den kommande utvecklingen i Siam. För enkelhetens skull börjar vi nu att kalla honom för Naresuan. I Burma hade han placerats i den burmesiska kungliga militärhögskolan, som förmodligen var den bästa i Sydostasien vid denna tid. Han fick undervisning i den tidens krigskonst tillsammans med burmesiska prinsar och adelsmän.

Thailands dyraste filmprojekt någonsin är en trilogi som handlar om Naresuans liv. Del I och del II hade premiär 2007 och del III 2011. I den första filmen som handlar om hans tid i Burma påstås det att Naresuan tillbringade mycket tid i ett tempel. Även dessa filmer regisserades av den tidigare omtalade prins Chatrichalerm Yukol.

Då burmeserna ansåg att det var ganska lugnt i Siam tillät man prins Naresuan att återvända hem 1571. Det är också möjligt att Maha Thammaracha bett om sonens frigivande och som utbytesgisslan skickades Naresuans äldre syster Suphankanlaya.

Den engelskspråkiga thailändska dagstidningen the Nation เดอะ เนชั่น berättade den 3 juli 1999 att den thailändska regeringen erbjudit sig att hjälpa Burma att restaurera kung Bayinnaungs gamla palats till gengäld för upplysningar om prinsessan Suphankanlayas öde. Hon ska ha blivit gift med Bayinnaung och möjligtvis sedan mördad av honom eller hans son och efterträdare Nanda Bayin.

En legend från Pegu berättar om en siamesisk prinsessa som var gift med Bayinnaung. Legenden säger att Bayinnaung tyckte synd om sin fru, som hade hemlängtan, och att han därför beordrade byggandet av en egen by till henne i Peguområdet. Denna by befolkades sedan med krigsfångar från Ayutthaya. Byn ska ha kallats Yodia, vilket är en anspelning på namnet Ayutthaya. Tyvärr berättar legenden inte om hennes vidare öde.

En annan okänd källa påstår att Suphankanlaya fick två barn med Bayinnaung innan han dog. Därefter blev hon gift med Nanda Bayin. Hon ska ha varit gravid med honom då hon blev torterad och mördad av sin rasande make. Mordet ska ha skett efter att Nanda Bayin fått höra att hans son dödats av hennes bror, den blivande kungen Naresuan. Se längre fram i artikeln "Slaget vid Nong Sarai.”

Det ska tilläggas att inget av det som berättats här ovan behöver vara sant och finns heller inte beskrivet i några gamla siamesiska källor. Uppgifter om Suphankanlaya finns bara sporadiskt i burmesiska källor.

Nu har vi sprungit lite för långt framåt i tiden och återgår till tiden för prins Naresuans hemkomst. Då Naresuan återvände hem var han 16 år gammal. Väl på plats utnämndes han till Maha Uparat och liksom sin far blev han också utnämnd till guvernör över Phitsanulok. Han fick nu kommendera de siamesiska styrkor som förde krig mot khmererna. Under det kommande årtiondet skulle han upprepade gånger visa sin militära skicklighet i dessa krig.

Naresuan insåg snabbt att siameserna inte kunde mäta sig militärt med burmeserna, varken när det gällde truppernas storlek eller deras utrustning. Dessutom var Chiang Mai och även Lan Xang på Burmas sida. Mer information om detta kommer senare. Prinsen beslöt därför att vänta på en mer gynnsam tidpunkt att befria sitt land från Burma. Under tiden tränade han en frivillig styrka i överrasknings- och bakhållstaktik. Dessa trupper fick stöd av en lokal gerilla.

Prins Naresuans framgångar med att samla det siamesiska folket och hans träning av en växande armé började naturligtvis så småningom oroa burmeserna. Redan 1575 skickade Ayutthaya diplomater till Kina för att få Kina att erkänna Siam som en självständig stat.

Efter khmerinvasionen 1578 avslöjades Phraya Chin Chantu som kambodjansk spion i Ayutthaya. Han flydde plötsligt med alla sina män i en djonk och trots att prins Naresuan, och kanske också prins Ekathotsarot, förföljde honom och lyckades döda flera ombord på djonken lyckades Phraya Chin Chantu ta sig ut till havs. Där tvingades Naresuans mindre flodbåtar att vända på grund av höga vågor och rymlingarna tog sig hem i säkerhet till Kambodja.

(Jakten på Chin Chantus djonk)