Då kung Naresuan var på väg tillbaka till Ayutthaya efter slaget vid Nong Sarai visade han sitt missnöje mot några av sina militära ledare. Han anklagade dem för att inte ha följt honom genom de burmesiska linjerna under striderna vid Nong Sarai. En utredning om detta påbörjades och kungen ville ha dödsstraff för de skyldiga, men en buddhistisk förbön av en munk vid namn Somdet Phra Wannarat สมเด็จพระวันรัต mildrade kungens vrede.

Naresuan gick med på att förlåta dem på ett villkor: De anklagade skulle erövra städerna Tenasserim, Mergui och Tavoy som berövats Siam 1568 av den tidigare kungen Bayinnaung. Två siamesiska arméer på vardera 50 000 man marscherade därefter mot Burma 1593 för att återerövra Tenasserimkusten.

Phraya Chakri belägrade Mergui och efter 15 dagars strider erövrades staden. Phraya Phrakhlang พระยาพระคลัง var också framgångsrik och efter hårda strider och 20 dagars belägring föll också Tavoy. Titeln Phrakhlang พระคลัง kommer att få en närmare förklaring längre fram.

Under tiden hade burmeserna utrustat en 170 båtar stor flotta för att transportera trupper till Tenasserimkusten. Denna flotta råkade på en siamesisk flotta bestående av 150 skepp, ledd av Phraya Chakri, som trodde att Phraya Phrakhlang behövde hjälp med att erövra Tavoy. Ovetande om denna händelse skickade också Phraya Phrakhlang en flotta på 100 skepp för att assistera Phraya Chakri längre söderut. Då burmeserna, som redan hamnat i strid med Phraya Chakris flotta, plötsligt hamnade i underläge flydde de till Irrawaddys mynning.

Då siameserna hörde från tillfångatagna burmeser att en stark burmesisk armé var på väg mot Tavoy marscherade Phraya Chakri norrut med 30 000 man. Han kom sedan fram till Tavoy, som nu hotades av en motattack från burmeserna. Manskapet från den segerrika siamesiska flottan och en styrka på 90 000 man väntade nu på burmeserna vid Tavoy. Burmeserna led ett förkrossande nederlag och ockupationen av Tavoy och Tenasserimkusten var säkrad.

Hamnstaden Mergui skulle få mycket stor betydelse för Siams utrikeshandel. Härifrån skulle det med tiden exporteras en rad produkter såsom sappanträ (fang) ฝาง, elefanter och kryddor. De två generalerna och några andra lägre officerare som tidigare hade ådragit sig kung Naresuans vrede togs nu åter till nåder.

Burmas krafter var nu slut och landet stod på randen av en revolt. Tusentals mon lämnade sitt eget land för att undgå den burmesiske kungens krav om militärtjänst. De mon som försökte undgå militärtjänsten genom att gå i kloster tvingades lägga av sig sina munkkåpor. Samtidigt hotade hungersnöd i Irrawaddydalen, som var den rikaste delen i Burmas imperium. 

Uppror skakade snart den en gång så starka staten. Ett uppror i Bassein misslyckades emellertid. De tillfångatagna upprorsmakarna torterades till döds och de som kom undan flydde till Arakan och Siam. Kanske hade Nanda Bayin kunnat hålla ihop sitt rike om han inte hade offrat så mycket av sina krafter på de ständiga krigen mot Siam.

Under åren som följde slaget vid Nong Sarai var Naresuan och Ekathotsarot mindre framgångsrika med sina offensiver än de hade varit när de var på defensiven. Deras handlingar och politik visade emellertid på självförtroende och mental styrka och detta skulle följa med dem in i det kommande århundradet då Ayutthaya började hävda sig i en alltmer internationell värld. Om inte annat hade de tidigare 50 årens krig visat på Ayutthayas utsatta läge i regionen.

Burmeserna hade lyckats förena Pegu, Toungoo och Ava och utvidgat sin makt till Lan Na medan Lan Xang och Kambodja hade utnyttjat Siams svaghet och härjat i öster då siameserna var upptagna med krig mot Burma.

1594 revolterade monguvernören av Moulmein. Han var trött på att se sitt folk massakrerat och undertryckt av Nanda Bayin och han bad siameserna om hjälp. Det var hotet från guvernören av Martaban, som ville stoppa revolten, som gjorde att man bad om hjälp från Siam. Kung Naresuan ledde en styrka på 30 000 man som inte bara drev bort burmeserna från Moulmein utan också från Martaban.

Kungen av Toungoo förväntades nu göra ett motangrepp mot siameserna, efter att han fått order om detta. Den burmesiska krönikan säger att kungen av Toungoo förfogade över en styrka på 80 000 man, 400 elefanter och 4 000 hästar. Denna enorma armé kunde dock inte besegra de kombinerade styrkorna av siameser och mon från Moulmein. Enligt W.A.R. Wood tvingades kungen av Toungoo att retirera till Thaton. Detta inträffade antingen i november eller i december 1594. Nederlaget resulterade i att en stor del av det gamla kungariket Pegu accepterade siamesisk överhöghet.