Den som åter skapade ordning i Laos var kung Souligna Vongsa (Suriyawongsa) สุริยวงศา (r. 1637-1694) Han skulle bli en av de största och längst regerande kungarna i Laos historia. Flera källor säger att han var född 1618. Lägg märke till att hans regeringstid varierar en del beroende på källan.

Souligna Vongsa hade fått adelns stöd och den äldre brodern Somphou (Chomphu) ชมพู skickade han till Dai Viet (Vietnam) och en annan skickade han i kloster. Sina kusiner skickade han västerut till Siam. Väl av med sina rivaler kom han att sitta på tronen hela 57 år. Förväxla inte denne Somphou med den gamle kungen med samma namn som regerat 1496-1501!

En annan källa säger att Somphou hade flytt till Phu Xuan (Hué) i Dai Viet efter maktkampen med sin bror. Han gifte sig sedan här med Souligna Vongsas äldsta dotter prinsessan Sumangala (Nang Sumangkhala) นางสุมังคละ [född? svår]. Tillsammans fick de en son vid namn Sai Ong Hue (Phra Chai Ong We) พระไชยองค์เว้ (1685-1735) som du kommer att höra betydligt mer om längre fram i avsnittet ”Siam isolerar sig från väst,” artikeln ”Lan Xang splittras.”

Sai Ong Hue tillbringade en stor del av sina ungdomsår i Phu Xuan (Hué) där hans far sedan dog 1688. Hans mor Sumangala gifte då om sig och fick ytterligare två söner. En av dessa söner blev sedan grundare av en ny ätt i Champasak. Se även avsnittet ”Siam isolerar sig från väst,” artikeln ”Lan Xang splittras.” Lägg märke till att jag sett uppgifter om att Souligna Vongsa dog någon gång mellan 1690 och 1695 och att han blev 80 år gammal eller något mer. Detta stämmer inte alls med mina andra källor!

Souligna Vongsa mottog en rad främmande besökare under sin regeringstid och 1641 anlände en mission från det nederländska Ostindiska kompaniet. Missionen leddes av handelsagenten Gerritt van Wuysthoff แกริต ฟาน วูสทอฟ och han hade med sig ett brev till kungen från generalguvernören i Batavia. I brevet bad man om att få upprätta en handelsstation i riket.

Van Wuysthoff kan ha varit den första européen som besökte Laos. Han skrev dagbok och har beskrivit den 109 dagar långa besvärliga resan uppför Mekongfloden från Phnom Penh till Vientiane och sin vistelse i Laos. Han stannade mindre än två månader, men blev den förste européen som började kartlägga Mekongfloden. Det skulle dröja mer än 200 år innan någon annan fortsatte hans arbete.

Samtidigt med, eller förmodligen kort tid efter, den nederländska missionen anlände en grupp från den katolska jesuitorden (khana yesuit) คณะเยสุอิต. Ledaren och italienaren Giovanni Maria Leria (Khun Pho Loeria) คุณพ่อเลอริอา (1597-1655) stannade sedan kvar i Vientiane 1642-1647 och lärde sig språket och laotiernas sedvänjor. Han fick dock aldrig tillstånd att missionera.

Jesuiterna beskrev kungarikets inre förhållanden och berättade att tre huvuddignitärer delade statens makt emellan sig. En av dem, palatsministern, skötte hovets angelägenheter och utrikeskontakterna. En andra ledde armén och regerade Vientiane och stadens omgivningar. Den tredje var guvernör, eller vicekung, över Nakhon Phanom och skötte den södra delen av riket. Dessa tre hade audiens hos kungen en gång varannan eller var tredje månad.

Souligna Vongsa visade sig sällan offentligt, men han var populär och känd för sin kraftfulla juridiska administration. Kriminalitet var sällsynt och europeiska besökare beskriver ett fredligt och blomstrande rike. Så här skrev italienaren och prästen Giovanni Filippo de Marini (Bat Luang Marini) บาทหลวงมารินี (1608-1677) som kom från Genua.

"Eftersom det är så bördigt, och livets nödvändigheter växer i så stora mängder, är riket väl befolkat. För inte så länge sedan gjordes en folkräkning för att se vilka som var kapabla att träda i kungens tjänst i krigstider och bära vapen. Man räknade med femhundra tusen, utan att räkna med de gamla männen som är så många och så robusta att om det är nödvändigt kan enbart de som fyllt hundra år bilda en armé med avsevärd styrka".

Jag måste dock erkänna att befolkningen är fredlig och mycket lite tränad i krigskonst och vapenbruk. Detta beror förmodligen på konungarikets fördelaktiga läge med berg och otillgängliga stup som kringgärdar det på alla sidor. Dessa fungerar som fästningsverk som ingen kan forcera och skyddar därför mot fienden.”

Efter de två tidigare nämnda besöken fick Souligna Vongsa inga fler besök från Europa under sin livstid.

Den buddhistiska religionen, konsten och arkitekturen blomstrade i Lan Xang. Detta krävde stabilitet och det var vad kung Souligna Vongsa och hans hov bidrog med i mer än ett halvt sekel. Souligna Vongsa stärkte sitt inflytande i laovärlden genom giftermålsallianser med regionala regenter.

Omkring 1650 hörde Souligna Vongsa talas om att regenten i furstendömet Xiang Khouang (Muang Phuan) hade en mycket vacker dotter vid namn Kaen Chan แก่นจัน. Han skickade därför ett meddelande till sin vasall och begärde hennes hand. Regenten Kham Sanh (Kham San) คำสั้น (r. 1651-1688) svarade att detta inte var möjligt och att han tyvärr var tvungen att tacka nej till en så ärofull allians. Souligna Vongsa låtsades att han inte förstod svaret och skickade värdefulla presenter till prinsessan.

Ännu en gång avslogs Souligna Vongsas önskemål, vilket retade upp honom. Han skickade därför helt enkelt en mindre militär styrka till Xiang Khouang för att hämta prinsessan. Styrkan hamnade emellertid i ett bakhåll och blev tillfångatagen.

Befolkningen i Xiang Khouang som förstod att Souligna Vongsa inte stillatigande skulle finna sig i detta började nu förstärka huvudstadens försvar. Innan de var färdiga med sina förstärkningar anlände en militär styrka på 2 000 man från Vientiane, som utan problem tog sig igenom stadens halvfärdiga försvarsvärn. Kham Sanh tvingades helt enkelt ge upp och lämna över prinsessan Kaen Chan som hustru till Souligna Vongsa.

Styrkan från Vientiane hämnades sina tidigare nederlag genom att härja riket och tvångsförflytta 500 familjer till Vientiane och kräva en utökad regelbunden tribut från Xiang Khouang. Ättlingar till de tvångsförflyttade familjerna finns fortfarande kvar i Vientiane och kallas av sina grannar för ”tidigare phuan.”

Omkring 1673 mottog Souligna Vongsa regenten och hans syster från Chiang Hung vid sitt hov. De hade tvingats fly på grund av en invasion från tai lue-folket i Xishuangbanna. Regenten hette Intha Kuman (Inthakuman) อินทกุมาร och hans syster prinsessan Chandra Kumari (Chantharakumari) จันทรกุมารี. Souligna Vongsas son, som kallas prins Ratchawong ราชวงษ์ (1642-?) i min källa, gifte sig med Chandra Kumari och de fick två söner. Dessa var prinsarna Kingkitsarat กิ่งกิสราช (?-1713) och Inthasom อินทโสม (?-1749).

Intha Kuman gifte sig också med en prinsessa från Vientiane vid namn Nang Kham นางคำ och de fick sedan sonen Ong Nok (Chao Ong Nok) เจ้าองค์นก (?-1769). Denne son är uppenbart samma Ong Nok som du kommer att läsa mer om längre fram i avsnittet ”Siam isolerar sig från väst,” artikeln ”Händelser i Chiang Mai på 1700-talet.”

Souligna Vongsa själv tog sig en bihustru som var en dotter till den vietnamesiske kejsaren i Annam och löste därefter en gränstvist med detta rike. Den mark där befolkningen hade sina hus byggda på marken hörde till Dai Viet (Vietnam) och den mark där befolkningen hade sina hus byggda på pålar hörde till Lan Xang! Den vietnamesiske kejsaren hette Le Thanh Tong och får inte förväxlas med den tidigare kejsaren med samma namn, som regerade under sista halvan av 1400-talet. Den här Le Thanh Tong regerade som kejsare över Annam vid två tillfällen, 1619-1643 och 1649-1662.

Med Ayutthaya hade en överenskommelse ingåtts ett århundrade tidigare om en gränsdragning mellan Chaophraya och Mekongfloden. Lan Xang fortsatte att ha makten i de norra och östra delarna av Khoratplatån och det verkar ha varit mycket liten kontakt mellan de båda rikena under större delen av 1600-talet.

Då Souligna Vongsa dog i eller omkring 1695 hade han inga arvtagare till tronen. Han hade emellertid fått två söner och Chao Ratchawong, som var den äldsta, hade begått äktenskapsbrott med hustrun till en palatsämbetsman och detta hade ämbetsmannen upptäckt och klagat till kungen. Souligna Vongsa, som menade att rättvisa måste skipas oavsett position i samhället, valde därför att låta avrätta sonen.

Son nummer två hade flytt till Ayutthaya tillsammans med sin mor och 600 andra följeslagare i februari 1686. Flykten var nödvändig då Souligna Vongsa hade beordrat deras avrättning. Han hade innan dess fått veta att sonen hade ett otillåtet förhållande med en halvsyster. Du kan läsa mer om den fortsatta utvecklingen i Laos i avsnittet ”Siam isolerar sig från väst,” artikeln ”Lan Xang splittras.”

Vi har nu sprungit i väg lite i tiden och återvänder bakåt i tiden.