I slutet av 1569 skickade Bayinnaung en militär expedition mot Vientiane där de kortvarigt ockuperade staden. Kanske var detta en hämnd för Lan Xangs försök att hjälpa Ayutthaya tidigare samma år. Återigen hade Setthathirath lyckats fly och började åter med en framgångsrik gerillaverksamhet som plågade burmeserna så mycket att de retirerade igen i april 1570.

Setthathiraths aktiva roll i taivärlden hade tärt mycket hårt på hans rikes resurser. Han hade ju tidigt under sin regeringstid blandat sig i Chiang Mais politik och sedan i krigen mellan Burma och Ayutthaya. Förutom detta kan hans byte av huvudstad från Luang Prabang till Vientiane ha retat lokala ledare i centrala Mekongflodens dalgång.

En av dessa var härskaren av Nakhon Phanom, Phaya Nakhon (Phaya Nakhon) พญานคร. Han lurade Setthathirath att genomföra en militär kampanj i Kambodja, eller mot bergsfolken i sydligaste Laos, 1572 under vilken Setthathirath mystiskt nog bara försvann. Andra källor har varierande årtal för Setthathiraths död, såsom 1570, 1571 och 1573. Se även den tidigare artikeln ”Krigen mot Kambodja 1570-1587.”

Då Setthathirath dog blev en av hans generaler, Sen Soulintha (Phraya Saensurin Luechai) พระยาแสนสุรินทร์ลือชัย (1511-1582), förmyndarregent för kungens nyfödde son Nokeo Koumane (Phra No Kaeo Kuman) พระหน่อแก้วกุมาร (r. 1571-1572). Denne son hade Setthathirath fått med general Sen Soulinthas dotter.

Sen Soulintha var en man med förflutet som bonde i Nong Khai och hans kraftfulla regerande gillades inte av huvudstadens adel. Då han kom till makten sägs det att en del av befolkningen flydde från Vientianeslätten till Roi Et och Champasak i söder. Det fanns också adelsmän som skyllde Setthathiraths död på Sen Soulintha. En hel del talar för att Sen Soulintha lät kröna sig själv till kung 1572 och han fick titelnamnet Phraya Sumangkhala Phothisat พระยาสุมังคละโพธิสัตว์ (r. 1571-1575).

Det blev sedan inbördeskrig i Laos och då passade burmeserna på att genomföra ännu ett anfall på Lan Xang. Bayinnaungs båda vasaller kung Maha Thammaracha och prins Naresuan tvingades följa med under denna attack. Prins Ekathotsarot fick stanna kvar och regera i Ayutthaya under deras frånvaro. Ekathotsarots tid som vikarierande regent blev dock inte långvarig då prins Naresuan insjuknade innan man nått fram till Lan Xang och både prinsen och hans far tilläts att återvända hem. Prins Naresuan hade drabbats av smittkoppor, men överlevde.

Burmeserna genomförde därför attacken på egen hand utan siamesisk hjälp. Vientiane intogs 1574 och den självutnämnde kungen Sen Soulintha och andra kungligheter fördes bort till fångenskap i Burma 1575. Den mäktige burmesiska kungen fick 1575 placerat sin egen kandidat på Lan Xangs tron. Denne kandidat var en son till den gamle kungen Phothisarath, som de tagit som gisslan i Vientiane 1565. Härmed hade Bayinnaung skaffat sig ytterligare en vasallstat.

Denne kung är känd som kung Voravongsa I (Worawongsa) วรวงษา (r. 1575-1579) och han regerade bara fyra år. I thailändska källor kallas han vanligtvis för Phraya Worawongsa Maha Thammikaracha พระยาวรวงษามหาธรรมิกราชา. I sydligaste Laos bland bergsfolken utbröt det ett uppror 1579. Detta uppror leddes av en helig man som menade att han var en reinkarnation av Setthathirath. Han drog mot Vientiane med en icke föraktlig styrka och tvingade Voravongsa I på flykt.

Burmeserna återvände 1580 med sin tidigare fånge, kung Sen Soulintha (r. 1580-1582), och placerade honom återigen på tronen. Då Sen Soulintha dog 1582 ersattes han av sin son, Nakhon Noi (Phraya Nakhon Noi) พระยานครน้อย (r. 1582-1583), som hade varit guvernör över Nakhon Phanom. Nakhon Noi blev också avsatt 1583 efter ett folkligt uppror och därefter föll kungariket Lan Xang helt enkelt samman. Det fanns inga kungar de nästkommande åtta åren och instabiliteten skulle komma att vara i ett halvt århundrade. Lan Xang var därefter ockuperat av Burma under åren 1583-1591.

Bayinnaungs imperium blev det ytmässigt största i Sydostasiens historia. När det var som störst kontrollerade han förutom sitt eget rike Burma ett väldigt område från Manipur i Indien, Arakan, Lan Na, Lan Xang och ända till gränsen mot Dai Viet (Vietnam). I norr kontrollerade han Xishuangbanna och i söder stora delar av nuvarande Thailand.

Burmeserna hade därmed lyckats med det som tailedarna misslyckats med. Nämligen med att förena taivärlden. Taifolken i de ockuperade områdena kunde dock inte förlikas med detta då det fanns en konflikt mellan den distinkta tai-identiteten, som vuxit fram under de två tidigare århundradena, och burmesernas kultur och traditioner.

Chakkraphat och Setthathirath hade strävat efter ett moraliskt ledarskap genom folkliga buddhistiska ritualer och försökt skapa välfungerande institutioner för ett fridfullt liv. Bayinnaung däremot var hårdare i sitt umgänge med folk och gav kommandon som blint skulle följas. De av Bayinnaungs soldater som taifolken kom i kontakt med uppfattades som ohyfsade och obildade. De kan naturligtvis inte ha undgått att färgas genom årtionden av krig där burmeserna plågat och fördärvat för dem.

Ayutthayas krönikor beskriver levande de bittra krigen. Förlusterna av liv och egendom var stora både för försvararna och erövrarna. Många, liksom de som flydde ut i skogarna under krigen eller som gjorde som Maha Thammaracha och gick över till fiendens sida, planerade bara sin tillvaro med tanke på överlevnad.