Jeremias van Vliet var född i den nederländska staden Schiedam สกีดาม 1602 eller däromkring. Vi vet inte så mycket om hans tidiga år förutom att han hade fyra bröder och att han var en av de yngre. Hans föräldrar lär dessutom ha varit relativt välbärgade. Efter att ha provat olika yrken utan större framgång bestämde sig van Vliet 1628 för att göra som sina två äldre bröder och ta anställning i det nederländska Ostindiska kompaniet. I maj 1628 gick han ombord på Het Wapen van Rotterdam och seglade i väg mot Batavia.

Efter en lång och farlig resa runt Godahoppsudden och över Indiska oceanen kom han fram till Batavia i februari 1629. Efter några månader i Batavia beordrades van Vliet i juni 1629 att bege sig till Japan där kompaniet hade en handelspost på ön Hirado (Ko Hirado) เกาะฮิราโดะ. Här stannade han i tre år och blev befordrad från assistent till yngre handelsman.

Under sina tre år i Japan blev van Vliet bekant med den tidigare nämnda Joost Schouten och i januari 1633 kallades van Vliet tillbaka till Batavia. Efter att ha blivit befordrad till handelsman blev han underställd överhandelsmannen Joost Schouten som några veckor tidigare hade utnämnts till direktör för det nederländska faktoriet i Ayutthaya. Hur van Vliet sedan hamnade i Ayutthaya har jag berättat i artikeln före denna.

Nu är det dags att berätta lite om en spännande kvinna som fick stor betydelse för van Vliet.

Osoet Pegua (Osut Pha-kho) ออสุต พะโค (1615–1658), eller Soet Pegu, var en kvinna som förmodligen var etnisk mon. Hon fungerade som handelsagent mellan kung Prasat Thong i Ayutthaya och Nederländerna på mitten av 1600-talet och blev en mycket inflytelserik person då hon i princip hade monopol på handeln mellan de två nationerna. Osoet Pegua blev mycket framgångsrik med värdefulla kontakter vid det siamesiska hovet. Vid den här tiden sköttes den lokala handeln ofta av kvinnor, då det betraktades som en del av deras ordinarie hushållsarbete.

Det mesta av den internationella handeln i regionen ägde rum mellan utländska handelsmän och de lokala regenterna. De utländska handelsmännen ingick därför ofta tillfälliga äktenskap med de lokala affärskvinnorna, för att få tillgång till deras kontakter. Affärskvinnorna fungerade därefter som agenter mellan de utländska handelsmännen och regenterna.

Osoet Pegua blev välkänd i Ayutthaya både som agent och som självständig kvinna. Hon ingick flera tillfälliga äktenskap med handelsagenter från det nederländska Ostindiska kompaniet och mellan 1638 och 1642 var hon gift med Jeremias van Vliet. En källa säger att han fick tre döttrar med henne.

1642 lämnade van Vliet Ayutthaya och Osoet Pegua för gott och i Batavia gifte han sig med en nederländska vid namn Catharina Sweers (september 1619-1667). De fick sedan en dotter vid namn Alida. Catharina var syster till en högt uppsatt ämbetsman i nederländska Ostindiska kompaniet som hette Solomon Sweers (15 juni 1611-2 mars 1674). Van Vliet var nu en välbärgad man och med tanke på den lön han fått från kompaniet kan denna inte ha varit hans enda inkomst.

Äktenskapet med Catharina Sweers var möjligt då hans hustru Osoet Pegua bara betraktades som en konkubin av européerna. Detta resulterade i en konflikt mellan honom och Osoet Pegua som under en tid störde handelsrelationerna mellan Ayutthaya och Nederländerna.

I september 1642 erbjöds van Vliet den prestigefyllda posten som guvernör i Malacka. Detta hade säkert gynnats av hans äktenskap och det goda förhållandet till generalguvernören Antonio van Diemen i Batavia. Då Antonio van Diemen dog i april 1645 fungerade van Vliet en tid som guvernör i Batavia. Kort tid därefter blev han anklagad för korruption och olaglig privat handel under sin tid som guvernör i Malacka. I augusti 1646 konstaterade domstolen i Batavia att van Vliet var skyldig på alla punkter. Han blev därmed av med sin status, sin lön och sin anställning i nederländska Ostindiska kompaniet.

Van Vliet själv menade att han var oskyldig och efter två månaders rättstvister hade han fått tillräckligt med stöd för att återfå sin anställning. Den nye generalguvernören Cornelis van der Lijn (1608-27 juli 1679) vägrade dock att återinsätta van Vliet som guvernör i Malacka och bestämde sig i stället för att skicka hem honom till Nederländerna. Troligen var det tack vare Solomon Sweers som van Vliet ändå kunde återvända hem under hederliga omständigheter i december 1646. Detta efter att ha blivit utnämnd till amiral för en flotta på nio fartyg. I augusti 1647 landsteg han på ön Texel เทกเซล i Nederländerna.

(Cornelis van der Lijn)

Vad som sedan hände med van Vliet vet vi inte så mycket om, men vi vet att han inte arbetade för kompaniet längre även om han kan ha försökt. Van Vliet var ovetande om att det bland alla papper och rapporter som han seglat hem fanns det ett brev från van der Lijn till kompaniets direktörer. I brevet redogjorde han för anklagelserna mot van Vliet och rekommenderade direktörerna att aldrig mer anställa van Vliet.

Sina sista år levde van Vliet ett stilla liv i sin gamla hemstad Schiedam. Under dessa år försökte han ihärdigt få vårdnaden om sina tre döttrar från Osoet Pegua. Han bad upprepade gånger kompaniet att använda sitt inflytande för att förmå kungen av Siam att lämna ut flickorna, som med tiden fått en viss ställning vid det siamesiska hovet. Kompaniet vars politik var att få alla barn till kristna fäder till Batavia försökte också vid flera tillfällen att hjälpa van Vliet.

Alla försök från van Vliets sida att få återförenas med sina döttrar misslyckades dock tack vare Osoet Peguas hårdnackade motstånd. Hon hade som tidigare nämnt goda förbindelser till det siamesiska hovet och tvekade inte att använda sig av dessa för att förmå kung Prasat Thong att neka Batavias begäran.

Det var inte förrän efter Osoet Peguas död 1658 som åtminstone en av döttrarna, Maria van Vliet, kunde ta sig till Batavia. Hon återförenades där med sin man, en yngre handelsman med namnet de Vos, som hon gift sig med några år tidigare. Om van Vliet någonsin återsåg någon eller några av sina döttrar vet man inte.

Jeremias Van Vliet valdes till borgmästare i sin hemstad Schiedam 1652 och han hade denna position fram till sin död i februari 1663. Han blev 61 år gammal.