Två av de viktigaste utlänningarna i Ayutthaya var ett persiskt brödrapar, som blev förfäder till bland annat de thailändska släkterna Bunnag (Bunnak) บุนนาค och Sriphen (Si-phen) ศรีเพ็ญ. De hade kommit från Persiska viken (Ao Poesia) อ่าวเปอร์เซีย 1602 för att missionera islam (shia ชีอะฮ์) och att starta upp en handelsverksamhet. Källorna är lite oeniga om när de två kom till Ayutthaya och det finns de som i stället anger året till omkring 1600, 1603 eller 1605.

De två bröderna var shejk Ahmad Qomi (Shek Amat Khumi) เฉกอะหมัด คูมี (1543-1631) och Muhammad Said Astarabadi (Mahamat Sait Aestarabat) มหฺหมัดสะอิด แอสตาราบัด. Ahmads titel shejk visar att han var högt utbildad och kvalificerad att undervisa i islam.

(Shejk Ahmad)

Båda bröderna hade snart gift sig med siamesiska kvinnor. Shejk Ahmad gifte sig med en kvinna vid namn Chuey (Than Choei) ท่านเชย och paret fick två söner och en dotter. Den äldste sonen hette Chuen (Than Chuen) ท่านชื่น, medan den andre sonen Chom (Than Chom) ท่านชม dog vid ung ålder. Dottern hette Chi (Than Chi) ท่านชี och hon gifte sig senare med den kommande kungen Prasat Thong ปราสาททอง, som du kan läsa mer om längre fram.

Shejk Ahmads handel blomstrade och han blev mycket förmögen och hans inflytande ökade vid hovet under kung Ekathotsarots regeringstid. Omkring 1610 hjälpte de två persiska bröderna till med att reformera ministeriet phrakhlang (finans- och utrikesministeriet). Delandet av ministeriet i ett vänsterdepartement (krom tha sai) กรมท่าซ้าย och ett högerdepartement (krom tha khwa) กรมท่าขวา var de uppenbart upphovsmän till. Det moderna utrikesministeriet (krasuang kan tang prathet) กระทรวงการต่างประเทศ grundades först 1875.

Ledaren för krom tha khwa satt på kungens högra sida vid hovets sammankomster. Kollegan från krom tha sai satt på kungens vänstra sida och dessutom lägre placerad än ledaren för krom tha khwa, vilket visar att denne hade lägre status.

Shejk Ahmad fick titeln Phraya Rattana Setthi พระยารัตนเศรษฐี av kungen för sitt bidrag till utvecklandet av hamnadministrationen. Muhammad Said återvände sedan hem via Indien, medan Ahmad utsågs till ledare för högerdepartementet med titeln Chao Krom Tha Khwa เจ้ากรมท่าขวา. Detta departement hade ansvar över handeln från väst. Det vill säga med perser, indier och européer. Ahmad och hans följeslagare fick också ett markområde där de kunde bygga hus, en moské och en begravningsplats. Detta område är ännu i dag känt som Ban Khaek Kuti Chao Sen บ้านแขกกุฎีเจ้าเซ็น.

Det kan ha varit reformerandet av ministeriet Phrakhlang som fick japanska handelsmän att göra uppror 1611 och deras försök att ta kung Songtham till fånga inne på palatsområdet. Kanske var deras mål att mörda honom. Här har källorna lite olika versioner om vad som egentligen hände den 16 november 1611.

Många japanska fartyg hade börjat handla i Ayutthaya och de japanska handelsmännen hade blivit upprörda av den behandling de fick när kung Songtham blev kung omkring 1610/1611. Detta speciellt efter att kungen beordrat att en av deras ledare skulle avrättas.

Andra källor säger att en grupp bestående av 280 japaner stormade det kungliga palatset för att hämnas på fyra siamesiska adelsmän som dödat deras ledare. Efter att ha lyckats döda dessa skulle japanerna ha tagit den unge kung Songtham som gisslan och avkrävt ett löfte från honom att han inte skulle använda våld mot dem. Detta skulle kungen ha tvingats skriva under med sitt eget blod innan han släpptes!

När detta var gjort utförde japanerna en del andra spontana våldshandlingar och lämnade palatset med ett stort byte. De begav sig därefter till Phetchaburi, men de tvingades lämna staden efter nya överdrivna våldshandlingar och de omgrupperade sig i Bangkok. Bangkok var vid den här tiden bara en by vid Chaophrayafloden. Jag kommer berätta lite mer om detta längre fram i ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Bangkok blir huvudstad,” artikeln ”Bangkok blir huvudstad 6 april 1782.”

Japanerna stannade kvar i Bangkok och förbjöds sedan att återvända till Ayutthaya av kung Songtham. Detta gladde nederländarna som menade att japanernas frånvaro gynnade deras egen handelsverksamhet. En källa nämner att några av japanerna ska ha tagit en hög munk som gisslan för att kunna lämna Siam oantastade.

Ayutthayas kungliga krönikor hävdar att omkring 500 japanska handelsmän hade samlats inne på palatsområdet. Kung Songtham befann sig då vid den kungliga paviljongen Jom Thong (Phra Thinang Chom Thong) พระที่นั่งจอมทอง i Wat Phra Si Sanphet, där han lyssnade på munkar. Rebellerna var uppenbart inte speciellt välorganiserade då åtta munkar från klostret Wat Pradu Songtham วัดประดู่ทรงธรรม kunde ta sig in och eskortera bort kungen mitt framför rebellerna.

Phraya Ahmad lyckades samla sina trupper och gick till attack mot japanerna. De drevs bort från palatsområdet och de skyndade ombord på sina djonker och flydde till Phetchaburi. En annan källa säger att det var en man med titeln Phra Maha Ammat พระมหาอำมาตย์ och hans trupper som stod för attacken. Förmodligen är de två en och samma person. Samma källa säger att en mängd japaner dödades innan de lyckades ta sig ombord på sina djonker och fly.

Krönikorna säger att Phraya Ahmads framgångsrika insats gav honom titeln Chaophraya Kalahom Suriyawong เจ้าพระยากลาโหมสุริยวงศ์. Kort därefter blev han utsedd att leda phrakhlang. I slutet av Songthams regeringstid blev Ahmad utnämnd till samuhanayok (premiärminister) med titeln Chaophraya Bowon Ratchanayok เจ้าพระยาบวรราชนายก och ledare för mahatthai. Han hade också titeln Chula Rajmontri (Chula Ratchamontri) จุฬาราชมนตรี, vilket visar att han var ledare för Siams shiamuslimska menighet.

På platsen där Ahmads tidigare residens, handelsstation och moskén Kuti Chao Sen กุฎีเจ้าเซ็น låg byggdes senare Phra Nakorn Sri Ayudhya Teachers College (Witthayalai Khru Phra Nakhon Si Ayutthaya) วิทยาลัยครูพระนครศรีอยุธยา. Sedan 1985 är läroanstalten i stället känd som Phranakhon Si Ayutthaya Rajabhat University (Mahawitthayalai Ratchaphat Phra Nakhon Si Ayutthaya) มหาวิทยาลัยราชภัฏพระนครศรีอยุธยา.

Här kommer en liten intressant historia om vad som hände när man röjde området där shejk Ahmad en gång bodde. När man skulle röja och börja bygga på det gamla området där universitetet ligger i dag påstås det att arbetarna, och alla andra som på något vis var delaktiga i röjningen, insjuknade i feber och att arbetet därför stannade av. Man rekryterade därför ersättare för de sjuka, men även dessa drabbades av samma åkomma. Arbetet stoppades därför och man försökte reda ut orsaken till det inträffade.

Det var då som man till allas förvåning upptäckte att det var på denna plats som shejk Ahmads första moské (kuti), kyrkogård och residens hade legat. Medlemmar från den islamiska sekten Chao Sen skickades dit och de upptäckte shejk Ahmads familjegrav och gravar tillhörande andra släktingar till familjen.

Efter långa konsultationer och överväganden fortsatte röjningen av området och man lät bygga ett gravmausoleum. Därefter har inga byggnader uppförts där den gamla kyrkogården ligger. Det ska också tilläggas att det därefter inte bröt ut några febersjukdomar hos de som arbetade på området! Mausoleet finns i dag inne på universitetsområdet.

(Gravmausoleet)

Man får inte glömma att det finns de som ifrågasätter om denna plats verkligen är shejk Ahmads gravplats. En av dessa är den tidigare omtalade historikern och professorn Charnvit Kasetsiri, som i stället föreslår en plats utanför Ayutthaya.

Omkring 1630 drog sig Chaophraya Ahmad tillbaka och ersattes i sitt ämbete av sin son Chuen, som nu hade titeln Chaophraya Aphairacha (Chuen) เจ้าพระยาอภัยราชา (ชื่น). Chuen hade innan han blev Chaophraya haft titeln Phraya Boworn Chetra Bhakdi (Phraya Bowon Chettha Phakdi) พระยาบวรเชฐภักดี. Shejk Ahmad dog sedan 1631, hela 88 år gammal.

Chaophraya Aphairacha (Chuen) fick två barn med sin högst rankade hustru. Det första var en dotter vid namn Luen (Luean) เลื่อน, som liksom hans egen syster blev hustru till kung Prasat Thong. Denna hustru fick i sin tur dottern och prinsessan Saeng Chandr (Phra Ong Chao Saeng Chan) พระองค์เจ้าแสงจันทร์. Chuens andra barn var en son vid namn Somboon (Sombun) สมบุญ.

Chaophraya Aphairacha (Chuen) innehade sitt ämbete till omkring 1670 då även han ersattes av sonen Somboon. Han blev till Chaophraya Chamnanphakdi (Sombun) เจ้าพระยาชำนาญภักดี (สมบุญ) under kung Narais regeringstid. Somboon hade tidigare haft titeln Phraya Bamroephakdi พระยาบำเรอภักดี. Familjens kontroll över ämbetet upphörde först 1685 då en grekisk äventyrare kom att verka som phrakhlang. Denne fascinerande man har tillägnats hela nästa avsnitt.

Ahmads yngre bror Muhammad Said blev också förfader till en mäktig ämbetsmannafamilj. Hans son Aga Muhammad (Astarabadi) อากามะหะหมัด (แอสตาราบัด) blev synnerligen betydelsefull under kommande kung Narais tidiga regeringsår.

Jag har tidigare berättat att Muhammad Said hade återvänt hem många år tidigare och tagit med sig sin unge son Aga Muhammad, som han fått med sin siamesiska hustru. Strax före sin död berättade Muhammad Said för sin son om hans mamma och hans släktingar i Ayutthaya. Efter Muhammad Saids död återvände Aga Muhammad därför till Siam.

Aga Muhammad flyttade in hos sin kusin Chaophraya Chamnanphakdi (Sombun), som generöst skänkte honom Muhammad Saids beskärda del av familjens förmögenhet. Chaophraya Chamnanphakdi (Sombun) introducerade sedan Aga Muhammad för kung Narai, som senare gav Chaophraya Chamnanphakdi titeln Phraya Sri Naowaratr (Phraya Si Naowarat) พระยาศรีเนาวรัตน์.

Chaophraya Aphairacha (Chuen) bad sedan kung Narai att hans syster Chi skulle få lämna palatset och bli en vanlig medborgare. Hon hade inte fått något barn med den gamle kungen Prasat Thong. Kung Narai beviljade detta och hon flyttade hem till sin bror Chaophraya Aphairacha (Chuen). Med Phraya Sri Naowaratr och Chi under samma tak blev de två sedan ett par och gifte sig.

Paret fick två söner och den yngsta, som hette Keaow (Kaeo) แก้ว, blev den andre med titeln Phraya Chula Rajmontri (Keaow) (Phraya Chula Ratchamontri (Kaeo)) พระยาจุฬาราชมนตรี (แก้ว) och därmed efterträdare till shejk Ahmad. Titeln innebar som tidigare nämnt att han var ledare för Siams shiamuslimska menighet.

Den äldste sonen som hette Yee (Yi) ยี fick titeln Chaophraya Srisai Harn Narong (Chaophraya Si Sai Han Narong) เจ้าพระยาศรีไสยหาญณรงค์ under kung Narais regeringstid. Yees son Sonn (Than Son) ท่านสน blev den tredje Phraya Chula Rajmontri. Sonn hade även titeln Luang Si Yot หลวงศรียศ, innan han blev till Phraya Chula Rajmontri. Yees andra son, som hette Si (Than Si) ท่านสี, blev utnämnd till Phraya Amaren พระยาอมเรนทร์.

Under tiden hade Phraya Sri Naowaratr byggt ett hus vid en kanal, som på tre sidor hade en tegelmur. Ut mot kanalen var det öppet och huset blev känt som Kuti Yai กุฎีใหญ่. Huset låg nära den plats där majoriteten av stadens muslimer bodde. Intressant är att det persiska språket fått stort inflytande på distriksnamnen och andra platser i Ayutthaya.

Vi ser här, om det nu var en medveten politik eller inte, hur främlingar kunde stiga i grad till höga officiella poster. Inte nog med detta utan de kunde också grunda veritabla dynastier inom ämbetsmannavärlden. Dessa "dynastier" hade generation efter generation monopol på vissa poster och många av deras medlemmar spelade framträdande politiska roller. Ättlingar från familjerna Bunnag, Sriphen och Singhaseni สิงหเสนี fortsatte att inneha höga positioner långt in på 1900-talet.

Kung Ekathotsarot sägs ha varit mycket välvilligt inställd till utlänningar och främmande nationer. Men han var också synnerligen intresserad av att utöka sin egen skattkammare genom att införa nya skatter. Kungariket var emellertid utarmat på grund av de många långa krigen och befolkningen skulle inte ha kunnat klara kostnaderna för en alltför snabb återuppbyggnad av landet.

Då det var fred och kungen satt säkert i sadeln kunde han därför utveckla sina relationer med utländska makter och därigenom hoppas på att kunna utveckla landets internationella handel och därmed rikets inkomster. Man kan därför säga att det var ekonomiska skäl, snarare än politiska, som styrde Siams internationella relationer det kommande kvartsseklet.

Under det kommande årtiondet var Siam upptaget med det portugisiska inflytandet i Bengaliska viken och speciellt längs Burmas kust, eftersom det hotade Siams egen handel från hamnarna längs Tenasserimkusten. Vid ett tillfälle bad faktiskt kung Songtham nederländarna att befästa Mergui och alliera sig med Ayutthaya mot portugiserna, men nederländarna var mer intresserade av att använda Ayutthaya och Pattani för att ta sig in på handeln med Kina och Japan.