Buddhism är den västerländska termen för Buddhas lära, eller den religion som han grundade. Buddha (Phra Phuttha Chao) พระพุทธเจ้า är dock inte något namn utan betyder den upplyste på sanskrit.

I buddhismens tidiga historia skrevs texterna på pali och buddhismens grundares personnamn på pali skrivs Siddhattha Gotama (Sitthattha Khaotama) สิทธัตถะ เคาตมะ. På sanskrit, som är buddhismens andra språk, skrivs hans namn Siddhartha Gautama. Man refererar dock sällan till Buddha med hans personnamn.

Siddhattha levde i nordöstra Indien på gränsen mot Nepal (Prathet Nepan) ประเทศเนปาล för omkring 2 500 år sedan. Han föddes som prins i ett konungadöme vid Himalayas (Thueak Khao Himalai) เทือกเขาหิมาลัย fot, där hans far var regent. Hans pappa hette Suddhodhana (Suttho-thana) สุทโธทนะ och hans mamma drottning Maya (Maha Maya) มหามายา.

(Nepal (grönt))

Kort tid efter Siddhatthas födelse konsulterade hans far ett antal astrologer som alla hävdade att den nyfödde prinsen skulle bli en stor kung. Men en astrolog hade en avvikande spådom och förklarade att om prinsen skulle få syn på en sjuk, en gamling, ett lik och en asket skulle han bli missnöjd och otillfredsställd med livet och bli en kringvandrande tiggare, för att söka frid med sig själv.

Kung Suddhodhana bestämde sig därför för att skydda sin son från obehagliga kontakter med världen utanför palatsets grindar. Siddhattha växte sedan upp i lyx och levde ett skyddat och privilegierat liv präglat av brahmanismen. Siddhattha fick en mycket bra utbildning och visade sig vara en mycket duktig och intelligent elev. Förutom studier i teoretiska ämnen fick han också en utbildning i den tidens krigskonster, vilket var brukligt för en blivande kung.

Det visade sig snart att Siddhattha inte var road av världsliga ting och han satt ofta för sig själv med allvarliga tankar om livets mening. Detta rapporterades till hans pappa som då beslöt sig för att försöka avleda sonens tankar i sina tre palats med tillhörande parker.

Siddhattha fortsatte att påverkas av verkligheten omkring sig, trots sitt behagliga liv. Pappan arrangerade då ett äktenskap mellan den sextonårige sonen och Siddhatthas vackra kusin Yasodhara (Yasothara) ยโสธรา. Därefter beordrade kungen att Siddhattha skulle leva i överdådig lyx. I palatsen kunde man nu höra skönsång av likaledes vackra sångare, som följde sonen under hans turer i parkerna.

Prins Siddhattha lyckades till sist övertala sin far att få lämna palatset och göra utflykter i huvudstaden. Innan detta beviljades beordrade hans far att gatorna skulle rensas från sjuka och gamla och att prinsen inte skulle tillåtas se några lik eller asketer. De kommande utflykterna, som Siddhattha gjorde på sin elefant, skulle trots faderns omsorger ändå förändra hans liv. Siddhattha fick nämligen, trots hans pappas ansträngningar, uppleva de fyra ovan omtalade synerna.

Först såg han en gammal tandlös och orkeslös man, därefter en som var mycket sjuk och till sist en död. Detta fick honom att önska att han kunde hitta ett sätt att hjälpa sina medmänniskor och finna meningen med livet. Den fjärde synen var en asket som fyllde honom med förhoppningen om att kunna hitta sanningen och en väg bort från lidandet. Suddhodhana beordrade genast att utflykten skulle avslutas och Siddhattha återvände hem djupt berörd över vad han sett. Alla försök att skingra hans tankar med världsliga njutningar var förgäves.

En tid efter Siddhatthas upplevelser födde Yasodhara honom en son. Sonen döptes till Rahula (Rahun) ราหุล. Inte ens detta kunde skingra hans tankar och 29 år gammal lämnade Siddhattha helt enkelt sin hustru och sin nyfödde son. Därefter påbörjade han ett liv som kringvandrande asket där han började söka efter ett sätt att befria sig från lidandet. Han försökte sig först hos diverse guruer som lärde honom meditation, brahmansk filosofi och yoga.

Han fann dock inga svar på sina frågor hos dem och började därför praktisera självutplåning i strid med de mänskliga begären. Han åt allt mindre och till sist var han nere på ett riskorn om dagen. Någon källa säger hela sex riskorn. Då han till sist blev så undernärd att han svimmade insåg han att självutplåning var dumt och meningslöst och inte ledde till visdom. Då hade hans sökande redan pågått i sex år.

Siddhattha slog därför in på sin egen väg med meditation och ett enkelt liv utan självutplåning. Till sist beslöt han sig för att meditera under ett stort bodhiträd (ton pho) ต้นโพธิ์ (Ficus religiosa) och inte lämna platsen innan han funnit lösningen på tillvarons sammanhang. Slutligen, efter sammanlagt sju års sökande, fann han så svaren på sina frågor och blev den upplyste, eller Buddha.

Hans sinne förändrades därefter från en protest mot livets verklighet, som inte tillfredsställde människors begär, till ett accepterande av verkligheten och därmed kraft att besegra det begär som ger upphov till lidande. Först tänkte Buddha stanna kvar under trädet och dö, utan att föra vidare sin kunskap. Han förstod nämligen att det skulle bli svårt för en ”upplyst” att förklara tillvarons sammanhang för vanligt folk.

Enligt legenden uppenbarade sig då guden Brahma, som bönföll Buddha att föra sin lära vidare. Brahma förklarade att det fanns människor intelligenta nog att ta till sig hans lära och de skulle finna den sanna lyckan genom att följa den väg som Buddha hade upptäckt. Då Buddha kände medlidande för människorna gick han med på att dela med sig av sin kunskap och valde att ägna sitt liv åt förkunnelse.

Han begav sig först till en plats nära Varanasi (Pharanasi) พาราณสี där han höll en av sina mest berömda predikningar. Under de sista 45 åren av sitt liv vandrade han från plats till plats för att undervisa om sina upptäckter för alla som ville lyssna på honom och han organiserade sina följeslagare i munkordnar.

Då Buddha var omkring 80 år gammal blev han förgiftad och insjuknade. Innan han dog bad han sin trogne lärjunge Ananda att trösta mannen som skänkt honom hans sista måltid, innehållande giftiga svampar. Han hade gjort en meritfull handling då han bjöd Buddha på mat och han skulle inte anklaga sig själv för att svamparna råkat vara giftiga.

På sin dödsbädd förklarade Buddha att hans lärjungar inte skulle stå utan vägledning i framtiden. Hans lära och disciplin som han undervisat dem i fanns kvar och skulle bli deras rättesnöre då han var borta. Enligt legenden var Buddhas sista ord till sina lärjungar: ”Förgängliga är alla sammansatta ting. Arbeta hängivet på er befrielse!”

Enligt den buddhistiska tideräkningen dog Buddha 543 före vår tideräknings början. Om du vill översätta ett modernt thailändskt årtal till vår tideräkning drar du därför bara bort 543 år från det thailändska årtalet. Som ett exempel motsvarar året 2 500 i den buddhistiska tideräkningen därför 1957 i vår tideräkning. 2500­­-543=1957.

Forskarna är inte överens om när Buddha föddes. En del forskare anger hans födelseår till 623 före vår tideräkning och andra att hans födelsedatum ligger cirka hundra år längre fram i tiden. Jag har också sett uppgifter om att han levde någon gång under åren 560-480 före vår tideräkning.