Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi anlände till Thailand sent under tisdagen den 29 maj 2012. Hon hade då inte varit utanför sitt hemland sedan 1988 och hade därefter vägrat att lämna landet av rädsla för att inte få återvända. Inte ens då hennes döende man vägrades inresevisum till Burma hade hon vågat lämna landet.

(Aung San Suu Kyi med sina söner Alexander och Kim)

Det förväntades att Aung San Suu Kyi skulle träffa premiärminister Yingluck och delta i World Economic Forum on East Asia under sin flera dagar långa vistelse i landet. Dessutom ville hon också träffa invandrade burmesiska arbetare och redan onsdagen den 30 maj gjorde hon detta.

Hundratals människor stod packade längs de trånga gatorna i provinsen Samut Sakhon dit hon begett sig för att träffa sina landsmän. Hurrande burmeser höll upp plakat med Aung San Suu Kyis porträtt och på skyltar på burmesiska och engelska stod det "Free Burma," där man refererade till landets gamla namn, och "We want to go home."

Aung San Suu Kyis beslut att börja sin resa med att besöka några av de tusentals burmesiska invandrarna, som arbetade med lågbetalda jobb i thailändska hem, i fabriker och på fiskebåtar, satte fokus på denna grupp som länge varit marginaliserad och utsatt för exploatering. Thailand är beroende av billig utländsk arbetskraft, både legal och illegal, där burmeser utgör omkring 80 procent av de två miljonerna registrerade utländska arbetare i landet.

Invandrade burmeser i folkmassan sade att de hoppades att Aung San Suu Kyis besök skulle hjälpa dem till bättre villkor i Thailand. En fabriksarbetare sade; "Vi vill ha samma lön som thailändarna och jag hoppas att hon kan hjälpa oss med detta." Andra berättade att de ville hem till Burma. "De flesta av arbetarna här vill åka hem, men vi har inte råd. Det finns inga jobb där hemma och det är svårt att få fatt i mat och svårt att leva,” sade en annan arbetare.

Aung San Suu Kyi sade också att hon ville träffa flyktingar i norra Thailand. Här fanns det vid denna tid omkring 100 000 burmeser i läger efter att de lämnat konfliktområden i östra Burma. Aktivisten Andy Hall อานดี้ ฮอลล์ (30 oktober 1979-), som hjälpte till med att organisera besöket, sade att Aung San Suu Kyi ville träffa burmeser med olika erfarenheter. Det handlade om allt ifrån illegala invandrare som hamnat i landet som traffickingoffer och som hamnat i modernt slaveri på thailändska fiskebåtar, till sådana som lyckats tjäna pengar och som skapat sig en dräglig tillvaro med sina familjer.

Den 20 maj hade Bangkok Post rapporterat att Burma tänkte restaurera en sträcka av den tidigare omtalade "Dödens järnväg." Se även "Modern tid," avsnittet "Andra världskriget och efterkrigstidens Thailand," artikeln "Dödens järnväg och bron över floden Kwai."

Burmeserna planerade att göra en första inledande inspektion av den 105 kilometer långa sträckan från de Tre pagodernas pass till Thailand i oktober, berättade den burmesiske järnvägsministern Aung Min อองมิน (20 november 1949-). Detta berättade han efter fredssamtal med etniska shan-rebeller. "Vi kommer att undersöka järnvägen och försöka börja arbeta med den efter regntiden, med hjälp från det internationella samfundet.''

Järnvägen kan bidra till ekonomisk tillväxt för det fattiga området, som är hemland för karenfolket, genom ökad handel med Thailand och ökad turism. Karen-rebeller skrev under en vapenvila med den burmesiska regeringen i januari 2012, vilket var en stor framgång med tanke på denna långvariga konflikt.

Efter sin långa isolering under militärt styre hade Burma påbörjat snabba politiska och ekonomiska reformer under president Thein Sein (Teng Seng) เตนเซน (20 april 1945-). I den nya politiken ingick det att skapa bättre relationer till sina grannar.

(Thein Sein)