Den 18 februari 2014 hände något så ovanligt som att en tidigare majestätsbrottsanklagad friades av Högsta domstolen. Det handlade om en man vid namn Bundit Aneeya (Bandit Aniya) บัณฑิต อานียา (1941-). Hans fall var ett av få ärenden om majestätsbrott som nått ända upp till Högsta domstolen. Bundit är så pass intressant att jag längs ned i denna artikel har valt att berätta en del om hans bakgrund.

Den 22 september 2003, under ett akademiskt seminarium arrangerat av valkommissionen och författningsdomstolen med mer än 500 deltagare, hade Bundit uttryckt sig i tal och senare i skrift på ett sätt som ansågs vara kränkande mot monarkin.

Bundit hade därefter anmälts för majestätsbrott av polisgeneralen Wassana Permlap (Watsana Phoemlap) วาสนา เพิ่มลาภ (24 juni 1941-), som var en av valkommissionens kommissionärer, i december 2003. Han blev arresterad i november 2004 och hölls fängslad i 98 dagar, utan att beviljas borgen, innan han släpptes i februari 2005.

(Wassana Permlap)

I mars 2006 fann brottmålsdomstolen Bundit skyldig till två fall av majestätsbrott och dömde honom först till fyra års fängelse. Eftersom detta var första gången som han gjort sig skyldig till ett brott och att han erkänt utan omsvep och dessutom led av schizofreni (rok chittaphet) โรคจิตเภท omvandlades domen till en villkorlig dom på tre år. Han sattes dock under en tvåårig övervakning samtidigt som han fick behandling för sin sjukdom.

Två månader efter brottmålsdomstolens beslut överklagade åklagaren domen till appellationsdomstolen. Bundits gode vän den amerikanske akademikern Peter Koret ปีเตอร์ โคเร็ท (1960-9 april 2020) lyckades få hjälp av människorättsadvokaten Thongbai Thongpao, som enligt Bundit hade rekommenderat honom att kontakta det thailändska advokatrådet och att han skulle använda psykisk sjukdom som sitt försvar i den kommande rättegången.

Bundit förklarade att han inte brydde sig om hur han blev betraktad som person utan följde bara Thongbais råd för att undvika en fängelsedom. Bundit beviljades att bli frisläppt mot en borgen på 200 000 baht, vilket var mycket ovanligt för en majestätsbrottsanklagad. Som borgensgarant stod Peter Koret.

Bundit tvingades att genomgå en psykiatrisk undersökning vid Galaya Rajanagarindra Institute, där psykiatrikern Duangta Kraiphatphong ดวงตา ไกรภัสสร์พงษ์ gjorde bedömningen att Bundit hade lidit av schizofreni ända sedan han var 34 år gammal. Duangta sade också att Bundit inte själv var medveten om sin sjukdom. "Trots att hon visste att jag inte var sinnessjuk ville hon hjälpa mig att undgå ett fängelsestraff," sade Bundit.

Omedelbart efter sitt frisläppande deltog Bundit i en gruppordination som munk till kungens ära. En bok publicerades i samband med detta som innehöll en artikel där Bundit prisade kungen. Han berättade att boken sedan användes i domstolen i ett försök att visa hans lojalitet mot monarkin.

I december 2007 kom appellationsdomstolens dom. Domstolen menade att Bundit varit fullt medveten och kapabel att kontrollera sig då han begick brotten. Därför skulle brottmålsdomstolens ursprungliga dom gälla. Då den åtalade erkänt att han skrivit dokumenten och hållit talet reducerades domen till två år och åtta månaders fängelse. Domen hade därefter överklagats till Högsta domstolen och Bundit hade ännu en gång beviljats att släppas på fri fot. Den här gången mot en borgen på 300 000 baht. Återigen var det Peter Koret som stod som borgensgarant.

Mer än sju år efter den ursprungliga domen, den 21 augusti 2013, var Högsta domstolen klar med sitt beslut, men man fick vänta med att offentliggöra domen då Bundit skulle genomgå en operation för cancer i urinblåsan i november 2013. Då Högsta domstolen förkunnade sin dom i februari 2014 visade det sig att man valt att följa brottmålsdomstolens tidigare villkorliga dom.

(Peter Koret och Bundit Ariya i februari 2014)

Högsta domstolen menade att brottmålsdomstolens tidigare bedömning om psykisk sjukdom varit korrekt. Man hänvisade till ett vittnesmål från en psykiatriker som hävdat att Bundit led av en psykisk åkomma som påverkade hans mentala kapacitet, även om han utåt sett kunde uppfattas som en normal person. Bundit Aneeya var nu en fri man, men människorättsaktivister påpekade att han fortfarande ansågs ha begått brottet och att han bara hade friats på grund av sin sjukdom.

Den självlärde skribenten och översättaren av mer än 40 böcker, som hade publicerat böcker kritiska mot Thailands hårda sociala hierarki, var jublande glad efter domen. "Jag har aldrig sett så många personer ge mig ett sådant stöd," sade Bundit. För säkerhets skull hade Bundit förberett en liten väska med sina personliga saker och medicin om domen skulle gå emot honom. Innan domen föll hade han berättat för observatörer från olika människorättsgrupper att han varit beredd att dö i fängelset.

Bundit jämförde sitt öde med Ampon Tangnoppakul, vars tragiska öde jag berättat om tidigare. Liksom Ampon var Bundit också drabbad av cancer, men till skillnad från Ampon hade Bundit haft turen att beviljas borgen, vilket gjort det möjligt för honom att genomgå den ovan nämnda operationen.

Bundit skulle fortsätta att hamna i trubbel med rättvisan, vilket jag kommer att berätta mer om längre fram i avsnittet ”Militären tar över,” artikeln ”Nya anklagelser mot Bundit Aneeya (mars 2015).”

Här nedan kommer jag nu att berätta lite om Bundits bakgrund och efter detta berättar jag lite om Peter Koret som också är en intressant person;

Bundit var född i den kinesiska provinsen Guangdong till föräldrar i ett arrangerat äktenskap. Då Bundit var sex år gammal flyttade han och mamman till Thailand där pappan hade bosatt sig i Nakhon Ratchasima. Han och mamman behandlades närmast som främlingar i pappans hus där han levde med en ny fru. Pappan sålde kaffe innan han senare startade en möbelfirma.

Bundit fick bara gå i skola i ett buddhisttempel till fjärde klass då hans pappa inte tillät honom att läsa vidare. Trots detta köpte han en lärobok i engelska för 15 baht, men hans pappa hade kastat bort den. Bundit använde sedan det mesta av sin tid till att arbeta i familjeföretaget. Han bar möbler och levererade ibland dessa till kunderna på en gammal trehjulig cykel.

Redan i ung ålder hade Bundit haft tankar om att rymma efter att ha sett sin far misshandla hans mamma. Då hans mamma blev våldtagen och hamnade på mentalsjukhus lämnade Bundit hemmet 15 år gammal. Han hamnade i provinsen Udon Thani där han gick i kloster som novis i Wat Matchimawat วัดมัชฌิมาวาส. I templet spenderade Bundit en stor del av sin tid med att läsa böcker och han lärde sig också engelska en timme varje dag av en munk som hade studerat i Indien.

Då han fick höra talas om att hans mamma hade dött på Prasrimahabhodi Psychiatric Hospital (Rongphayaban Phra Si Maha Pho) โรงพยาบาลพระศรีมหาโพธิ์ i Ubon Ratchathani återvände han hem för att be sin far om hjälp med att betala för hennes begravning. Detta var sista gången som pappa och son såg varandra.

Bundits första kontakt med rättsväsendet inträffade 1957, efter Sarit Thanarats militärkupp. Han var då under utredning för att ha kontakter med kommunisterna. Misstanken bestod i att man hittat kommunistisk litteratur hos honom. Dessa böcker hade tidigare ägts av den munk som lärt honom engelska och munken hade tvingats i exil efter kuppen.

1963 hamnade Bundit i Wat Mahathat Yuwaratrangsarit i Bangkok. Det var här som han skrev sin första artikel för en tidskrift och tjänade 80 baht och det var också här han träffade den tidigare omtalade munken Phra Phimontham. Denne munk kan du läsa mer om i ”Modern tid,” avsnittet ”Thailand under och efter Vietnamkriget,” artikeln ”Problem i munkorden.”

Bundit hävdade att Phra Phimontham hade försökt våldta honom då han fick massage. "Då jag inte erbjöds några pengar så vägrade jag samarbeta," hade Bundit sagt. Efter att ha insett att han inte var lämplig att vara munk, då han ofta stal från templet, lämnade Bundit munklivet 1965. Han gifte sig sedan med en mon-kvinna som försörjde sig genom att sälja grillade bananer.

I sin 560 sidor tjocka självbiografi The Dream Under The Sun, som gavs ut 2014, visade Bundit sitt hat mot den härskande klassen och landets militärregeringar. Detta hade han kommit fram till genom att läsa andras biografier, noveller och politiska texter. Han föraktade Sarits regim och beskrev den som "en diktatur som skrev författningar i ett försök att förlänga sin makt." En gång skrev han också ett brev till Sarit där han bad om pengar till mat. I sina texter kallade han sig "Small Bandit Aneeya." Termen small var en parodi på ”big people out there,” sade han.

Kort tid efter att Bundit hade lämnat klosterlivet började han använda namnet Bandit Aneeya i stället för sitt födelsenamn Jueseng (Chueseng) จือเซ็ง. Detta skulle göra det lättare för honom som migrant att få ett heltidsjobb, menade han. Detta var ett svar på alla arbeten som nekats honom genom åren, vilket han menade var en medveten strategi från regimen och 1965 protesterade han genom att skriva ”Det är bättre att dö i Moskva än att stanna i Thailand” på muren till den ryska ambassaden.

Detta resulterade i att han tvingades stanna på Srithanya-sjukhuset i 42 dagar där han vägrade att ta sin medicin och han lyckades också undgå elchocksbehandling genom att hugga sig själv med glasskärvor i benet.

Bundit deltog i många diskussioner vid den här tiden där han framförde sina åsikter om rika och fattiga och sin politiska övertygelse. Han medgav också att dessa möten gav honom möjlighet att sälja sina böcker och få gratis kaffe och snacks! Vid dessa evenemang presenterade han sig som Bandit Aneeya, en "tänkare, författare, översättare och frihetskämpe."

Regimkritik var ett återkommande tema i många av hans texter. "En av anledningarna till att folk är fattiga är att de har dåliga regeringar styrda av de rika," skrev han i sin självbiografi. Samtidigt kallade han Thaksin Shinawatra "den bästa premiärministern som Thailand någonsin haft." Bundit gav sitt stöd till rödskjortorna och menade att de till sist skulle vinna kampen mot överklassen.

Bundit anklagades för majestätsbrott första gången 1975 då han skrev en bok om kejsare Haile Selassie เฮลี เซลาสซี (23 juli 1892-27 augusti 1975) med fokus på kejsarens stora förmögenhet. Polisen skickade honom då till Somdet Chaopraya Institute of Psychiatry (Sathaban Chit Wetchasat Somdet Chaophraya) สถาบัน จิตเวชศาสตร์ สมเด็จเจ้าพระยา där han fick diagnosen paranoid schizofreni.

Detta menade Bundit var en medveten handling av myndigheterna för att inte tappa ansiktet, vilket de skulle ha gjort om det i stället hade frikänt honom helt. "Uttalandena var inte kränkande och då de inte lyckades åtala mig anklagade de mig i stället för att vara sinnessjuk," sade Bundit.

Peter Koret är också en intressant person och här nedan kommer en kort sammanfattning av hans bakgrund;

Peter Koret var född i USA där han först studerade engelsk litteratur. Därefter doktorerade han vid Londons universitet där hans forskning var inriktad på sydöstasiatiska språk och litteratur. Han kom till Thailand första gången som fredskårsarbetare (asa samak) อาสาสมัคร och blev i samband med detta god vän med Bundit Aneeya. Det var Peter Koret som skrev förordet till Bundits ovan nämnda självbiografi "The Dream Under the Sun."

Peter läste och talade flytande thai, lao och shan och höll kurser i buddhism, sydöstasiatisk kultur och thai vid University of California มหาวิทยาลัยแคลิฟอร์เนีย och Arizona State University มหาวิทยาลัยแอริโซนาสเตต. Han undervisade också i skolor i Thailand, Laos och Shanstaten, inklusive Dulwich International College på Phuket, som numera är känt som British International School โรงเรียนนานาชาติบริติช.

Peter Koret drabbades av en hjärntumör och tillbringade sin sista tid på Ramkhamhaengsjukhuset (Rongphayaban Ramkhamhaeng) โรงพยาบาลรามคำแหง i Bangkok. Här dog han alldeles för tidigt den 9 april 2020, endast 60 år gammal.

Peter Koret har skrivit boken The Man Who Accused the King of Killing a Fish: The Biography of Narin Phasit of Siam, 1874-1950, som publicerades 2012. Boken är en biografi som handlar om Narin Phasit นรินทร์ ภาษิต (1874-1950), som är en relativt okänd kritiker av etablissemanget under kung Vajiravudhs och kung Prajadhipoks regeringstider. Peter var också anhängare av återupprättandet av en kvinnlig munkorden eller bhikkhuni (phiksuni) ภิกษุณี. Du kan läsa mer om bhikkhuni i de externa länkarna.

Peter Koret har också skrivit novellen Stone Cat och inledningen till Mother’s Beloved: Stories from Laos, som är en samling korta berättelser av den laotiske författaren Outhine Bounyavong (Uthin Bunyavong) (1942-2000) som översatts till engelska. Utöver detta har han skrivit om religion och politik i Sydostasien. Han var också en samlare och tolkare av traditionella laotiska palmbladsmanuskript.