Kung Borommaracha II fortsatte krigen mot khmererna. Tyvärr fortsätter olika källor att bidra med förvirring angående kungarnas namn, titlar, regeringstider och kronologisk ordning vid den här tiden. De olika källorna blandar ihop årtal och kunganamn, vilket gör det mycket svårt att reda ut. Jag ska emellertid göra ett försök!

Gränsen mellan Ayutthaya och Kambodja gick kanske från Chanthaburi till Chonburi och Nakhon Ratchasima. Utmed denna gräns gjordes det liksom tidigare räder in på grannens territorium för att plundra och ta fångar. På 1400-talet var Angkorrikets styrka tydligt på tillbakagång. Khmererna var fångade mellan chamfolket i öster som upprepade gånger trängde djupt in i Angkorriket och även in på Ayutthayas territorium i väster. Champa hade invaderat Mekongflodens deltaområde i full skala 1421 och det var först 1426 som khmererna lyckades driva ut dem.

Tidigare hade khmererna upprepade gånger hotat Ayutthaya via Chonburi i söder och från området längs floden Mun i nordöst. Men nu tog sig kung Borommaracha II ända fram till Angkor och belägrade staden 1430. Siameserna använde sig av den landsväg som byggts av Jayavarman VII och anlände via Aranyaprathet till Angkor.

Ayutthayas krönikor berättar att Angkor föll efter sju månaders belägring 1431, vilket sägs ha berott mer på förräderi än på militär överlägsenhet. En del källor påstår att den kambodjanske kungen Barom Reachea II dog under belägringen, vilket fick två ämbetsmän och två höga buddhistmunkar från den belägrade staden att ta sig ut till siameserna med viktig militär information som bidrog till Angkors fall. Men Barom Reachea II, alias Ponhea Yat, dog inte alls utan fortsatte nu som kung Ponhea Yat! Han regerade därefter inte längre från Angkor, vilket du kan läsa mer om längre ned.

Ovanstående känns som en sammanblandning av tidigare beskrivna händelser från 1393. Se även den tidigare artikeln "Krig mot Kambodja 1351-1353."

Angkor plundrades på allt som gick att forsla bort. Bland annat tog kung Borommaracha II med sig en samling bronsstatyer med djurmotiv. Dessutom togs det som sedvanligt ett stort antal fångar. Enligt legenden lade siameserna också beslag på en mycket berömd buddhastatyett, som kallas Smaragdbuddhan (Phra Kaeo Morakot) พระแก้วมรกต, eller Phra Kaeo. Året för denna händelse anges ibland till 1432 och samma källa talar om att området tidigare hade varit drabbat av böldpest. Statyetten har fått en alldeles egen artikel, ”Phra Kaeo (Smaragdbuddhan),” längre fram.

Smaragdbuddhan ska därefter först ha förts till Ayutthaya för att senare hamna i Kamphaengphet, Laos och till sist i Chiang Rai där stadens regent ska ha gömt den. Vad som hände sedan kan du läsa i den ovan nämnda artikeln.

Innan kung Borommaracha II lämnade Kambodja fick han placerat sin sonson, prins Intharacha, på Kambodjas tron. Jag har i den tidigare artikeln ”De fortsatta krigen mot Kambodja 1388-,” berättat att en kung vid namn In Reachea (Intharacha) hade regerat som vasallkung från 1394 till cirka 1421! Här verkar det återigen vara en sammanblandning av de påstådda händelserna från 1393 och 1421.

Enligt Kambodjas egen historia var prins Intharachas karriär på den kambodjanska tronen över efter en månad. Någon källa säger i stället att det var Borommaracha II:s son! Han kallas då Inthaburi.

Intharacha blev nämligen lönnmördad av kambodjanska ämbetsmän. De utgav sig ha kommit för att hylla den nya kungen och träda i hans tjänst, men i ett obevakat ögonblick stacks han ihjäl med en dolk. Det lär ha handlat om lojala ämbetsmän till Ponhea Yat (tidigare Barom Reachea II). Även här blir det förvirrande då det finns källor som säger att Intharacha dog av sjukdom. Se även den tidigare artikeln ”Krig mot Kambodja 1351-1353.” Rörigt!

Ponhea Yat, som vi i fortsättningen kallar den tidigare Barom Reachea II, hade lyckats fly från Angkor. Han samlade snabbt ihop en armé och begav sig därefter mot Angkor. Väl framme fick han hjälp av sina landsmän i staden att massakrera siameserna och öppna stadsportarna för armén. Uppenbart gjorde siameserna inget försök att hämnas detta, vilket kan förefalla märkligt. Året kan ha varit 1431 eller 1432.

Kung Borommaracha II:s försök att göra Khmerriket till en vasallstat hade därmed misslyckats och siameserna lyckades inte kontrollera några större kambodjanska landområden efter kriget 1431.

Ponhea Yat blev krönt som kung redan 1431 och han valde först att slå sig ner i staden Toul Basan (Mueang Basan) เมืองบาสาณ. Ofta förkortas Toul Basan till Basan och kallas ofta även för Boribun บริบูรณ์. Toul Basan låg i det nuvarande distriktet Srei Santhor (Sarei Santho) เสร็ยสันธอร์ i dagens provins Kampong Cham กำปงจาม.

(Provinsen Kampong Cham i Kambodja)

Efter att ha varit bosatt i Toul Basan i ett år flyttade Ponhea Yat vidare till staden Chaktomuk (Chatumuk) จตุมุข, på grund av Mekongflodens årliga översvämningar. Observera att Chaktomuk senare kommer att bli känt som Phnom Penh. Den här perioden i Kambodjas historia kallas också för Chaktomuk-eran och varade enligt en källa 1431-1525.

En annan av mina källor säger att staden Srey Sorchhor fungerade som huvudstad under perioden 1431-1434. Srey Sorchhor är i dag känd under namnet Srei Santhor (Krung Si Sunthon) กรุงศรีสุนทร. Srei Santhor låg cirka 40 kilometer nordost om dagens Phnom Penh. Är staden Srey Sorchhor synonym med Toul Basan?

När och hur Chaktomuk blev till huvudstaden Phnom Penh varierar i olika källor. Chaktomuk kan ha grundats 1372 eller 1373 och det finns källor som säger att Ponhea Yat flyttade hit redan 1431. Andra källor säger 1432, 1433, 1433 eller på 1440-talet. Som vanligt bidrar alla dessa olika bud till förvirring.

Efter erövringen av Angkor 1431 inleddes en mörk period i Kambodjas historia. Detta indikeras av att man funnit väldigt få inskriptioner de kommande århundradena. Det finns två teorier bland historikerna om Angkors öde efter 1431. Den ena teorin menar att Angkor lämnades fullständigt öde efter 1431 och att befolkningen begav sig söderut. Den andra teorin menar i stället att staden inte lämnades helt öde, men att en ny kungaätt passade på att etablera sig längre söderut.

Angkor skulle långt senare drabbas av ödet att området vid nuvarande Phnom Penh blev ett blomstrande sjöhandelscentrum och därför så mycket viktigare för landets ekonomi än Angkor. Speciellt viktig blev handeln med Kina på 1600-1700-talet.

Oavsett vilken teori angående Angkors öde som är mest korrekt så föll förmodligen Angkor inte helt i glömska. Omkring 1550-1570 försökte man, visserligen utan framgång, att renovera ett tempel i Angkor.

Dessutom fanns det på 1600-talet en japansk bosättning bland khmererna i staden Angkor. Detta bevisas av att man har hittat 14 japanska inskriptioner i området. En av de mest kända japanska inskriptionerna har skrivits av en japan vid namn Ukondayu Kazufusa (?-3 maj 1674), som besökte Angkor och firade khmerernas nyår 1632. Angkor övergavs någon gång efter denna tid, men vi vet inte det exakta årtal eller anledningen.

Snart hade khmererna ännu en gång återhämtat sig, men deras fantastiska kultur skulle aldrig mer nå upp till sin forna glans. Angkor betraktades kanske inte längre som någon säker huvudstad och kung Ponhea Yat och en stor del av befolkningen lämnade staden 1432. Även här är historikerna och källorna oeniga om vilket år man lämnade Angkor. Att det skedde efter 1431 är högst troligt.

Historikerna har lite olika teorier om varför man lämnade Angkor. En del anser att det berodde på närheten till fienden i Ayutthaya, medan andra menar att siameserna skapade intriger inom den kambodjanska kungliga familjen. Detta skulle i sin tur ha orsakat inbördeskrig mellan rivaliserande huvudstäder. Enligt andra historiker ska flytten helt enkelt ha handlat om en vilja till fortsatt utvecklad handel med Kina. Det finns också källor som talar om klimatförändringar med växelvis långvariga torkperioder och enormt kraftiga regn. Kanske beroende på skövling av skogarna.

Genom studier av träds årsringar under en period av tusen år visade det sig att monsunregnen varierade kraftigt i styrka efter 1350. Under perioden 1330-1375 har man dessutom konstaterat 25 år med allvarlig torka och så var även fallet mellan 1400 och 1425. Under perioden 1450-1550 har man hittat de torraste och våtaste åren under detta årtusende.

En kinesisk ambassadör beskrev den fantastiska staden Angkor Thom, men märkligt nog inte Angkor Vat. Enligt denna ambassadör var Kambodja en vasallstat till Kina, men detta ska dock inte tolkas alltför bokstavligt. Alla länder i världen hörde nämligen, enligt kineserna, till "Mittens rike."

Under den här tiden började det uppstå det som kallas skuldslaveri (that sin thai) ทาสสินไถ่ och krigsfångar blev krigsslavar (that chaloei) ทาสเชลย, eftersom landet led av underbefolkning. De fick utföra allt tungt arbete och offentliga arbeten. Ättlingar till dessa khmerfångar bor ännu i dag kvar i nordöstra Thailand.