Då Pagan kollapsade 1287 hade monfolket i söder återfått sin självständighet, vilken de lyckats försvara mot burmeserna från slutet av 1200-talet och framåt. Monfolket i Hanthawaddy skulle lyckas bevara sin självständighet ända fram till 1539. Se även "Sukhothai och Lan Na,” "Konungariket Sukhothai,” artikeln "Ramkhamhaeng och monfolket."

När taifolk efter lång tids uppehåll åter försökte sig på en invasion av monfolkets område satt det en ny stark man på tronen här. Han är känd som kung Binnya U (Binyia-U) บินเยียอู (r. 1348-2 januari 1384) och var Martabans åttonde regent. Attackerna kom från både Chiang Mai och Ayutthaya. Trots att Binnya U tvingades avstå en del av sitt territorium lyckades han bevara sitt rikes självständighet.

Binnya U flyttade tillfälligt sin huvudstad från Martaban till Donwun 1363. Därefter tog en hög ämbetsman vid namn Byattaba (Saming Phra Taba) สมิงพระตะบะ över makten i Martaban 1364. Detta hade han lyckats med efter att ha genomfört en kupp med hjälp av sina bröder. Byattabas bror Laukpya (Saming Loekphra) สมิงเลิกพร้า (1320-1390) erövrade i sin tur Bassein samma år.

Kuppen resulterade i att Binnya U började bygga en ny huvudstad vid namn Hanthawaddy 1365 och 1369 slog Binnya U sig ner här. Hanthawaddy är i dag känt som Pegu (Bago) och ligger 7 mil nordost om dagens Yangon. Ofta används därför namnet Pegu för Hanthawaddy, även om detta namn inte började användas förrän senare historiskt sett.

Traditionen säger däremot att Pegu grundades av två monprinsessor från Thaton 573, men andra källor har olika bud under perioden 573-1276/1277!

Upprorsbröderna och Binnya U ingick 1371/72 ett avtal, där de båda bröderna nominellt blev Binnya U:s vasaller. Binnya U:s regeringstid beskrivs ändå som en svår tid för monfolket där upprorsbröderna och taifolken i öster var ett konstant hot mot kungen och hans rike. Binnya U:s syster Maha Dewi (Maha Thewi) มหาเทวี fungerade som regent under perioden cirka 28 oktober 1383-4 januari 1384, men hon räknas inte som rikets nionde regent.

Binnya U:s äldste son, Razadarit (Rachathirat) ราชาธิราช (r. 4 januari 1384-cirka december 1421), efterträdde sedan sin far som Hanthawaddys nionde regent och han utsattes för en rad attacker från Chiang Mai, Kamphaengphet, Ayutthaya och inte minst från shanriket Ava i Övre Burma. Dessutom vägrade de ovan nämnda upprorsbröderna att ge Razadarit samma erkännande som de givit hans far.

Då Razadarit stod beredd att attackera deltaområdet och Bassein 1385 bad Laukpya riket Ava om hjälp. Till gengäld skulle han hjälpa kung Swa Saw Ke mot Pegu och underkasta sig Ava. Swa Saw Ke accepterade Laukpyas erbjudande och detta skulle bli början på det som kallats det fyrtioåriga kriget (Songkhram Sisip Pi) สงครามสี่สิบปี mellan Ava och Pegu. Kriget pågick under åren 1385-1425, men det finns andra källor som säger 1385-1424, alternativt 1385-1423.

Kung Swa Saw Kes inledande invasioner av Hanthawaddy 1385-1386 och 1386-1387 lyckades inte besegra Razadarits försvar och 1388/89 attackerade Razadarit deltaområdet. Han lyckades dock inte erövra den starkt försvarade staden Myaungmya och han besegrades också vid Bassein som försvarades av Laukpyas tre söner.

1390 när Laukpya befann sig utanför sin försvarsanläggning blev han tillfångatagen av Razadarits styrkor och Myaungmya gav upp. Därefter föll hela deltaområdet. Laukpyas son Bya Kon och svärson Bya Kyin flydde båda till Ava. Swa Saw Ke välkomnade dem och utnämnde Bya Kon till guvernör över Salin สาลิน och Bya Kyin till guvernör av Prome (Pyay).

Till skillnad mot Laukpya hjälpte Byattaba inte invasionsstyrkorna från Ava då de genomförde sina två inledande invasioner av Pegu 1385-1387. Trots detta fördrevs han ändå från Martaban av Razadarit 1388. Byattaba lyckades fly, men hördes aldrig av igen.

Liksom sin far lyckades även Razadarit bevara sitt rikes självständighet och han efterträddes av sin son Binnya Dhammaraza (Binya Thammaracha) บินยธรรมราชา (29 december 1421-1424), som blev Martabans (Hanthawaddys) tionde regent. Han blev emellertid förgiftad av sin bror Binnya Ran I (Binyaran I) บินยรานที่ I (r. 1424-cirka september 1446), som blev hans efterträdare och rikets elfte regent.

Det var tack vare att Ayutthaya var upptaget med sina försök att kuva Kambodja, Sukhothai och Chiang Mai som monfolkets land inte blev ett stridsäpple mellan shanfolkets Ava och Ayutthaya. Då attackerna från Ava så småningom upphörde följde en lång period då monriket återigen blomstrade. Pegu skulle förbli monfolkets huvudstad ända fram till 1539.

Så här såg kungaföljden ut i Hanthawaddy efter Binnya Ran I.

12. Binnya Waru (Binyawaru) บินยวารู (r. cirka september 1446-30 maj 1451).

13. Binnya Kyan (Binyachan) บินยจาน (r. 30 maj 1451-cirka juni 1453).

14. Leik Munhtaw (Let Muntho) เลตมุนธอ (r. cirka juni 1453-cirka januari 1454).

15. Shin Sawbu (Cheng Sobu) พระนางเชงสอบู (r. januari 1454-1471).

16. Dhammazedi (Thammachedi) ธรรมเจดีย์ (r. 1471-1492).

17. Binnya Ran II (Binyaran 2) บินยรานที่ 2 (r. 1492-1526).

Om Hanthawaddys artonde kung kan du läsa mer om i avsnittet ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” artikeln ”Inledande krig mot Burma (1538).”