Mycket av Thailands historia efter 1932 handlar om militären, som verkar ha haft sista ordet i nästan alla ärenden. Det är viktigt att förstå att militären i Siam sedan länge har haft stor social betydelse, förutom att vara en politisk och militär institution.
Redan på 1890-talet hade kung Chulalongkorn oroat sig över Siams framtid och förmodat att militären med tiden skulle komma att spela en ledande roll i landets politik. Med tanke på alla kuppförsök, eller rykten om sådana, de föregående årtiondena kan det därför inte ha kommit som någon stor överraskning då militären tog makten 1932.
Militären hade extremt hög prestige och prinsarna favoriserade militära yrken under Prajadhipoks regeringstid. På sätt och vis representerade militären några av de starkaste värdena i det siamesiska samhället. Militären var i allra högsta grad hierarkisk och precis som i det gamla sakdina-systemet visste alla sin bestämda plats och man klädde sig också efter sin rang i det militära umgänget.
Officerarna hade alla studerat vid samma militärakademi där de hade formats efter samma läroplan. Därför delade de gemensamma värderingar och såg sig själva som nationens beskyddare. Inom det militära fanns det också möjligheter till befordran för vanliga soldater, vilket bidrog till att skapa förståelse och sympati för den militära politiken under den kommande perioden.
Den civila hierarkin var inte alls lika enhetlig utan uppdelad i ministerier och underdepartement med olika grupperingar och deras lojala följeslagare. Visserligen var också militären delad i armén och flottan, men relativt sett var de militära styrkorna betydligt mer enhetliga än de civila rivalerna och de sistnämnda hade inte tillgång till vapenmakt! Flygvapnet spelade ännu ingen politisk roll.
Bara några dagar innan kuppen hade Bangkoks polischef, Phraya Athikonprakat (Lui Chatikwanit) พระยาอธิกรณ์ประกาศ (หลุย จาติกวณิช) (6 maj 1876-16 maj 1955), namngett olika individer inom Folkets parti som han menade kunde försöka sig på en kupp. Paribatra Sukhumbandhu trodde dock inte på detta då han ansåg att dessa individer sannolikt inte hade den förmågan, då han var väl bekant med dem, och några av dem hade han själv uppfostrat och känt sedan de var barn.

(Phraya Athikonprakat)
Kvällen innan kuppen, den 23 juni, hade Phraya Athikonprakat ringt till prins Paribatra Sukhumbandhu, som fungerade som regent då kungen hade begett sig till sitt sommarresidens Klai Kangwon i Hua Hin tidigt i juni. Polischefen hade då bett prins Paribatra om tillstånd att få arrestera ett antal misstänkta kuppmakare. Paribatra, som kände till många av namnen på de misstänkta konspiratörerna, bestämde sig dock för att vänta till morgonen därpå. Denna försening skulle han bittert få ångra och sent på kvällen bröts telefonlinjerna till alla ledande ämbetsmän.
I gryningen den 24 juni 1932, innan Bangkok hunnit vakna, rullade stridsvagnar ut på gatorna och omringade det kungliga palatset och alla viktiga regeringsbyggnader. En kanonbåt, eller torpedbåt, hade positionerat sig framför prins Paribatra Sukhumbandhus palats Wang Bang Khun Phrom วังบางขุนพรหม och marina enheter anlände till händelsernas centrum efter falska order om att kuva ett kinesiskt uppror. Många förstod inte vad som höll på att hända och det rådde allmän förvirring.

(Wang Bang Khun Phrom)
Prins Paribatra Sukhumbandhu hade först tänkt fly med sin familj och sin hovpersonal från piren vid sitt palats. Men där väntade den ovannämnda kanonbåten under befäl av löjtnant Chib Siriphaiboon (Chip Siriphaibun) จิบ ศิริไพบูลย์ (5 januari 1906-25 augusti 1940). Paribatra arresterades därefter och gick med på att transporteras till tronsalen Ananta Samakhom, som kuppmakarna valt att använda som sitt högkvarter. Prins Paribatra hade fortfarande sin pyjamas på sig när han blev bortförd av soldater och han nekades att få byta om.

(Chib Siriphaiboon)
I palatset i Bangkok hade omkring 40 högadliga personer befunnit sig när de arresterades. Många högadliga och prinsarna från Supreme Council of State of Siam hade också arresterats och fängslats. Även de viktigaste regeringsämbetsmännen hade arresterats under de tidiga morgontimmarna.

(Stridsvagnar utanför tronhallen Ananta Samakhom)
Av de höga prinsarna var det bara prins Purachatra Jayakara (Phra Ong Chao Burachat Chaiyakon) พระองค์เจ้าบุรฉัตรไชยากร (23 januari 1882-14 september 1936) som lyckades undgå att bli arresterad. Han hade befunnit sig på ett turkiskt bad i Bangkok då en trogen tjänare varnade honom om den pågående kuppen. Han flydde från Bangkok och tog sig med tåg till Hua Hin.

(Purachatra Jayakara)
Det är lätt att tro att kuppen genomfördes med en stor militär insats, men så var inte fallet. Allmänheten märkte knappt vad som var i görningen och redan på eftermiddagen flöt livet i Bangkok som vanligt. Före kuppen hade man skickat ut en förfalskad order till alla militära garnisoner om att samtliga vapen skulle inlämnas i Bangkok för kontroll och registrering. Ingen förutom Bangkoks polischef hade anat oråd och han hade också lyckats lista ut de flesta namnen på de som låg bakom ordern.
Kungen själv fick beskedet om kuppen på det åttonde hålet, då han spelade golf med drottning Rambhai Barni. Det var den ovannämnde prinsen Purachatra Jayakara som lämnade beskedet. Det sägs att kungen då vände sig mot drottningen med kommentaren ”vad var det jag sade". Kungen bad drottningen att spela färdigt golfrundan medan han själv gick inomhus med Purachatra Jayakara och drottningens far, prins Svasti Sobhon, som befunnit sig med kungen i Hua Hin, för att diskutera hur de skulle agera.
Kung Prajadhipok och de två prinsarna lyssnade nervöst på den radiosändning som Folkets parti höll i hårda ordalag. Först övervägde kungen att fly landet, men när kungen frågade drottningen om hennes åsikt menade hon att det mest hedervärda var att stanna kvar och anta utmaningen. Senare under dagen fick kungen ett telegram från Folkets parti. I telegrammet försäkrade de kung Prajadhipok att de gladeligen skulle installera en annan prins på tronen om han inte ville fortsätta som kung.