Efter kriget mellan Sukhothai och Chiang Mai 1411 säger Chiang Mais krönika att Chiang Mais kung Sam Fang Kaen avkrävdes tribut i form av ris av en hohärskare (Yunnankines), med titelnamnet Phraya Ho Lum Fa พระยาฮ่อลุ่มฟ้า. Då Sam Fang Kaen vägrade betala bad horegenten en viss Chao Fai Fa เจ้าฝ่ายฟ้า av Mueang Sae เมืองแส om att erövra Chiang Saen. Den ovan nämnda Phraya Ho Lum Fa kan rimligen inte vara identisk med en tidigare nämnd Phaya Ho Lum Fa.

Kung Sam Fang Kaen bad då en man vid namn Chao Saen Kham Rueang เจ้าแสนคำเรือง att bege sig till Lan Na med en armé på 15 000 man för att hjälpa Chiang Saen. Regenten i Chiang Saen samlade själv ihop försvarare både från sitt närområde, från Fang, Chiang Rai, Chiang Khong, (Soeng) Thoeng och Phayao.

Efter ett krigsråd beslöt man sig för att invänta hoarmén på ett fält strax norr om Chiang Saens stadsmur. Väl på plats grävdes ett dike, i vilket man placerade spetsade bambupinnar. Diket täcktes därefter med vävd rotting och preparerades så att diket inte kunde upptäckas med blotta ögat.

Efter en första sammandrabbning tvingades hotrupperna att dra sig tillbaka med stora förluster. Bidragande till detta var att fienden föll ner i det ovan nämnda diket med sina elefanter och hästar. Tre dagar senare var de tillbaka igen och belägrade Chiang Saen. Det visade sig att hosoldaterna var svåra att besegra då de bar rustningar av både läder och metall.

Efter att ha fångat och förhört en hosoldat fick de emellertid ett tips om hur de kunde besegras. Hosoldaten avslöjade att ett bra sätt skulle vara att glödga sand och små stenar och sedan kasta ut dessa med järnskopor över de rustningsförsedda soldaterna. Soldaterna kunde nämligen inte hindra att sanden och stenarna trängde in innanför deras rustningar. Det visade sig att detta råd fungerade alldeles utmärkt och hosoldaterna besegrades och de återvände hem.

Tre år senare kom ytterligare en hoattack. Det var återigen Lum Fa som skickade ut sina styrkor till Chiang Saens gränser. Han hade först låtit skicka ett sändebud för att skrämma försvararna. Lan Nas astrologer och lärda hade därför tillbett Chiang Saens och Mekongflodens skyddsandar och det inträffade ett våldsamt oväder med åska och hård vind. Blixten slog ner bland hosoldaterna och kommendanten och många soldater omkom.

Fienden förstod nu att folket i Lan Na besatt en enorm magisk kraft och att de syndat mot kungen av Lan Na då de dödat så många av hans folk. Därför beslöt de sig för att inte fullfölja sin attack och att aldrig mer attackera Lan Na.