Ayutthaya - Konungariket Ayutthaya
Highslide JS
U Thong (Kung Ramathibodi)
Ayutthayas grundande - Kung Ramathibodi (r. 1351-1369)

På mitten av 1300-talet fanns det massor av taifurstendömen och småriken i de centrala och norra delarna av Sydostasiens fastland. Men det var bara några få som förtjänade att kallas konungadöme. Inget av rikena hade ännu blivit så starkt att de på något sätt kunde jämföras med de två tidigare starka rikena Angkor och Pagan.

Men ett nytt tairike var på väg att bildas och ändra på detta och detta rike skulle bli känt som Ayutthaya.

Att de tai, som befann sig i dagens centrala Thailand, plötsligt blev så starka finns det flera orsaker till;

  • Mongolernas Kina hade försvagats, vilket minskade hotet därifrån. 

  • Vietnam, som höll på att återhämta sig från mongolernas invasioner, var upptagna med ständiga krig mot Champa. 

  • Angkor var inte lika starkt som tidigare. 

  • Sukhothai hade försvagats efter kung Ramkhamhaengs död. 

  • Lan Na (Chiang Mai) hade plågats och försvagats av upprepade tronstrider. 

  • I Burma hade det forna Pagan splittrats och de olika delarna av riket låg i krig med varandra.

Situationen i området stabiliserades på mitten av 1300-talet och handeln utmed handelsvägarna mellan Indien och Kina upplevde ett uppsving vid denna tid. Utbredningen av en mera kraftfull form av theravadabuddhismen av singalesiskt ursprung, kan också ha bidragit till minskad oro i regionen.

Det som skulle bli kärnan i kungariket Ayutthaya hade på 1200-talet varit Angkorrikets västra provinser, med Lopburiregionen som centrum. På mitten av 1200-talet hade Angkorrikets makt minskat här.

Kanske hade detta orsakats av problem med tronföljden i Angkor, en önskan om frigörelse hos regenterna i Lopburi och den påstridiga ökande taibefolkningen på den lägre delen av Chaophrayaslätten. Dessa tai hade säkert inspirerats av Sukhothais tidigare framgång med att uppnå självständighet.

Så sent som på 1340-talet saknade Chaophrayaslättens taifolk fortfarande ett starkt ledarskap av den tidigare kung Ramkhamhaengs kaliber. Visserligen hade Lopburi och Suphanburi en relativt stark ställning i regionen, men det fanns fortfarande en mängd andra små självständiga städer och furstendömen i området.

Det finns tyvärr en mängd källor med delvis olika innehåll och ibland med direkt motsägelsefullt innehåll, som handlar om den första härskaren i Ayutthaya och stadens grundande. Grundandet är dessutom kringgärdat av mängder med legender och myter, men ytterligare forskning kan kanske så småningom klarlägga vad som egentligen hände.

Huvudpersonen, prinsen av U Thong (Phra Chao Uthong) พระเจ้าอู่ทอง (1314-1369), som så drastiskt kom att förändra regionen på mitten av 1300-talet är en gåtfull man. Det är få personer i Thailands historia som man vet så litet om som denne prins, eller phraya (phya) som han kallas i thailändska källor. Enligt en källa var U Thong född 1312.


(Porträtt av U Thong)

Några menar att U Thong på något vis hade band till de två mäktiga müangerna Suphanburi och Lopburi i centrala Chaophrayaområdet. Det finns dock inget som tyder på att U Thong skulle ha erövrat dessa två riken, utan förmodligen fanns det någon form av släktskap mellan prinsen och regenterna i dessa båda stater.

En av U Thongs fruar kan ha varit en prinsessa från Suphanburi och prins U Thongs svåger kan ha varit regent här då Ayutthaya grundades. En källa är så specifik att den säger att U Thong gifte sig med en prinsessa från Suphanburi 1331 och med en prinsessa från Lopburi på 1340-talet.

Ett släktskap med regenten i Lopburi indikeras av att U Thongs äldste son, Ramesuan (Phra Ramesuan) พระราเมศวร (1339-1395), omedelbart efter Ayutthayas grundande skickades iväg för att "bestiga den kungliga tronen i Lopburi."


(Porträtt av Ramesuan)

Ramesuan regerade staden (som guvernör?) som en Müang Luk Luang เมืองลูกหลวง, lydande under moderriket Ayutthaya. Men riktigt hur de eventuella släktskapen såg ut vet vi inte. Müang Luk Luang kan närmast översättas som ”en müang till en kungs barn (son).”

Intressant är att Ramesuan kan ha varit en titel som kungens äldste son och tänkta tronarvinge fick. Denna titel fortsatte nämligen att förekomma i Ayutthaya under lång tid.

Ayutthayas plötsliga uppdykande i historien är litet av ett mysterium. Hur kunde riket växa sig så starkt så snabbt? Naturligtvis bidrog de ovan nämnda orsakerna till detta.

Det är omöjligt att svara på hur stora landområden U Thong kontrollerade vid tiden för Ayutthayas grundande, men troligtvis kontrollerade han bara en mindre del av nuvarande centrala Thailand och den norra delen av Malackahalvön.

Det har föreslagits att Ayutthayas utsträckning norrut i början inte sträckte sig längre än till staden Chai Nat. Detta står i skarp kontrast till rikets egna anspråk på det mesta av dagens centrala och södra Thailand och delar av Nedre Burma, som hävdas i vissa källor.

I öster och nordöst kan utsträckningen ha varit till Chanthaburi จันทบุรี (som tidigare också var känt som Chanthabun จันทบูร ("Måntaden")), eftersom U Thong kan ha varit arvinge till Lopburi, och detta gav honom då förmodligen kontroll över området omkring Lopburi, och då i synnerhet öster om Chaophrayafloden. Vid Chanthaburi har Ayutthaya då gränsat till khmerernas Angkorrike.


(Provinsen Chanthaburi)

Så här beskriver en av många historiska källor U Thongs bakgrund;

En grupp tai hade fördrivits från ett område vid Chiang Saen på slutet av 1100-talet av burmeser från Nedre Burma. Dessa tai vandrade söderut och slog sig ner i området vid dagens Kamphaengphet vid floden Ping.

De grundade staden Traitrung (Müang Traitrüng) เมืองไตรตรึงษ์, som högst troligt blev vasallstad till Sukhothai på mitten av 1200-talet.


(Ruiner i Traitrung)

I början på 1300-talet, då en dotter till kungen av Traitrung gifte sig med en "vanlig man" blev hon och hennes man förvisade från staden på grund av den skam de åsamkat kungen. De drog söderut och 1319 grundade de en ny stad vid namn Thep Nakhon (Müang Thep Nakhon) เมืองเทพนคร.

Senare vandrade gruppen längre söderut till området kring Nakhon Pathom och en av det förvisade parets söner gifte sig med en dotter till kungen i staden U Thong. Denne kung menas ha stammat från huset av Chiang Saen, varifrån kung Mangrai av Chiang Mai också härstammade.

Då den gamle kungen av U Thong dog kunde man kunde inte hitta någon lämplig tronföljare, så folket upphöjde den ovan omtalade sonen till kung och regent här 1344. En källa säger att den gamle kung U Thong dog 1347.

Enligt andra källor kan den nye kungen av U Thong ha varit son till en ledare för den kinesiska handelskolonin. Pappan skulle ha varit en rik och mäktig kinesisk handelsman bosatt i Phetchaburi. Flera källor säger också att U Thong kom från staden Phetchaburi, innan han grundade Ayutthaya. Detta stöds faktiskt också av franska ambassadörer verksamma i Ayutthaya på 1600-talet.

Andra källor säger att U Thong var tai och andra att han hade mon eller khmerursprung.

Varför U Thong flyttade sin huvudstad till Ayutthaya vet man inte heller med säkerhet. Legenden säger att U Thong tvingades lämna sin gamla huvudstad U Thong då floden vid staden först ändrade kurs, vilket sedan följdes av en epidemi som dödade en stor del av befolkningen. U Thong flyttade därför österut med sitt folk i riktning mot dagens Ayutthaya.

(Det finns källor som säger att U Thong lämnade U Thong omkring 1347.)

En källa beskriver hur kungen en natt lämnade sin gamla huvudstad, tillsammans med sina undersåtar, och drog söderut för att fly undan farsoten. Han lämnade dock kvar en garnison i den gamla huvudstaden för att vakta den. U Thongs äldre bror (skall nog vara hans frus bror och svåger) bosatte sig temporärt med sina trupper i Suphanburi.

Kung U Thong däremot vandrade i flera dagar tills han kom till en stor flod där han såg en rund ö som såg tilltalande ut. Han korsade därför floden tillsammans med sina trupper och slog sig ner på ön.

Fredagen den 4 mars 1351 strax efter klockan 9 på morgonen skall så den nya huvudstaden Ayutthaya ha grundats. Men detta datum anges också som U Thongs kröningsdatum.

1334 hade Kina drabbats av en svår epidemi. Människor dog i tusental och ingen visste vad det berodde på. Digerdöden, pesten eller den svarta döden, mänsklighetens hittills största gissel, hade slagit till och spred sig snabbt till Sydostasien och Europa, där uppskattningsvis en tredjedel av befolkningen dog.

Till nuvarande Thailand kom pesten på 1340-talet, där den hade en lika förödande framfart som i Europa. Det berättas att människorna flydde från pestdrabbade områden i panik och lämnade hela städer och samhällen öde.

Enligt en hovastrolog var U Thong född 1314 och har då varit omkring 37 år gammal vid stadens grundande. Delar av ovanstående berättelse har ifrågasatts av en thailändare vid namn Manit Vallibhotama (Manit Wanliphodom) มานิต วัลลิโภดม på 1960-talet.


(Manit Vallibhotama)

Han undersökte platsen där staden U Thong skall ha legat och fynden som gjordes visade sig härstamma från den sena Dvaravatiperioden. Det vill säga från tiden mellan 1000- och 1100-talet och inget var av yngre datum.

Därför drog han slutsatsen att staden U Thong lämnats redan någon gång på 1100-talet och då kan ju inte prins U Thong ha kommit härifrån. En utgrävning 1966 bekräftade Manits hypotes.

En annan delvis annorlunda version om U Thong lyder så här;

1307 hade en viss Phraya Kraek พระยาแกรก blivit kung av Ayodhya, som förmodligen var en gammal stad vid Chaophrayafloden, öster om dagens Ayutthaya. Men det gamla Ayutthaya har också en alternativ stavning och ett alternativt uttal, Ayothaya อโยธยา.

Det berättas att tre (icke namngivna) kungar efterträdde Phraya Kraek och att det därefter inte fanns några manliga arvingar kvar hos den regerande familjen. Därför gifte sig U Thong med prinsessan av Ayodhya och blev kung här.

Sju år senare tvingades U Thong att lämna Ayodhya på grund av en farsot som härjade staden. Prinsen drog söderut och kom till området kring sjön Nong Sano หนองโสน. Man tror att sjön är identisk med den lilla sjön Bung Phra Ram (Büng Phra Ram) บึงพระราม som ligger centralt på den ö som utgjorde staden Ayutthaya.


(Bung Phra Ram)

Här mötte U Thong en rüsi ฤษี (en lärd man som levde som eremit) som hävdade att han vistats här ända sedan Buddhas tid. Dessutom berättade denne rüsi att Buddha själv en gång varit på platsen och förutspått att en stad en gång skulle byggas här.

Därför byggde U Thong sin huvudstad Krung Thep Dvaravati Si Ayutthaya กรุงเทพทวาราวดี ศรีอยุธยา här. Om Ayodhya var Ayutthayas föregångare har länge diskuterats av de lärde.

En liten variant på ovanstående historia lyder som följer;

Prinsen av U Thong hade först slagit sig ner söder om nuvarande Ayutthaya, men efter tre år beslöt han sig för att bygga sin huvudstad på en ö i floden.

Havet låg vid denna tid närmare Ayutthaya än idag och staden låg inte långt från den gamla staden Ayodhya, som hade övergivits eller förstörts. Man kunde lätt ta sig med båt mellan de båda städerna.

En annan källa föreslår att U Thong gifte sig med en prinsessa från den regerande familjen av Kamboja Pradesa (Kamphut Prathet) som angivits vara ett område med Lopburi som centrum. Han blev därför regent här då det inte fanns någon annan manlig arvinge till tronen. U Thong kan därför ha kommit från staden Lopburi eller från någon av de andra städerna i området.

U Thong är inget personnamn utan syftar förmodligen på hans ursprungliga besittningar. På liknande sätt kallades Chiang Mais härskare vid denna tid för Chao Chiang Mai. Vi känner därför inte till hans personnamn. De flesta namn på kungar som omtalas i texten är snarare titlar än namn.

Det var inte vanligt att referera till kungen med hans personnamn under hans levnadstid och många gånger känner man heller inte till personnamnen på kungarna. Ofta känner man inte ens till titlarna!

Varje kung hade sin titel skriven på en guldplatta i Ayutthaya, men dessa gick förlorade då staden fördärvades av burmeserna 1767. Namnen och/eller titlarna som används i min text är de vanligast förekommande.

U Thong lät utropa sig till kung med titeln Somdet Phra Ramathibodi สมเด็จพระรามาธิบดี (r. 1351-1369). Detta räknas som den egentliga början på det rike som västerlänningar senare valde att kalla Siam. Jag kommer därför från och med nu för enkelhetens skull referera till Ayutthayarikets invånare som siameser.

(Alternativ regeringstid; 1350-1369.)

Det skall dock slås fast att varken folket i Sukhothai eller Ayutthaya använde sig av namnet Siam eller kallade sig siameser. Enligt en källa, spanjoren Francis Xavier ฟรันซิสโก คาเบียร์ (1506-1552), använde européerna för första gången namnet Siam 1552. Officiellt användes namnet Siam för första gången i ett traktat med britterna 1856.


(Francis Xavier)

En annan källa säger att namnet Siam användes för första gången av Sir James Lancaster เซอร์ เจมส์ แลงคาสเตอร์ (cirka 1554-6 juni 1618) 1592, då han befann sig i Fjärran Östern. Men denna källa verkar ha varit litet sent ute.


(James Lancaster)

Andra källor säger att kineserna kallade regionen där Ayutthaya kom att ligga för Hsien eller Xian, vilket portugiserna förvanskade till Siam. Men enligt historikern och författaren Michael Vickery ไมเคิล วิคเคอรี använde kineserna namnet Hsien för Sukhothai redan på 1280-talet och detta namn fortsatte de sedan att använda ända upp i modern tid.

U Thong, eller Ramathibodi, måste ha värvat sina speciella ämbetsmän från den khmerpåverkade eliten i regionen. Dessa män talade khmer och hovlivet fick ett eget kungligt språk, som kallas för rachasap ราชาศัพท์ baserat på khmer och sanskrit. En del språkforskare menar också att de tidiga kungarna i Ayutthaya var tvåspråkiga.

Ämbetsmännen ansåg att en kung skulle höjas högt över sina undersåtar och isoleras från dem med hjälp av mängder av ämbetsmän. Kungen skulle dessutom kringgärdas med mystik och betraktas som helig med inslag av brahmansk Shiva- och Vishnukult.

Tidigt under sin regeringstid installerade Ramathibodi sin svåger, prins Phangua พะงั่ว, som guvernör över Suphanburi med titeln Borommaracha Chao บรมราชาเจ้า. Detta var kanske hans familjs traditionella maktsäte. Sin äldste son Ramesuan utnämnde han, som tidigare nämnt, till någon slags regent eller guvernör i Lopburi.

På 1350-talet var huvudstaden Ayutthaya en blygsam samling trähus av teak, med en omkringliggande jordvall med spetsiga trästycken som enda försvarsvärn. De flesta husen var byggda på träpålar ut över vattnet i Chaophrayafloden.

Ramathibodi hade valt ett läge för sin huvudstad med stora geografiska fördelar och tillsammans med sina politiska och släktmässiga förbindelser i regionen skapade han snabbt ett kungadöme som med tiden skulle bli överlägset sina grannar.

Ramathibodi ansågs av senare regenter i Ayutthaya och Bangkok som siamesernas viktigaste kung, då han blev den förste taikungen som inledde en period med taidominans i nuvarande Thailand.

Liksom Sukhothai hade Ayutthaya kontakter med Kina, som emellanåt formellt godkände rikenas kungaval och för detta mottog kineserna en symbolisk underkastelse. Något större inflytande fick kineserna dock aldrig över Siams inre angelägenheter.

Däremot slog sig kinesiska handelsmän tidigt ner i Ayutthaya och med tiden skulle den kinesiska kolonin växa vilket skulle få stor betydelse för det moderna Siams utveckling.

(Se även ”Ayutthaya.” avsnittet ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” artikeln ”Kineserna i Ayutthaya.”)


Stavningsvarianter;

U Thong; Phra Chao U-Thong, Phraya U Thong.

Ramesuan; Ramaesuan, Ramasuan, Ramasuen, Rameshvara, Ramesuen.

Müang Luk Luang; Mueang Luk Luang.

Chanthaburi; Chandapuri, Chandraburi, Chantaburi.

Chanthabun; Chantaboon, Chantaboun, จนัทบูรณ์.

Traitrung; Mueang Traitrueng, Müang Nakhon Traitrüng เมืองนครไตรตรึงษ์, Trai Treung, Trai Trueng.)

Manit Vallibhotama; มานิตย์ วัลลิโภดม.

Phraya Kraek; Phya Kraek.

Bung Phra Ram; Bueng Chi Khan, Bueng Phra Ram.

Krung Thep Dvaravati Si Ayutthaya; Dvaravati Shri Ayudhaya.

Ramathibodi; Ramadhipati I, Rama Thibodi, Ramatibodi, Rama Tibodi, Rama Thibordi I, Ramth’ibodi I, Somdej Phra, Somdet Phra Ramathibodi I สมเด็จพระรามาธิบดีที่ 1, Uthong Ramatibodi I, สมเด็จพระรามาธิบดีที่ ๑.

Michael Vickery; Michael Theodore Vickery.

Rachasap; Rajasab, Rajasabda (sanskrit), Rajasap, Ratchasap.

Phangua; Pangua, Phangoa, P’o Ngua.

Borommaracha Chao; Boromoraja I, Boromracha Chao, Boromraja.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-08-15, 09.20
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.