1395 blev kung Ramesuan sjuk och dog omkring 56 år gammal. Detta efter att ha regerat i sju år under sin andra regeringsperiod. Många av hans segrar i de olika krigen kan han nog tacka sin trogne general Phraya Chai Narong för. Ramesuan efterträddes av sin son Ram (Rama) som blev till kung Ramrachathirat (Somdet Phra Ramrachathirat) สมเด็จพระรามราชาธิราช, eller Ramracha รามราชา (r. 1395-1409).

Beroende på källan varierar Ramrachas regeringstid både i längd och när han blev kung. Ett exempel på detta är att Van Vliet anger hans regeringstid till tre år och att han var omkring 21 år gammal vid trontillträdet. Enligt en annan källa var han född 1372, vilket i stället bör ha varit 1374 om vi skall tro på Van Vliet. Det finns fler varianter.

Kung Ramracha var angelägen om att hävda sin kontroll över rikets nordliga delar och 1396 lönnmördade ett sändebud från Ayutthaya härskaren i furstendömet Nan. Härskarens namn var Chao Khamtan เจ้าคำตัน och det finns källor som säger att han regerade 1393-1398, vilket verkar felaktigt.

Så här berättar en annan källa; Ett högt rankat sändebud med titeln Khun Luang kom söderifrån (troligen från Sukhothai eller möjligtvis från Ayutthaya) till Nan 1396 för att ära Chao Khamtan เจ้าคำตัน, som var härskare i Nan. En ceremoni där heligt vatten skulle hällas över Chao Khamtans huvud ägde rum vid en plats vid namn Ta Li.

Denna plats har jag inte lyckats identifiera. Efter ceremonin drabbades Chao Khamtan av svår huvudvärk och dog samma natt. Sändebudet flydde och det har spekulerats i om vattnet på något sätt hade varit förgiftat. Chao Khamtan efterträddes av sin son Chao Si Canta (Si Chantha) สรีจันทะ samma år.

1397 gjorde kung Ramracha ett statsbesök i kungariket Sukhothai. Detta gjorde han med understöd av en armé ledd av prins Nakhon In. Ramracha proklamerade att en lag om människorov skulle gälla även i Sukhothairiket. Se även den tidigare artikeln "Ayutthayas grundande - Kung Ramathibodi (1351-1369)" där jag har berättat om tidig lagstiftning i Ayutthaya.

Lagtexten som hittats på en steninskription från 1397 dikterar att vasallstaten Sukhothai måste återlämna slavar, eller arbetskraft till sina rättmätiga ägare. Lagen, som flera gånger refererar till gamla hinduiska religiösa lagtexter, fastställer hårda straff och böter för de som befanns skyldiga till människorov, eller som hjälpte slavar eller arbetskraft att fly. Som tidigare nämnts var både Ayutthayariket och Sukhothai underbefolkade och tillgången på arbetskraft var därför mycket viktig för staternas överlevnad.

Historikern Charnvit Kasetsiri har påpekat att Ramrachas steninskription tydligt visar på kampen om arbetskraften mellan Sukhothai och Ayutthaya. Det är också troligt att lagen hade som syfte att befästa Ayutthayas auktoritet över Sukhothai. Charnvit har också skrivit att Ramrachas besök förmodligen avspeglade Ayutthayas ostabila interna politik där Ramracha fick det allt svårare att behålla kontrollen i sitt rike.

Då Maha Thammaracha II av Sukhothai dog omkring 1398 uppstod en kamp om tronen, vilket fick Ayutthaya att ingripa. En armé skickades till Nakhon Sawan, som tydligen erövrades, och tvisten upphörde. Se även "Sukhothai och Lan Na," avsnittet "Konungariket Sukhothai," artikeln "Sukhothairikets sista tid." Sukhothais nya regent, Maha Thammaracha III, förklarade dock sitt rike självständigt 1400 och gick till motattack. Samma år återtog han Nakhon Sawan där floderna Ping och Nan flyter samman, vilket möjliggjorde kontroll över alla nordliga flodkommunikationer.

Sukhothai utvidgade också sin kontroll över furstendömena Nan och Phrae och försökte senare till och med att blanda sig i tronföljden i Lan Na. Se även artikeln ”Krig mot Chiang Mai 1411” litet längre fram.

En del historiker menar att förlusten av Nakhon Sawan blev en svår prestigeförlust för kung Ramracha och att den innebar början till slutet för U Thongdynastin. Det verkar som om kung Ramracha gjorde ett försök att få till stånd en försoning med huset av Suphanburi genom att utnämna prins Nakhon In till regent eller guvernör över Suphanburi. Här är källorna inte överens. En del källor säger att han hade utsetts till guvernör redan under kung Ramesuans andra regeringsperiod och andra källor att han ärvt posten efter sin far. När hans far, som var en yngre bror till Borommaracha I, dog vet jag inte.

Kung Ramracha tillät tydligen prins Nakhon In att ha egna diplomatiska förbindelser med Kina och Kina erkände faktiskt Nakhon In som tronarvinge av Ayutthaya. Under Ramrachas regeringstid skickade Nakhon In två missioner till Kina. Den första 1397 och den andra 1403. Enligt en källa deltog Nakhon In själv i missionen 1397 och blev borta i tre år. Den 10 oktober 1403 kom en kinesisk mission under ledning av en eunuck (khanthi) ขันที vid namn Li Xing (Li Sing) หลี่ซิง till Ayutthaya och den siamesiska missionen följde förmodligen med kineserna under deras hemresa samma år.

Den 6 september 1408 kom ännu en kinesisk mission till Ayutthaya under ledning av eunucken Zhang Yuan (Chang Yuan) จางหยวน. Denna gång kom kineserna havsvägen. Prins Nakhon In påstås också ha träffat den berömde kinesiske amiralen och sjöfararen Zheng He som besökte Siam någon gång mellan 1407 och 1409. Under hela kung Ramrachas regeringstid upprätthölls vänliga förbindelser med Yongle-kejsaren (Chakkraphat Yongloe) จักรพรรดิหย่งเล่อ (r. 1402- 1424) i Kina.

Förhållandet mellan kung Ramracha och Nakhon In lär ha fungerat bra ända till 1409. Vad som hände då återkommer vi till litet längre fram.