Ayutthaya - Ayutthayas fall
Burmeserna anfaller Ayutthaya 1765-1767

1765 inledde burmeserna ett oerhört ambitiöst anfall på Siam. En 20 000 man stark armé från norr leddes av den tidigare omtalade general Nemyo Thihapate. Han marscherade iväg från Lampang efter att ha tillbringat början av regntiden här. Denna styrka, som från början bestod av shansoldater, hade nu utökats med trupper från både Lan Na och Lan Xang. De avancerade söderut mot Ayutthaya i slutet på juli 1765.

I slutet av september marscherade en annan armé iväg från Tavoy under ledning av general Maha Nawrahta. De marscherade via Chumphon och Phetchaburi och slog sig samman med mindre styrkor, som redan tagit sig in i området via passet Chedi Sam Ong, och intog Ratchaburi och Suphanburi. En tredje armé ryckte fram från Tenasserim i söder. Den 20 februari 1766 strålade de två förstnämnda huvudarméerna samman i Ayutthayas utkanter och inledde en belägring av staden.

Kung Suriyat Amarin skickade bud om hjälp från den tidigare guvernören av Tak som nu utnämnts till guvernör av Phitsanulok. Denne tidigare omtalade Phraya Taksin begav sig därför till Ayutthaya. Han lyckades ta sig in i huvudstaden med 500 soldater för att hjälpa till med försvaret mot burmeserna, men det siamesiska försvaret var inte rustat för att stå emot den massiva invasionen.

Enligt Wikipedia skulle Taksin ha fått titeln Phraya Vajiraprakarn (Phraya Wachiraprakan) พระยาวชิราปราการ då han blev guvernör av Kamphaengphet. En källa säger att han blev guvernör här 1765. Flera källlor kallar honom också Phraya Kamphaengphet พระยากำแพงเพชร. Men för enkelhetens skull fortsätter jag att kalla honom Taksin.


(Taksin)

Kung Suriyat Amarin verkar olyckligt nog ha låtit sina trupper vila efter de jämna striderna 1760 och siameserna var därför dåligt förberedda. Suriyat Amarin hade haft en sista chans att stå upp mot det burmesiska hotet 1764-1765, när burmeserna höll på att ta över i norr och stänga ute Ayutthaya från denna del av taivärlden. Men genom sin passivitet hade Suriyat Amarin låtit tillfället glida honom ur händerna. Siam var nu avskuret från möjligheten att be om hjälp från sina nordliga släktingar och tvingades möta fienden på flera fronter.

Burmeserna mötte bara symboliskt motstånd från många av provinsguvernörerna och deras trupper. Det mest effektiva motståndet svarade siameserna för vid byn Bang Rachan บางระจัน i provinsen Singburi nordväst om Ayutthaya. Här stoppades Nemyo Thihapates framryckning i fem månader av 5 000 gerillasoldater. Sju gånger skall dessa gerillastyrkor ha slagit tillbaka burmeserna och tillfogat dem stora förluster, men de tvingades till sist ge upp då de saknade både kanoner och andra vapen. Även denna händelse har blivit en modern film med namnet Bang Rachan.


(Monumentet över hjältarna från Ban Rachan)

Några månader senare skickades en armé på 60 000 man ut från Ayutthaya för att möta Maha Nawrahta, men de besegrades av den mycket mindre burmesiska styrkan och retirerade tillbaka till huvudstaden.

Här och där kanske en ledare kunde samla ihop trupper och plåga burmeserna några dagar, men dessa försök var fruktlösa och snart förekom bara strider vid det belägrade Ayutthaya. Suriyat Amarin hade förmodligen hoppats på att hålla stånd till nästa regntids ankomst. Då skulle slätten översvämmas och förhoppningsvis tvinga burmeserna att dra sig tillbaka. Men burmeserna förberedde sig genom att befästa mera höglänt terräng och då regnen och vattnet kom använde man sig mycket av båtar.

I slutet av 1766 ledde Taksin och guvernören av Phetchaburi, Phraya Phetchaburi พระยาเพชรบุรี, en flottstyrka ut från Ayutthaya för en motattack mot burmeserna på slättlandskapet sydöst om Ayutthaya. Men Phraya Phetchaburi, förkortat till Phraya Phetburi, blev dödad under striderna och attacken kom av sig. Taksin, som var en duktig och ambitiös ledare, fick orättvist nog skulden för misslyckandet och blev förhindrad i sina försök att leda nya attacker.

Enligt en källa hade Taksin bett Phraya Phetburi att inte bli inblandad i strider med den starka burmesiska flottan, men han hade ignorerat Taksins varning, vilket resulterade i hans egen död. Taksin hade sedan blivit anklagad för att ha lämnat sin kollega i sticket.

Så här beskriver en källa litet mera detaljerat vad som hände; Taksin hade blivit utsedd till att kommendera en båtarmé som skulle samlas vid Wat Yai Chai Mongkhon วัดใหญ่ชัยมงคล.

Taksin gav Phraya Phetburi uppdraget att leda förtrupperna, medan Luang Saraseni (Luang Suraseni) หลวงสุรเสนี och hans egna trupper skulle ge Phraya Phetburi understöd. Förtruppen bestod av fem båtar, som hamnade i närkontakt med fienden.

Phraya Phetburis styrka blev helt omringad av ett stort antalet burmesiska båtar, men Taksin och Luang Saraseni skall ha låtit förtöja sina båtar och bara tittat på utan att hjälpa förtrupperna.

Phraya Phetburis förtrupper blev massakrerade och han själv blev efter en heroisk kamp spetsad på en påle av burmanerna. Taksin och Luang Saraseni skall sedan ha flytt därifrån. Men de återvände inte till Ayutthaya, utan byggde istället palissader nära Wat Phichai วัดพิชัย och det närbelägna Wat Kluai วัดกล้วย.

Taksin som nu förmodligen kan ha insett att Ayutthaya skulle falla bestämde sig sedan för att söka lyckan söderut. Men det kommer det mera om här nedan. Luang Saraseni skall ha valt en annan flyktväg.

Under försvaret av Ayutthaya påstås det att siameserna försökte lura burmeserna att tro att staden hade flera manliga försvarare än man hade genom att kvinnorna klippte sig korthåriga. Till sist blev dock läget så desperat att Taksin i tysthet flydde från staden tillsammans med mellan 500 och 1 000 följeslagare beroende på källan. Någon källa talar dock om ett par tusen soldater.

Enligt en källa inkluderade Phraya Taksins grupp framstående officerare såsom Phra Chiang-Ngern (Phra Chiang Ngoen) พระเชียงเงิน, Luang Prom Se-na (Luang Phrom Sena) หลวงพรหมเสนา, Luang Phichai หลวงพิชัย (1741-1782), Luang Rach Sa-ne-ha (Luang Ratchasaneha) หลวงราชเสน่หา, Khun Apai-puk-dee (Khun Aphai Phakdi) ขุนอภัยภักดี och omkring 500 soldater.

En annan legend berättar att Taksin tillsammans med fem andra ryttare lyckades bryta igenom burmesernas linjer. De hamnade under utbrytningen bland ett kavalleri på 30 burmeser, men lyckades ändå slå sig ut till friheten. Hur utbrytningen lyckades är höljd i dunkel och verkar förbli ett evigt mysterium.

Ayutthaya som var plågat av hungersnöd och epidemier under belägringen drabbades av ytterligare prövningar då det utbröt en brand i staden tidigt 1767. 10 000 hus skall ha brunnit ner. Mycket målande talas det om att hettan var så intensiv att det skall ha runnit smält guld från buddhastatyer och stupor!

För den intresserade kan det vara kul att veta att den thailändske professorn Bidya Sriwattanasarn (Phitthaya Siwatthanasan) พิทยะ ศรีวัฒนสาร säger att Taksin hade ett antal portugiser, eller portugisiska ättlingar bland sina trupper. Men det står inget om detta i Ayutthayas kungliga krönikor, utan uppgiften stammar från portugisisk forskning som publicerades 1983.

Enligt dessa forskningsresultat fanns det 79 portugisiska soldater, som tillhörde Department of Western Marksman Soldiers (Krom Tahan Farang Maen Puen) กรมทหารฝรั่งแม่นปืน, som anslutit sig till Taksins armé under perioden 1767-1768.

Åtminstone en av de fyra ledarna för det lilla portugisiska regementet, Khun Rit Samdaeng ขุนฤทธิ์สำแด, fanns med i Taksins armé. Efter att burmeserna hade drivits ut från Siam, fick portugiserna tilldelat sig land av kung Taksin för att skapa en ny bosättning, som blev känd under namnet Bandel de Nossa Senhora do Rosari.

Bosättningen, eller byn, låg vid Chaophrayafloden söder om det nuvarande Wat Kalayanamitr Varamahavihara (Wat Kanlayanamit Woramahawihan) วัดกัลยาณมิตรวรมหาวิหาร vid Khlong Bangkok Yai, inte långt från Wat Arun och Taksins tidigare palats i Thonburi.

Sriwattanasarn förmodar att de ovan nämnda 79 portugiserna tillhörde samma grupp som tidigare hade haft uppdraget att försvara den franska bosättningen och St. Joseph-kyrkan i Ayutthaya.

Du kan läsa mer om den franska bosättningen och St. Joseph-kyrkan i nästa artikel.


Stavningsvarianter;

Phraya Vajiraprakarn; Phraya Vachira Prakarn.

Phraya Kamphaengphet; Phraya Kampaeng Phet.

Bang Rachan; Bang Rajan.

Wat Kluai; Wat Kluay, Wat Kluei.

Phra Chiang-Ngern; พระเชียงเงินท้ายน้ำ.

Luang Phichai; Luang Phichai Asa หลวงพิชัยอาสา, Luang Pichai-ra-cha.

Department of Western Marksman Soldiers; Department of Western (Foreign) Marksman Soldiers.

Khun Rit Samdaeng; Khun Rit Samdang.

Bandel de Nossa Senhora do Rosari; the Village of Our Lady of the Rosary.

Wat Kalayanamitr; Wat Kanlaya วัดกัลยาณ์.

Denna artikel senast uppdaterad: 2018-05-07, 07.43
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.