Efter Genèvekonferensen 1954 såg USA det som sin uppgift att skapa en antikommunistisk försvarsallians i Asien, för att fylla tomrummet efter Storbritannien och Frankrike. Tidigt på våren 1954 hade USA:s utrikesminister, John Foster Dulles จอห์น เอฟ. ดัลเลส (25 februari 1888-24 maj 1959), sökt upp Thailands ambassadör i Washington, Pote Sarasin, och frågat om den thailändska regeringen kunde tänka sig att vara med i en gemensam sydostasiatisk försvarsallians.

(John Foster Dulles)

Ambassadör Pote skickade vidare denna förfrågan till Bangkok och två dagar senare kom svaret att Thailand accepterade detta ”villkorslöst"! Trots att några i den thailändska regeringen ville ha längre betänketid ansåg Phibun att det var oklokt att vänta, med tanke på hotet vid landets östra gränser.

Under våren och sommaren fortsatte förhandlingarna med USA och Thailand var så angeläget att uppnå en militär garanti från USA att de i juni 1954 erbjöd sig att acceptera främmande trupper på sitt territorium om Vietminh vägrade ingå ett fredsavtal i Indokina. Den militära garantin skulle bestå av att USA skulle förbinda sig att komma till Thailands hjälp om något av medlemsländerna i försvarsalliansen skulle bli attackerat.

Då utrikesministrarna för de åtta länder som skulle bilda Sydostasienpakten, eller SEATO ซีโต, träffades i Manila i september 1954 uttalade Thailands utrikesminister prins Wan Waithayakorn sin önskan om att pakten skulle komma att likna Atlantpakten NATO (Ongkan Sonthi Sanya Aetlaentik Nuea) องค์การสนธิสัญญาแอตแลนติกเหนือ så mycket som möjligt. SEATO är en förkortning för Southeast Asia Treaty Organization (Ongkan Sonthi Sanya Pong Kan Phumiphak Esia Tawan Ok Chiang Tai) องค์การสนธิสัญญาป้องกันภูมิภาคเอเชียตะวันออกเฉียงใต้.

USA var emellertid inte berett att ge SEATO samma garantier som de hade gett NATO. Detta berodde kanske på en rädsla att senaten kunde vägra att godkänna ett sådant traktat, som förpliktigade USA att betrakta ett angrepp på något av traktatsländerna som ett angrepp på sig själv.

I Manila krävde prins Wan från Thailand att Kambodja, Laos och Vietnam formellt skulle inkluderas i traktatet. USA och Filippinerna stödde Thailand i denna fråga medan Storbritannien och Frankrike inte var så angelägna om att garantera säkerheten för dessa svaga och utsatta länder.

Här säger en källa att det slutits ett avtal i Genève den 20 juli 1954 som inte tillät dessa tre länder att ingå i internationella militära allianser, men de kom slutligen med i ett protokoll som var anslutet till traktatet. Enligt detta protokoll kunde vem som helst av SEATO:s medlemmar hjälpa någon av dessa nationer om någon av traktatorganisationens medlemmar hotades.

Den thailändska regeringen var klar över att hotet från kommunistländerna inte bara bestod av militär aggression utan också av undergrävande verksamhet. Denna undergrävande verksamhet diskuterades också, men det slutgiltiga traktatet var formulerat i försiktiga vändningar i denna fråga.

Denna försiktiga hållning skulle senare komma att göra SEATO handlingsförlamat när läget i Laos blev kritiskt 1960. Traktatet framhöll också att ett militärt ingripande i Laos, Kambodja eller Vietnam endast kunde ske om det rådde fullständig enighet bland SEATO:s medlemmar och hos det lands regering som bad om hjälp.

Den thailändska regeringen förstod att det inte rådde full enighet mellan organisationens två starkaste nationer, USA och Storbritannien. Storbritannien var mest intresserat av att försvara Malackahalvön och sina kolonier Singapore och på Borneo, medan USA och Filippinerna var fast beslutna att bekämpa Kinas och Vietminhs framryckning mot söder.

Medan USA var övertygat om att svaghet och passivitet kunde leda till kommunistisk dominans i området menade Storbritannien att försvarsgarantin inte kunde fungera effektivt i området om man inte fick stöd av Colombo-makterna; Indien, Pakistan, Burma, Sri Lanka och Indonesien. Bortsett från Pakistan var dessa nationer emellertid intresserade av att föra en neutralitetspolitik i det "kalla kriget" och motsatte sig militära allianser. Slutligen var det bara Pakistan som gick med i SEATO och organisationen uppnådde därmed inte den stora uppslutning som Storbritannien hade hoppats på.

För Thailand, vars geografiska position gjorde landet till alliansens mest utsatta nation, var den viktigaste frågan om den kommunistiska framryckningen skulle stoppas inne i själva Laos och Kambodja, innan den nådde Thailands gränser. 1954 var Thailand inte övertygat om att Storbritannien ville försvara de tidigare Indokinesiska staterna. Däremot var man övertygad om att USA genom sin blotta närvaro ville förhindra en kommunistisk framryckning mot Mekongfloden.

Den 8 september 1954 blev Thailand en betydelsefull medlem i SEATO. De åtta medlemsländerna i organisationen var Australien, Nya Zeeland, Pakistan, Filippinerna, Thailand, Frankrike, Storbritannien och USA. SEATO-pakten är också känd som Manilapakten (Sonthi Sanya Manila) สนธิสัญญามะนิลา.

Thailändarna lämnade Manila besvikna över att inte ha uppnått en militär garanti om hjälp från USA i tillfälle av kris. Detta trots amerikanska uttalanden avsedda att ge den thailändska regeringen förtroende för USA. Den thailändska regimen fruktade nu att kritik från oppositionen, som gick ut på att landet hade blottat sig för de kommunistiska makterna, utan att Thailand hade fått den önskade militära garantin från USA.

Då SEATO:s ministerråd möttes i Bangkok i februari 1955 bad den thailändska regeringen enträget om att det skulle bildas ett militärkommando i SEATO:s regi och om en permanent stationering av SEATO-styrkor i traktatsområdet. Phibun varnade dagen före mötet att Kina hade mobiliserat 20 000 taispråkiga soldater i Yunnan och att Thailand befann sig i stor fara för en attack. Utrikesminister Dulles förklarade då att det inte var en tvungen amerikansk politik, om ett kommunistland attackerade något av SEATO:s medlemsländer, att begränsa aktionerna till det sydostasiatiska området.

En kraftfull mobil styrka som kunde slå till på olika ställen i Fjärran Östern var mer i USA:s strategiska smak vid denna tid. Thailands besvikelse mildrades något då SEATO-medlemmarna beslöt att organisationens huvudkvarter skulle ligga i Bangkok och att Pote Sarasin blev vald till SEATO:s generalsekreterare (lekhathikan yai) เลขาธิการใหญ่.

Amerikansk militär- och ekonomisk hjälp till Thailand ökade snabbt efter SEATO:s bildande. Den ökade från 6 miljoner dollar 1952-1953 till 11 miljoner dollar 1953-1954 för att 1954-1955 stiga till 38 miljoner dollar. SEATO skulle dock aldrig få någon aktiv militär roll och upplöstes i juni 1977.