Det fanns en fundamental skillnad mellan Phibuns och Sarits politik och det var hur man behandlade den kinesiska minoriteten. Trots att Sarit fördömde all handel med Kommunistkina och gjorde mycket för att hindra thailändare från att resa till Beijing införde han inte några allmänna restriktioner för att undertrycka kinesernas verksamhet i landet.

Hans politik riktades i stället mot kommunistisk aktivitet oavsett nationalitet. Många kineser blev visserligen kvarhållna av polisen, men de blev inte specifikt utvalda bara för att de var kineser. Sarit ville i stället assimilera dem i den thailändska befolkningen, för att minska möjligheten att de skulle ge efter för kommunistisk påverkan. Han samarbetade därför med ledarna för de kinesiska organisationerna och den kinesiska handelskammaren för att få stöd för sin politik.

Kinesiska skolor minskades dock i antal och de som fick vara kvar tvingades att undervisa på thailändska, men det förekom inte mycket av den hårda antikinesiska kampanj som kännetecknade Phibuns politik från åren 1952-1954. Nationalistkinas ambassad fick åter en privilegierad position. Nyheter om den hårda behandlingen av folket i Kommunistkina gjorde intryck på kineserna i Thailand. Även den kinesiska invasionen av Tibet chockade både thailändarna och kineserna i landet.