Jag har tidigare berättat att stora delar av Laos under historiens gång har varit under siamesiskt förmyndarskap och att thailändarna alltid har betraktat laotierna som sina kusiner. Språken thai och lao är släkt med varandra, länderna delar samma religion och sedvänjor och fram till 1893 betraktade Siam Laos som en del av ett "Stor-Siam.” Dessutom hade Laos och Kambodjas västra provinser, som Siam också hade administrerat, betraktats som buffertzoner mellan Siam och Vietnam.

Efter fransmännens erövring av Indokina och Siams förödmjukande nederlag till Frankrike 1893 fortsatte de siamesiska ledarna ändå att betrakta Laos och Kambodja på samma sätt som de alltid hade gjort. Phibuns samarbete med japanerna ska ses som ett led i målet att återupprätta det tidigare siamesiska herraväldet över de båda länderna.

Under efterkrigstiden försökte Pridi Banomyong göra Thailand till en ledande nation i Sydostasien genom Southeast Asian League. Målet var att hjälpa Laos och Kambodja i deras kamp mot kolonialmakten Frankrike. I och med Phibuns återkomst ändrades politiken och man satte i stället in alla krafter på att bekämpa kommunismens utbredning i området.

Borta var nu tankarna om att återupprätta thailändsk kontroll över delar av Laos och Kambodja. Det gällde nu i stället att försöka förhindra att Laos föll i kommunisternas händer. Det ska nämnas att Frankrike gav upp sitt protektorat över Laos den 22 oktober 1953 och erkände Laos som en självständig nation.

1954 var Thailand övertygat om att det allvarligaste hotet mot Laos kom från Kommunistkina och Nordvietnam. Den thailändska regeringen motarbetade inte ett neutralt Laos, som var vänligt inställt till Thailand och väst, men såg med stor fruktan på ett neutralt Laos med vänliga förbindelser till Moskva, Beijing och Hanoi.

För att visa sitt missnöje med den laotiska koalitionsregeringen i november 1957, som innehöll representanter från Pathet Lao, hade Thailand som tidigare nämnt stängt gränsen till Laos en kortare tid.

De laotiska fyllnadsvalen den 4 maj 1958 för att utöka nationalförsamlingen till 59 platser blev en vändpunkt i Thailands och USA:s Laospolitik. Pathet Laos parti Neo Lao Hak Xat (NLHS) hade fört en energisk och effektiv kampanj, medan de icke-kommunistiska partierna var djupt oeniga och käbblade inbördes.

Resultatet blev att kommunisterna fick hela 9 av 21 nya platser och den tidigare optimistiska tanken att Pathet Lao skulle "lugna ner sig" då de kom med i regeringssamarbetet visade sig vara felaktig. Valet blev också en triumf för Souphanouvong personligen då han fick fler röster än någon annan kandidat.

Trots att ickekommunisterna fortfarande hade en stor majoritet i nationalförsamlingen gjorde fyllnadsvalet att kommunistmotståndarna vaknade och bildade en antikommunistisk front vid namn Laofolkets samling (Lao Ruam Lao) ลาวรวมลาว som samlade de flesta icke-kommunistiska medlemmarna i nationalförsamlingen. Till ledare valdes prins Souvanna Phouma. Laofolkets samlings engelska namn var Rally of the Lao People (RLP).

En grupp yngre laotiska tjänstemän, affärsmän och militärer var emellertid inte nöjda med de äldre politikernas arbete som de menade hade banat vägen för kommunisterna. Denna grupp, känd som de unga, bildade en egen politisk organisation som kallade sig för kommittén för försvar av de nationella intressena (khana kammakan pong kan phon prayot haeng chat) คณะกรรมการป้องกันผลประโยชน์แห่งชาติ. Organisationens franska namn, Comité pour la défense des intérêts nationaux, förkortas CDIN och denna förkortning kommer jag att använda i fortsättningen.

De unga ville utrota korruptionen bland politikerna, samtidigt som de energiskt bekämpade kommunismen. De ville framstå som ett politiskt alternativ till RLP och NLHS. En av de stora frågorna i valkampanjen hade varit just den tilltagande korruptionen i landet.

I kampen mot kommunisterna pumpade USA vid det här laget in stora summor dollar i Laos, som skulle användas till landets försvar. I jämförelse med Laos blygsamma ekonomi rörde det sig om jättesummor. Var pengarna hamnade blev det praktiskt taget omöjligt att kontrollera och ett fåtal ledande familjer passade på att berika sig. Detta hade naturligtvis gynnat NLHS.

Alla rykten om missbruk av medel från hjälpprogrammet gjorde att USA hotade med att skära av penningflödet, vilket fick till följd att regeringen föll och i augusti 1958 avgick Souvanna. En bidragande orsak till Souvannas och hans regerings fall var USA:s ovilja att stödja Laos regering och de militära styrkorna så länge det fanns kommunister i regeringen.

Souvanna ersattes av den starkt antikommunistiske Phoui Sananikone ผุย ชนะนิกร (6 september 1903-4 december 1983), som sedan lång tid varit aktiv i laotisk politik. Phoui bildade en ny regering som var klart högerinriktad och NLHS fick nu helt enkelt inte vara med i regeringen längre!

(Phoui Sananikone)

Phouis regering innehöll fyra medlemmar från CDIN, trots att de på flera punkter inte var eniga med hans inrikespolitik. Bland de fyra fanns tre höga militärer samt överste Phoumi Nosavan ภูมี หน่อสวรรค์ (27 januari 1920-november 1985), som utsågs till försvarsminister. Regeringen hölls samman genom sin gemensamma antikommunistiska agenda och man visade sin hållning genom att etablera närmare förbindelser med Sydvietnam, Thailand och Taiwan.

(Phoumi Nosavan)

Att ha blivit utkastade från regeringen var en allvarlig missräkning för Pathet Lao. De hade nämligen trott att de kunde nå sina mål politiskt i stället för med vapenmakt. NLHS-medlemmarna fortsatte dock sitt arbete i nationalförsamlingen, där de gjorde allt för att misskreditera Phouis regering. De misslyckades med detta och blev i stället sakta men säkert utmanövrerade.

I början av 1959 såg det ut som om den laotiska regeringen förberedde sig på en väpnad kamp mot Vietminh och Pathet Lao. Under tiden hade man i Nordvietnam börjat förbereda sig på att återerövra Sydvietnam. För att klara detta behövde man en väg förbi den demarkationslinje som upprättats längs den 16:e breddgraden. Det var nu som embryot till Ho Chi Minh-leden (Sen Thang Hochimin) เส้นทางโฮจิมินห์ började ta form.

(Del av Ho Chi Minh-leden i Laos)

Det var i de otillgängliga bergstrakterna i den Annamitiska bergskedjan, tillhörande Laos, som nordvietnameserna började staka ut en led. I början handlade det bara om en gångstig, på vilken man kunde bära materiel och förflytta folk till och från Sydvietnam, utan att bli upptäckta. Leden kom att användas ända fram till 1975 och den byggdes efter hand ut så att den även kunde klara lastbilstrafik. Man ska ha klart för sig att det inte bara handlade om en enda led eller väg, utan det fanns ett helt nätverk av leder.

I januari 1959 hade Vietminh-styrkor gått över gränsen till södra Laos och ockuperat ett antal byar. Trots protester från den laotiska regeringen vägrade de att lämna landet och Nordvietnams regering kallade till förhandlingar för att lösa tvisten. Det stod klart att kommunisterna ville sätta Laos under militär press och den laotiska regeringen vände sig till FN för att få hjälp med att få bort Vietminh-styrkorna.

Samtidigt bad premiärminister Phoui nationalförsamlingen om att ge honom oinskränkt makt i ett år för att ta itu med nationens problem. Detta beviljades honom trots starkt motstånd från de nio kommunistiska medlemmarna i nationalförsamlingen.

Thailand var också oroat över hotet från Vietminh, som befann sig nära thailändskt territorium. Sarit-regeringen bad SEATO att engagera sig, men utan resultat. USA delade dock Thailands oro och höll ett vakande öga på situationens utveckling.

Det tidigare avtalade införlivandet av de två Pathet Lao-bataljonerna i den kungliga laotiska armén hade dragit ut på tiden. Detta berodde på förhandlingar om villkoren och diskussioner om vilken inverkan de kommunistiska officerarna och soldaterna kunde ha på de reguljära truppernas moral. Den 11 maj 1959 skulle dock införlivandet äga rum på Krukslätten. På Laos nationaldag flög överbefälhavaren, general Ouane Rattikone (Uan Rattikon) อ้วน รัตติกร (1912-oktober 1978), norrut för att presidera över ceremonin.

(Ouane Rattikone (i mitten) blir dekorerad)

När generalen anlände till Pathet Laos läger åtföljd av en hedersvakt upptäckte han emellertid att soldaterna i lägret inte deltog i någon parad, utan stod med sina vapen riktade mot besökarna! Pathet Lao-soldaterna vägrade helt enkelt att låta sig införlivas med de reguljära trupperna! En slokörad general Ouane tvingades senare på dagen återvända till Vientiane med oförrättat ärende.

Ett ultimatum utfärdades nu till de två bataljonerna som krävde att de skulle låta sig införlivas inom 24 timmar. 1:a bataljonen som var stationerad i Luang Prabang accepterade detta, men inte den 2:a vars läger på Krukslätten hade omringats av reguljära trupper som i all hast flugits dit. Förhandlingar inleddes och på eftermiddagen den 18 maj såg det ut som om större delen av bataljonen skulle acceptera att införlivas följande dag. Med det beskedet gick man till sängs.

Ovanstående inträffade i början av regntiden och det hade regnat stora delar av dagen. Det var mulet och ingen måne lyste på himlen och de vakthavande soldaterna huttrade i sina regnkappor där de stod på post runt lägret. Vid femtiden på morgonen började en dimma breda ut sig över slätten. I regeringsarméns läger började man förbereda sin frukost, men i Pathet Lao-lägret var det alldeles tyst. När dimman lättade beslöt regeringsarmén att gå in i Pathet Laos läger för att rekognoscera. Det visade sig då att samtliga män, kvinnor och barn hade smugit i väg under natten, i skydd av dimman och mörkret!

Redan klockan 09.00 samma morgon anlände general Ouane till Krukslätten och flygblad med uppmaningar om underkastelse författades. De släpptes senare ner från flygplan över de flyende som fortfarande i långa rader banade sig fram över slätten på väg mot den vietnamesiska gränsen. Resultatet blev inte det man hoppats på och alla försök att hejda flyktingarna var förgäves.

Efter denna händelse började små Pathet Lao-enheter dyka upp lite här och var uppe i norr. De utförde överraskande attacker och försvann sedan igen och ingen visste vart de tog vägen. Inbördeskriget var därmed igång igen och i Vientiane arresterades Souphanouvong och andra NLHS-ledare som befann sig här.

I början kom det trevande inviter från NLHS-ledare ute i landet till regeringen om en återgång till det tillstånd som rått ett år tidigare. Dessa ignorerades emellertid och den 1:a juli hade NLHS utarbetat ett handlingsprogram där en möjlig försoning med Vientianeregeringen inte längre stod på dagordningen.

Regeringen i Vientiane tvivlade emellertid inte ett ögonblick på att de skulle kunna komma till rätta med rebellerna. Man hade en 25 000 man stark regeringsarmé som hade tränats av den franska styrka som Genèvekonferensen stipulerade skulle få finnas i landet. Dessutom försåg USA dem med alla de vapen man ansåg sig behöva för modern krigföring.

Det skulle snart visa sig att den träning och det materiel man hade till förfogande inte alls var passande för den typ av krigföring som det blev tal om. Fordonen var lämpliga för vägarna på låglandet, men kunde inte ta sig fram i de väglösa bergstrakterna där kriget till största delen kom att föras. Likaså var majoriteten av regeringssoldaterna låglandslao, eller lao loum (lao lum) ลาวลุ่ม,och dåligt hemmastadda bland bergsfolken.

Det visade sig också att moralen och disciplinen inom armén var dålig. Korruptionen hade spritt sig även hit och de flesta officerarna hade kunnat skaffa sig fina villor och även underbefälen kunde fritt förfoga över arméns bilar för privat bruk. Det berättas att fallskärmsjägare kunde vägra att utföra ett uppdrag om de inte kunde bli nedsläppta exakt där uppdraget skulle utföras, med motiveringen att de inte ville marschera som infanterisoldater!

Så fort fientligheterna hade återupptagits började Nordvietnam åter ge stöd till Pathet Lao. Under juli månad attackerades och erövrades en stor del av provinsen Xam Neua, innan regeringsstyrkor gick till motangrepp.

Något som de flesta västliga observatörer inte förstod vid den här tiden var att Pathet Laos främsta tillgång låg i dess politiska organisation. Redan 1957 hade de infiltrerat samtliga provinser i Laos och hade åtminstone en säker bas i var och en av dem. Det kunde till och med hända att den av regeringen tillsatta byledaren samtidigt var ordförande i den lokala Pathet Lao-organisationen!

Medan regeringssoldaterna gjorde sig kända för att behandla befolkningen ute i byarna bryskt ansågs Pathet Laos soldater vara hjälpsamma, gav gärna goda råd och drog sig inte för att hjälpa till med allehanda dagliga sysslor.

Kärnan i Pathet Laos armé var de enheter som skulle ha införlivats med de reguljära trupperna. De hade omsorgsfullt handplockats för att bestå av en blandning av låglandslao och bergsfolk. Vart än en grupp begav sig fanns det alltid några som kunde tala det språk som användes i byn eller området och därmed blev de accepterade av befolkningen. Detta var en taktik som det tog regeringstrupperna åtminstone fem år att bli lika bra på.

Trots oroligheterna fortsatte livet i stort sett som vanligt. I början av augusti 1959 annonserades det över hela landet att kronprinsens dotter skulle gifta sig. Förlovningsceremonin firades den 8 augusti och två dagar senare ägde bröllopet rum. De flesta militära enheterna deltog också i firandet och de officerare som var stationerade nära Luang Prabang begav sig till staden för att delta i festligheterna.

Den 1:a bataljonen av de tidigare Pathet Lao-styrkorna, den som hade accepterat att införlivas med den reguljära armén, var förlagd i Xieng Ngeun (Chiang Ngoen) เซียงเงิน inte långt från staden. Eftersom vakthållningen var dålig på grund av festligheterna passade en tredjedel av bataljonen på att smita iväg i skydd av mörkret, medförande hela sin utrustning. Tyst och stilla försvann de ut i djungeln för att återförena sig med Pathet Lao.

Då det fortfarande var regntid reducerades krigsaktiviteterna naturligt nog till ett minimum och förlusterna som rapporterades från båda sidor var små. I Vientiane började plötsligt representanter för världspressen samlas, som om deras sjätte sinne sa dem att något extraordinärt var på gång. De kom från USA, Australien, Tyskland, Filippinerna och många andra länder och de samlades på de fåtaliga hotellen i Vientiane. I början fanns inte mycket av intresse att rapportera, men snart inträffade något som skulle ge eko i världspressen.

Floden Ma (Maenam Ma) แม่น้ำหมา, eller แม่น้ำม้า, flyter mellan 1 1/2 och 3 mil från den vietnamesiska gränsen i norra Laos. Området mellan floden och gränsen utgjorde vid denna tid ett slags ingenmansland, men i byarna utmed floden fanns små militärposteringar. Den största var bemannad med ett par hundra regeringssoldater. Floden Ma heter Nam Ma น้ำมา i Laos och Song Ma i Vietnam.

(Floden Ma i Laos)

Alla som varit i tropikerna vet att nätterna är mörka och i de höglänta delarna av Laos föregås gryningen ofta av tät dimma. Tidigt på morgonen den 30 augusti vaknade soldaterna i den nordligaste posteringen av granateld riktad mot lägret. I dimman kunde de inte urskilja några mål att besvara elden mot och de yrvakna och skrämda soldaterna tog helt enkelt till flykten. Innan de flydde skickade de ett meddelande till högkvarteret i Xam Neua.

Om det kom någon infanteriattack mot posteringen efter beskjutningen kunde man inte veta, eftersom ingen var kvar som vittnen, och två veckor senare anlände de överlevande soldaterna till Xam Neua. Ungefär samma sak hände flera andra gränsposteringar. I samtliga dessa fall inskränkte sig kontakten med fienden till granatbeskjutning.

När dessa attacker blev kända av journalisterna i Vientiane blev det signalen till en intensiv aktivitet och alla ville resa till Xam Neua för att informera sig på plats. Artiklarna som blev resultatet av dessa besök var i många fall ytterst överdrivna och amerikanska tidningsläsare fick läsa om en massiv Vietminhinvasion.

Den laotiska regeringen begärde omedelbar hjälp från FN och bad om en fredsbevarande styrka. Någon sådan ville FN emellertid inte lova, men tre av SEATO:s västerländska medlemmar, Storbritannien, Frankrike och USA lyckades gemensamt få igenom en resolution i FN:s säkerhetsråd. Denna resolution innebar att det skulle bildas en undersökningsdelegation, eller kommission, som skulle resa till Laos för att med egna ögon bilda sig en uppfattning om situationen. I all hast gjorde delegationen sig redo för avresa.

Under tiden hade mer seriösa journalister börjat ifrågasätta en del av sina kollegors uppgifter och mer sansade artiklar nådde nu allmänheten. Intrycket av ett ytterst allvarligt läge kvarstod dock och gjorde amerikanen i gemen sympatiskt inställd till en amerikansk inblandning i krisen. USA varnade kommunistländerna att om de fortsatte att stödja invasionsstyrkorna så övervägde "den fria världen" ett starkt stöd till den laotiska regeringen.

I Vientiane började man nu gripas av eftertankens kranka blekhet. Den snabbhet med vilken FN:s undersökningsdelegation hade utrustats och gjorts klar hade tagit laotierna på sängen. Man hade gjort tydliga uttalanden om storleken av de angripande styrkorna, vilken vietnamesisk enhet de kom ifrån och hur många vietnamesiska fångar armén tagit. Nu gällde det att skaffa fram bevis!

Tidigt i september anlände undersökningsdelegationen till Vientiane och den mottogs synnerligen hjärtligt. Banketter ordnades för deltagarna och svepande löften gavs om att man inom ett par dagar skulle skaffa fram den dokumentation man påstått sig ha. Delegationen skulle också få lov att intervjua fångar. Sanningen var emellertid den att man bara hade ett mindre antal fångar och det visade sig att de flesta av dem var laotier! Det fåtal som var vietnameser hade redan före händelserna i norr deserterat från den vietnamesiska armén! Ett samtal med dem skulle därför bli förödmjukande för regeringen.

Delegationen arbetade hårt men fick fram väldigt få fakta och när den nådde fram till krigsskådeplatsen hade Vietminhstyrkorna återvänt över gränsen till Nordvietnam. Delegationens japanske ordförande förstod snart att det nu handlade om att rädda den laotiska regeringens ansikte. Därför ingicks det en överenskommelse om att fångarna bara skulle få intervjuas om någon krävde detta, men några sådana krav kom aldrig och saken fick bero. Även andra uttalanden från den laotiska regerings sopades stillsamt under mattan.

FN-delegationens rapport offentliggjordes den 5 november 1959. Rapporten fastslog att det trots bevis om nordvietnamesiskt politiskt och militärt stöd till Pathet Lao i form av vapen och ammunition kunde det inte med säkerhet fastställas om reguljära nordvietnamesiska trupper hade överskridit gränsen. Rapporten visade också att den laotiska regeringens påstående om att det pågick en militär aggression i full skala mot Laos var en överdrift. Delegationen hade ändå en tydlig dämpande effekt på striderna i norra Laos. Lång senare har man från vietnamesiskt håll dock medgivit sin delaktighet i de ovan omtalade aktiviteterna.

Trots att den laotiska regeringen inte hade bett SEATO om hjälp hade organisationen hållit tre möten under de två första veckorna i september 1959, efter en begäran från Thailand. Thailand vädjade starkt till SEATO om att organisationen skulle ingripa i Laos och man hade redan förberett thailändska trupper som skulle skickas dit. Thailand skickade en militärkommission till Laos för att övervaka situationen och uttalanden från thailändska militära ledare gick ut på att den thailändska regeringen var beredd att hjälpa Vientiane-regeringen om de bad om SEATO:s hjälp.

Sarit gav emellertid inget löfte om att gå in i Laos utan andra SEATO-länders medverkan, men man visade att man inte stillatigande tänkte sitta och se på om kommunisterna försökte ta över grannlandet. Den 26 september utfärdade SEATO en kraftig varning där det nämndes att organisationen hade vidtagit åtgärder enligt Manilatraktatet för att agera om det blev nödvändigt att försvara Laos mot en intervention utifrån.

De sista månaderna av 1959 blev en period fylld av tråkiga händelser för laotierna, vilket tolkades som ett dåligt omen inför framtiden. Den gamle kungen Sisavang Vong kände nu att hans hälsa sviktade och beslutade sig för att abdikera till förmån för sin son Sisavang Vatthana (r. 30 oktober 1959-29 november 1975). Sisavang Vong hade då regerat i rekordlånga 55 år.

Den 14 oktober 1959 dog Phetsarath, som faktiskt utsetts till vicekung. Han hade återfått sin titel 1957 och han hade, som tidigare nämnts, återvänt till Laos 1956. Strax efter, den 29 oktober, dog den tidigare kungen Sisavang Vong och därmed var en person som länge varit en enande och aktad faktor i landet borta. Sisavang Vong har beskrivits som en ärlig, vis, och hänsynsfull man som in i det sista hade kvar en glimt av humor i ögonvrån. Många kunde minnas det mod han hade visat under vietminhs belägring av Luang Prabang 1953, när han vägrade att lämna staden.

FN:s svenske generalsekreterare, Dag Hammarskjöld ดั๊ก ฮัมมาร์โชลด์ (29 juli 1905-18 september 1961), besökte Vientiane i november 1959 i ett försök att stabilisera läget i Laos. Han konfererade med premiärminister Phoui och efter samtalen gjorde Phoui ett uttalande där han lovade att Laos skulle förbli neutralt och att han inte skulle tillåta att landet blev bas för någon främmande makt.

Dag Hammarskjöld skickade därefter en FN-representant till Laos för att markera organisationens närvaro i landet. Dessutom arrangerade han en teknisk assistansgrupp som skulle arbeta i Laos. Genom detta hoppades Hammarskjöld att kunna förhindra att Laos blev en slagmark mellan SEATO-länderna och kommunistmakterna.

Sommarkrisen 1959 hade därmed slutat lyckligt för SEATO och Phoui Sananikones regering. Allt var dock inte solsken då USA och Frankrike ibland hade svårt att komma överens. Orsaken var oenighet om hur Laos interna stabilitet skulle säkras och stärkas.

Fransmännen hade enligt Genèvekonferensen 1954 fått lov att behålla sina militära rådgivare i Laos som skulle träna den kungliga laotiska armén, men det var faktiskt USA som betalade merparten av den laotiska arméns utrustning och materiel. Amerikanerna och fransmännen var inte alltid överens om vem som skulle stå för vad i träningen och fransmännen misstrodde de amerikanska militära rådgivarna, som de menade arbetade i det tysta med att försöka få bort dem.

Som en direkt följd av sommarkrisen 1959 ökade den amerikanska militärhjälpen till Laos kraftigt. Trots att fransmännen behöll sitt ansvar för arméns träning i hela landet och att de ökade sina ansträngningar för att bygga upp den laotiska armén växte harmen mot USA under hösten. Detta på grund av USA:s, som man tyckte, önskan att spela en roll i Laos som motsvarande storleken av deras finansiella stöd.

Då SEATO "visade tänderna" för kommunistblocket i september 1959 och då man i FN krävde att det skulle skickas en undersökningskommission till Laos, stödde fransmännen detta. Det stod klart för observatörer i Vientiane och Bangkok att fransmännen inte var alldeles övertygade om att Vietminh vid den här tiden utgjorde ett allvarligt hot mot Laos. De menade i stället att krisen skapades av laotierna själva, med avsikten att uppnå mer militärhjälp och ekonomisk hjälp. Ökat amerikanskt stöd skulle utan tvivel påverka det franska inflytandet negativt, och detta var ett faktum som plågade fransmännen.

Britterna intog en position mellan Frankrike och USA och hävdade att det visserligen existerade ett hot mot Laos, men att det var mer politiskt än militärt. Britterna menade att Laos enda förnuftiga politik var en neutralistisk sådan, då det gällde att inte stöta sig med Nordvietnam och Kina.

Därför delade de fransmännens uppfattning att den laotiska regeringen riskerade sina båda kommunistiska grannars vrede om de blev alltför engagerade i sitt umgänge med västerländska makter och då i synnerhet USA. Britterna var emellertid beredda på att motsätta sig varje försök från kommunisterna att ta makten i Laos, eller att påtvinga landet en antivästerländsk politik.

I Vientiane kämpade nu två fraktioner om makten. Det var dels de äldre konservativa och dels en yngre mer högervänlig grupp. Den 25 december 1959 gick den laotiska nationalförsamlingens mandatperiod ut. Nyval skulle hållas i april 1960 och nationalförsamlingen röstade för att förlänga sin egen mandatperiod till efter valet. Detta orsakade en ny politisk storm i Laos.

När Phoui ville avskeda sin utrikesminister, som var medlem av CDIN och starkt antikommunistisk, ställde CDIN upp bakom honom. Phoui gav då igen och kastade ut samtliga CDIN-ministrar. Detta orsakade en kris samma dag då armén, som leddes av den nyligen utnämnde generalen Phoumi Nosavan, kontrade med att kräva regeringens avgång. När Phoui vägrade beordrade general Phoumi sina trupper att omringa Phouis residens. Armén tog sedan helt sonika kontrollen i Vientiane under natten mellan den 30 och 31 december och Phoui kände sig nu tvungen att avgå.

En general vid namn Sounthone Pathammavong (Sunthon Pathammawong) สุนทอน ปะถำมะวง (1911-1985) verkade som premiärminister från den 31 december 1959 till den 7 januari 1960.

(Sounthone Pathammavong)