Thailand deltog också i Genèvekonferensen och den indokinesiska sessionen började den 8 maj 1954. Dagen innan hade fransmännen kapitulerat i Dien Bien Phu, vilket kom att markera slutet på Frankrikes kolonialstyre i Vietnam.

(Franska krigsfångar efter slaget vid Dien Bien Phu)

Redan från början ville de vietnamesiska kommunisterna att representanter för motståndsregeringarna i Laos och Kambodja skulle få delta. Detta stötte på motstånd då motståndarna menade att den laotiska motståndsrörelsen Pathet Lao inte kunde göra anspråk på att vara en legitim regim, samt att krisen inte kunde beskrivas som inbördeskrig.

Förhandlingarna var nära att bryta ihop då den kinesiske delegaten, premiärminister Zhou Enlai (Chou Oen Lai) โจว เอิน ไหล (5 mars 1898-8 januari 1976), antydde för sin engelska motsvarighet, utrikesminister Anthony Eden เซอร์แอนโธนี อีเดน (12 juni 1897-14 januari 1977), att han nog kunde förmå Vietminh att dra sig tillbaka från Laos och Kambodja, om vissa villkor uppfylldes.

(Zhou Enlai)

(Anthony Eden)

Detta blev signalen till en intensiv kohandel bakom kulisserna, som försiggick i konferenshallens korridorer och i trädgården till den villa i Genève där de kinesiska delegaterna bodde. Efter påtryckningar från Zhou Enlai förklarade Nordvietnams representant, utrikesminister Pham Van Dong ฝั่ม วัน ดง (1 mars 1906-29 april 2000), att Vietminhs trupper skulle dras tillbaka och så småningom kom man fram till ett traktat, som också kallades Laostraktatet. Detta gick bland annat ut på följande;

(Pham Van Dong)

• Prinsarna och helbröderna Souvanna Phouma och Souphanouvong skulle träffas och försonas. Souvanna var talesman för den kungliga laotiska regeringen och Souphanouvong tillhörde Pathet Laos ledning. 

  De hade tidigare blivit oeniga om hur frihetskampen mot fransmännen skulle skötas. Souphanouvong kallades också för den röde prinsen (Chao Chai Daeng) เจ้าชายแดง, beroende på hans politiska hållning. Jag har tidigare berättat att de båda brödernas pappa var den tidigare laotiske vicekungen Bounkhong. Se även ”Bangkok, Rama I-Rama VII, avsnittet "Chulalongkorn,” artikeln ”Siam mellan franska Indokina och brittiska Burma."

•  Alla främmande trupper skulle dras tillbaka från Laos och inga nya skulle få föras dit. Dock skulle Frankrike få ha kvar en mindre styrka i landet för att träna den kungliga laotiska armén.

• Pathet Laos trupper skulle koncentreras till Xam Neua och Phongsali พงศาลี för att senare integreras i den reguljära armén. 

• Storleken på den reguljära armén skulle reduceras. 

• Nya val skulle hållas i augusti 1955 och Pathet Lao få medverka i den nya regeringen. 

• Den 6 augusti 1954 skulle alla fientligheter upphöra.

• En kontrollkommission från FN, bestående av representanter från Indien, Polen (Prathet Polaen) ประเทศโปแลนด์ och Kanada skulle kontrollera att beslutet verkställdes. 

Det var nu som Vietnam delades upp i ett kommunistiskt Nordvietnam och ett icke-kommunistiskt Sydvietnam. Laos och Kambodja blev tilldelade roller som neutrala buffertstater. Det var en stor framgång för Pathet Lao att rörelsens existens nu erkändes av västmakterna.

Enligt ett avtal skulle det hållas en folkomröstning i hela Vietnam inom ett år och därefter skulle landet återförenas. Någon folkomröstning om en återförening blev som bekant inte av. I stället genomförde Sydvietnams premiärminister Ngo Dinh Diem (Ngo Din Siam) โง ดิ่ญ เสี่ยม (3 januari 1901-2 november 1963) en egen folkomröstning i Sydvietnam om huruvida medborgarna här ville ha honom eller Bao Dai som ledare!

(Ngo Dinh Diem 1957)

I oktober 1955 avsattes Bao Dai och Ngo Dinh Diem blev president i republiken Vietnam (Sydvietnam) och han blev till en början en nära allierad till USA.

Efter Genèvekonferensen 1954 blev Laos mer en politisk fråga än en militär. Detta berodde i hög grad på den bestämmelse i Laostraktatet som fastslog att Pathet Lao tillfälligt skulle administrera de två nordliga provinserna Phongsali och Xam Neua, som de hade kontrollen över vid det första Indokinakrigets (Songkhram Indochin Khrang Thi Nueng) สงครามอินโดจีนครั้งที่หนึ่ง slut.

Kommunistiska förhandlare i Genève hade insisterat på detta för att ge Pathet Lao legal status och därmed skaffa sig ett bra utgångsläge i de kommande förhandlingarna med den kungliga laotiska regimen. Detta gav också kommunisterna en säker bakgård i Laos, varifrån man kunde organisera fortsatt gerillaverksamhet i övriga Laos, då man fann tiden mogen för detta.

Strax efter att vapenvilan trätt i kraft reste Souvanna Phouma som avtalat till Khang Khay (Khang Khai) คังไข på Krukslätten, där han och Souphanouvong möttes igen efter sju år. Återseendet blev hjärtligt och Souvanna Phouma var optimistisk om möjligheterna att åstadkomma en koalitionsregering. Från amerikanskt håll och bland högerkrafterna i Vientiane pekade man emellertid på faran med att släppa in kommunister i regeringen.

Souphanouvong stod nu inför ett viktigt vägval. Skulle han helhjärtat gå in för att spela en underordnad roll eller skulle han först konsolidera sin ställning i Xam Neua och Phongsali? Det blev snart tydligt att han valde det senare. Redan under pågående Genèvekonferens hade Pathet Lao påbörjat en intensiv nyrekrytering av soldater. När den reguljära armén försökte tränga in i de två Pathet Lao-dominerade provinserna blev de obönhörligen drivna på flykten och åtskilliga skärmytslingar inträffade.

Regeringen i Vientiane klagade över att Nordvietnam bröt mot Genèveöverenskommelsen genom att ha kvar soldater i Laos, men då FN:s kontrollkommission reste dit för att undersöka saken lyckades den inte fastställa någon närvaro av vietnamesiska trupper på laotisk mark. De konstaterade att de som tidigare funnits där tydligen dragit sig tillbaka enligt beslutet.

Kommissionens uppdrag underlättades emellertid inte av att dess medlemmar, när de var inne i den ”befriade zonen," alltid måste åtföljas av en guide från Pathet Lao, som naturligtvis inte var alltför benägen att alltid låta dem resa dit de ville.

Thailand var mycket oroat över läget i Laos, Kambodja och Sydvietnam under 1954, eftersom de fruktade att ett kommunistiskt angrepp kunde komma härifrån. De hade ju sett hur Vietminh infiltrerat både Laos och Kambodja. Samtidigt hade Thailand sitt gamla historiska intresse för Laos och Kambodja som var långt mycket äldre än fransmännens ockupation av Indokina.