Modern tid - Det ökande kommunisthotet
SEATO och striderna i Laos

SEATO utsattes för sin första utmaning våren 1955 då strider utbröt mellan laotiska regeringsstyrkor och Pathet Lao. Thailand krävde att SEATO tog upp situationen till behandling, men inget hände. Förhandlingar mellan den kungliga laotiska regeringen under ledning av prins Souvanna Phouma, och Pathet Lao hade inletts tidigt 1955.

Valen som skulle hållits i augusti sköts upp till december 1955, men då man inte kunde komma överens om villkoren valde Souphanouvong att bojkotta dessa. Under tiden befäste han sin position ytterligare i Xam Neua och Phongsali.

Pathet Lao kom med en rad svepskäl för att inte återförena de två nordliga laotiska provinserna med det övriga Laos och för att inte slå samman sina styrkor med regeringens i Vientiane, enligt Laostraktatet från 1954. I stället började de använda sitt fördelaktiga läge för att infiltrera andra delar av Laos och underminera den sittande regeringens position. Det stod nu klart att Pathet Lao handlade på direkt order från Nordvietnam och att slutmålet var att erövra regeringsmakten i Laos.

Ett nytt parti till det som tidigare hetat Neo Lao Issara bildades i januari 1956. Det kallades Neo Lao Hak Xat (NLHS) (Naeo Lao Hak Chat) แนวลาวฮักซาด och Souphanouvong blev partiets ordförande och den tidigare nämnde Kaysone Phomvihane blev vice ordförande.

Redan den 22 mars 1955 hade emellertid i största hemlighet partiet Phak Pasason Lao (Phak Prachachon Lao) พรรคประชาชนลาว bildats. Namnet betyder det Laotiska folkets parti (Lao's People's Party) och det blev hjärnan i organisationen, där strategin utformades för att sedan verkställas av NLHS.

1956 återvände prins Phetsarath till Laos från sin exil i Thailand. Han reste till sin halvbror Souphanouvong i Xam Neua där han försökte övertala honom att gräva ner stridsyxan och åstadkomma en kompromiss med Souvanna Phouma. Detta gav nytt hopp i de segslitna förhandlingarna om en koalition.

Men förhandlingarna ledde ingen vart och då det till sist visade sig vara omöjligt att få till stånd en överenskommelse med Pathet Lao beslöt premiärminister Souvanna Phouma att söka sig till problemets kärna; Hanoi och Peking. Bandung-konferensen hade ju visat kinesernas vilja till en fredlig samexistens.

Souvanna reste till Kina och Nordvietnam i augusti 1956 och fick ett storslaget mottagande i de båda huvudstäderna. Kommunistledarna tog alla chanser att överbevisa Souvanna om deras önskan om fredliga förbindelser och vänskap med Laos. Under privata samtal slog de emellertid fast att de till slut ändå ville bli herrar över hela Sydostasien och att det skulle löna sig för regeringen i Laos att samarbeta med dem.

Souvanna hade inte rest till Peking och Hanoi med den naiva förhoppningen om att en gång för alla få löst problemet med Pathet Lao, utan för att skapa en bättre position för sina fortsatta förhandlingsförsök med Pathet Lao. Souvanna menade att han uppnått detta. Han grundade sin tro på kinesiska och vietnamesiska uttalanden om att de inte skulle blanda sig i grannländernas inre angelägenheter.

Den thailändska regeringen lät sig emellertid inte imponeras utan oroades snarare över att Souvanna var alltför vänligt inställd till kommunisterna och att han kunde bli tvingad att ingå avtal med Pathet Lao, som kunde betyda katastrof för både Laos och Thailand. Denna fruktan tilltog några månader senare då Souvanna förhandlade med Pathet Lao om upptagandet av en ledare för Pathet Lao i den laotiska regeringen.

Den nya regeringen kom att kallas den nationella unionsregeringen. Pathet Lao skulle få status som politiskt parti och de två nordliga provinserna som de behärskade skulle integreras med det övriga Laos, efter att unionsregeringen bildats. Det blev en storm av protester i Laos och Thailand mot denna överenskommelse och den laotiska nationalförsamlingen godtog den inte.

Regeringen försökte nu ändra avtalet och bad Pathet Lao om att upplösa sina styrkor intill en ny regering kunde bildas. Pathet Lao kontrade med kravet att Laos skulle förklara sig villigt att acceptera ekonomisk hjälp även från Kina och inte bara från USA. Förhandlingarna bröt samman i Vientiane i maj 1957 och då Souvanna Phouma inte fick ett uttalat starkt stöd i en förtroendeomröstning i nationalförsamlingen avgick han.

Efter flera månaders fruktlösa försök att bilda en alternativ regering beslöt nationalförsamlingen med liten övervikt att be Souvanna att fortsätta som premiärminister och återuppta sina försök att skapa en regering med deltagande från Pathet Lao.

Den 12 november 1957 bildades till sist en koalitionsregering, som följande dag godkändes av nationalförsamlingen. I den nya regeringen fanns två ledare från Pathet Lao med och Souphanouvong blev minister för återuppbyggnad och planering medan den andre ledaren, Phoumi Vongvichit ภูมี วงศ์วิจิตร (6 april 1909-7 januari 1994), blev minister för religion och konst.


(Phoumi Vongvichit)

Samma dag som regeringen bildades skulle Pathet Lao överlämna de två provinserna Phongsali och Xam Neua och vid en ceremoni i kungliga palatsets trädgård i Luang Prabang överlämnade Souphanouvong symboliskt de två provinserna till den laotiske kronprinsen Sisavang Vatthana.

Rörelsen Pathet Lao skulle ersättas av partiet NLHS, som skulle få verka öppet i hela landet. All krigsmaterial skulle överlämnas till regeringen och inga främmande allianser eller främmande baser skulle utlovas till någon främmande makt.

Omkring 6 000 soldater från Pathet Lao hemförlovades och 1 500 av de bästa gerillasoldaterna blev officiellt upptagna i den kungliga laotiska armén. Men mindre än 5 000 vapen lämnades in till myndigheterna.

Det skulle tyvärr visa sig att den koalition som det tagit tre år av segslitna förhandlingar att åstadkomma endast skulle vara i 8 månader.

Då regimen med kommunistiskt deltagande blev ett faktum stängde Thailand gränsen till Laos. Detta kunde lätt ha givit Laos stora ekonomiska problem, eftersom största delen av Laos handel med övriga världen gick via Thailand. Men stängningen av gränsen var bara en markering från den thailändska sidan och varade inte någon längre tid. Men hotet om stängningar fanns kvar.


Stavningsvarianter;

Neo Lao Hak Xat; Lao Patriotic Front (LPR), Laos patriotiska front, Neo Lao Hak Sat (NLHS), NLHX.

Laotiska folkets parti; Lao's People's Party.

Phoumi Vongvichit; ภูมี วงวิจิตร.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-11-03, 17.21
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.