Det hade nu blivit dags för kung Sisavang Vongs kremering och den 8 augusti 1960 flög hela regeringen till Luang Prabang för att delta i förberedelserna. Sedan den gamle kungen dog i oktober 1959 hade hans kropp förvarats balsamerad i väntan på kremeringen. Man hade letat efter ett sandelträd, som var tillräckligt stort för att kunna tillverka en urna, i vilken kungen skulle förvaras sittande. Under sommaren hittade man till sist ett lämpligt träd, urnan hade tillverkats och man hade planerat för kremeringen.

Då passade en ung kapten vid namn Kong Le (Kong Lae Wirasan) กองแล วีระสาน (6 mars 1934-17 januari 2014) på att genomföra en ny kupp och klockan 03.00 den 10 augusti 1960 ryckte han och hans fallskärmsjägarbataljon in i Vientiane och i gryningen hade de intagit alla strategiska punkter i den administrativa huvudstaden.

Vientianes radio sände därefter ut en kommuniké som meddelade att ett revolutionskommando hade tagit makten. På morgonen när folk var på väg till sina arbeten fick de till sin förvåning se fallskärmsjägare som patrullerade på gatorna och att alla offentliga byggnader hade försetts med beväpnade vakter. Kong Les kupp var välplanerad och den kom mycket lägligt. Hela regeringen befann sig, som omtalat här ovan, i Luang Prabang för att delta i kungens kremering.

Kong Le ansågs vara en genuint ärlig person och kom från en fattig familj i Savannakhet. Det hade tidigt visat sig att han var mycket begåvad och hade därför fått stipendier för sina gymnasiestudier. Efter skolan hade Kong Le gått med i armén där han snabbt steg i graderna. Han hade också genomgått militär träning på Filippinerna.

Kong Le levde ett enkelt liv, som han delade sina soldater, och han hade deras fullständiga förtroende. Hans soldater var fullkomligt lojala och kunde gå i döden för honom. Kong Les bataljon hade därför visat sig vara mycket stridsduglig och hade hela tiden flyttats runt i landet för att sättas in i kampen Pathet Lao. Samtidigt var Kong Le en idealist och patriot som reagerade mot de korrupta generalerna som levde gott på amerikanska pengar, medan soldaterna slet ont ute i djunglerna i sin jakt på Pathet Lao.

Det har spekulerats mycket om anledningen till Kong Les kupp, men kanske var det så enkelt att han inte längre ville se på när laotier dödade varandra. En neutralistisk utrikespolitik och ett samarbete med Pathet Lao var kanske lösningen på problemet.

Dagarna efter kuppen höll Kong Le flera radiotal och den 11 augusti hölls ett möte på stadens fotbollsstadion där Kong Le förklarade varför han genomfört sin kupp och vad han hade för målsättning. Han gjorde detta på ett övertygande sätt, vilket gav honom många anhängare bland studenter och statstjänstemän. Kong Le ville få slut på striderna i Laos och vägen till fred var enligt Kong Le att Laos skulle frigöra sig från sitt beroende av främmande makter och deras pengar. Då kunde man få stopp på landets omfattande korruption. Därefter skulle Laos föra en fredlig neutralistisk politik.

Kort tid efter Kong Les kupp inträffade en incident då laotiska trupper sköt på en thailändsk patrullbåt i Mekongfloden. I september 1960 ska thailändska trupper även ha drabbat samman med Kong Les styrkor på Mekongfloden. Jag har dock inte kunnat hitta någon vidare information om dessa händelser.

Kong Le försökte nu bilda en ny regering och såg sig om efter en välkänd ledare. Han vände sig först till prins Boun Oum na Champasak, men han avslog till en början erbjudandet. Boun Oum var en högt respekterad nationalistledare, som hade kämpat mot fransmännen och som hade dragit sig tillbaka efter händelserna 1954. Kanske förstod Boun Oum att kuppen kunde få oanade följder.

(Boun Oum)

Därefter vände han sig till Souvanna Phouma som beslöt sig för att acceptera posten om nationalförsamlingen gav honom sitt stöd. Souvanna hade 1960 blivit ännu mer övertygad om att lösningen för Laos var en neutralistisk politik, än han hade varit 1957. Souvanna kunde säkert också märka den varma jorden bränna under fötterna, men han var mer självsäker på sin förmåga att kunna lotsa Laos igenom den kommande perioden.

Medan Kong Le och Souvanna diskuterade situationen infiltrerade prokommunistiska grupper Vientiane där de började organisera studenter och vänstersympatisörer bland befolkningen. Det blev snart uppenbart att denna grupp kontrollerade radion i Vientiane då det började sändas både antivästpropaganda och kommunistisk propaganda.

Detta fick Thailand att tro att Kong Le tänkte lämna över regeringsmakten till Pathet Lao och att SEATO var tvunget att handla snabbt för att återupprätta den gamla legala regeringen. En deputation till Luang Prabang begärde nu att kungen skulle utse Souvanna till ny premiärminister. Somsanith valde att avgå i stället för att kämpa emot. Phoumi flydde till Savannakhet där han började förbereda en motkupp genom att organisera den kungliga laotiska armén för en attack mot Vientiane. Flera andra tidigare ministrar och medlemmar av nationalförsamlingen anslöt sig till honom i söder.

Genom löften om att betala lönerna till alla militära och civila statstjänstemän som var lojala mot honom fick han stora delar av armén, utom den del som var stationerad i Vientiane, på sin sida. Phoumi var också i kontakt med den thailändska regeringen som gav honom sitt stöd och han bad USA och SEATO att förse honom med utrustning så att han kunde påbörja sin marsch mot Vientiane. Med sig hem efter ett besök i Bangkok hade han ett löfte att få föra sina trupper genom Thailand för att den vägen anfalla Vientiane. Härmed inleddes en maktkamp som skulle vara i nästan två år.

Frågan var nu vilken sida USA skulle ställa upp på. Thailand krävde under SEATO:s möte 1960 att organisationen skulle gripa in i Laos, som man menade var hotat av Pathet Lao. För den thailändska regeringen var USA:s ställningstagande mycket viktigt. Om USA inte ville stödja general Phoumi i hans försök att återupprätta den västvänliga regimen i Vientiane skulle Thailand kraftigt ifrågasätta USA:s vilja och förmåga att motsätta sig det kommunistiska hotet.

Både Frankrike och Storbritannien motsatte sig Thailands krav om ett ingripande i Laos. Syftet med detta ingripande var att stödja Phoumi och hans högerfolk mot både Pathet Lao-ledaren Souphanouvong och neutralisten Souvanna Phouma, som Sarit för övrigt kallade kommunist.

Souvanna hade visserligen tidigare förhandlat med Pathet Lao och hade tagit med dem i regeringsarbetet 1957. Det var dock få som betraktade Souvanna som kommunist och de flesta thailändska ledarna betraktade honom i stället som en svag och närmast naiv intellektuell, som blev utnyttjad av kommunisterna. De menade att Souvannas bror prins Souphanouvong hade ett starkt inflytande på honom.

Storbritannien och Frankrike menade i stället att Souvanna Phouma förmodligen var den ende ledaren som under denna tid kunde förena landets olika politiska grupper och skydda Laos mot att bli ett slagfält mellan öst och väst och därmed kanske förhindra ett tredje världskrig. Storbritannien och Frankrike stöttade därför Souvanna och hans försök att bilda en koalitionsregering av icke-kommunister. Därefter skulle Phoumi och den laotiska armén övertalas att stödja honom.

En intervention av SEATO, till general Phoumis fördel, skulle enligt både Storbritannien och Frankrike inte bara vara idiotisk utan också i direkt strid med SEATO:s stadgar. SEATO var ju som tidigare nämnt förbjudet att intervenera, om inte Laos regering direkt bad om detta. Angående USA så menade man att amerikanerna hade tre alternativ till ett ställningstagande i Laos i augusti 1960;

De kunde acceptera Thailands inställning och stödja general Phoumi i hans försök att erövra Vientiane och därefter förhandla om en ny och bredare regering.

De kunde också stödja Storbritannien och Frankrikes hållning och stödja Souvanna i Vientiane och dessutom hjälpa honom att förhandla om ett tillbakadragande av Kong Les bataljon från staden för att sedan hjälpa Souvanna med uppbyggandet av en icke-kommunistisk neutral koalitionsregering, som kunde förena landet.

Till sist kunde de välja en medelväg genom att stödja både Phoumi och Souvanna och försöka få dem att samarbeta i kampen mot kommunisterna.

Det rådde delade meningar inom USA:s regering angående vilket alternativ man skulle välja under de första veckorna efter kuppen i augusti, men slutligen valde man det sista alternativet.

Den 24 augusti 1960 meddelade Pathet Laos radiostation att de stödde Souvanna och att deras trupper hade fått order om att undvika sammandrabbningar med förband som var lojala mot honom. Kort därefter återtog Pathet Lao Xam Neua och drev bort garnisonen där. Befälhavaren där hade nämligen inte velat förklara sig lojal mot Souvanna. Därefter skulle Pathet Lao aldrig mer lämna ifrån sig Xam Neua.

I slutet av augusti möttes Souvanna och Phoumi på flygbasen, eller flygfältet Seno สนามบินเซโน่, i sydvästra Laos och förhandlade fram en provisorisk överenskommelse som gick ut på ett samarbete mot Pathet Laos växande inflytande. Man kom också överens om att Phoumi skulle besöka Vientiane för att diskutera bildandet av en koalitionsregering.

I denna optimistiska anda kallade kung Sisavang Vatthana till ett möte i Luang Prabang mellan de båda fraktionerna den 30 augusti. Här bestämdes det att den nya regeringen skulle ledas av Souvanna med Phoumi som biträdande premiärminister och inrikesminister. De andra ministerposterna skulle delas mellan Vientianegruppen och Savannakhetgruppen. Den tre veckor gamla krisen såg ut att gå mot en lösning.

Dessvärre rapporterades det att Kong Le hade hotat att arrestera Phoumi om han försökte komma tillbaka till Vientiane. Det ansågs att Kong Le var påverkad av kommunistiska agitatorer i Vientiane och att han hade fallit för deras argument om att hans revolution hade förråtts. Kong Le hade blivit ignorerad i förhandlingarna och kommunisterna menade att han skulle bli arresterad om Phoumi blev inrikesminister.

Därför kom Phoumi aldrig till mötet med Souvanna och han fortsatte i stället sina förberedelser för en attack på Vientiane från sin bas i Savannakhet. Trots intensiva försök i september 1960 om att få till ett närmande mellan de båda parterna såg det ut som om Kong Le och hans trupper effektivt satte stopp för denna möjlighet.

Pathet Lao och deras sympatisörer arbetade under tiden hårt för att vinna politiska framgångar. De förde nu en energisk propaganda för att få till stånd ett regeringssamarbete mellan Souvanna och Souphanouvong. Tidigt i september såg det ut som om kommunisterna var på väg att återfå den position som de förlorade 1958, då de tvingades bort från regeringssamarbetet under Phoui Sananikone.

Den thailändska pressen och den offentliga reaktionen på händelserna i Laos i augusti stödde sin egen regerings politik. Thailändarna visade stor oro över Kong Les uttalande om att han ville utvisa alla militära rådgivare från Laos och föra en neutralistisk politik.

Under de första veckorna hade kritiken varit liten mot prins Souvanna då han försökte bilda en koalitionsregering med general Phoumi och hans högerfolk. När Radio Vientiane började sända skarp kritik mot USA och Thailand och då Souvanna uppenbart inte kunde kontrollera Kong Le och hans styrkor blev den thailändska pressen bekymrad och rädd och senare öppet fientlig.

Den definitiva vändpunkten kom då Kong Le visade sin ovilja mot att det skulle få ingå representanter från Savannakhet-gruppen i regeringen. Pressen började nu stödja Phoumi och kritisera Souvanna för hans samarbete med kommunisterna. Thailand betraktade till sist Souvannas regering som illegal och hävdade att den förberedde att ta med Pathet Lao i regeringen som en inledning på kommunisternas fullständiga maktövertagande.

I augusti 1960 hade SEATO:s generalsekreterare Pote Sarasin kategoriskt uttalat att SEATO inte ville blanda sig i Laos interna angelägenheter. Pote sade att en neutral politik från Laos sida var bra för SEATO och att det inte ingick i SEATO:s ansvar att slå ner på lokala konflikter. SEATO skulle endast skydda organisationens egna länder om dessa utsattes för direkt utländsk aggression.

SEATO:s medlemsländer, med undantag av Thailand, betraktade nämligen inbördesstriderna i Laos som en lokal konflikt och detta föll inte under SEATO:s jurisdiktion. Dessutom fanns det inte några direkta bevis för att främmande styrkor deltog i striderna denna gång och det fanns ingen anledning att misstänka att Vietminh-styrkor fanns i Laos.

SEATO:s ovilja att engagera sig i krisen i Laos 1960 och britternas och fransmännens försök på att få till stånd en neutralistisk regering, ledd av Souvanna, ogillades starkt av den thailändska regeringen. Den thailändska pressen började alltmer ifrågasätta vilket värde SEATO hade för Thailand om organisationen inte kunde förhindra att Laos hamnade under kommunistisk kontroll.

Sent i september gjorde premiärminister Sarit ett ovanligt starkt uttalande om situationen i Laos. Han började med att säga att sedan händelserna den 9 augusti var kommunisterna i full gång med att erövra Laos inifrån och att den nya regeringen i Laos var tydligt prokommunistisk. Samtidigt intygade Sarit att hans regering inte hade någon önskan eller några planer om att blanda sig i Laos inre angelägenheter.

Sarit avvisade samtidigt påståendena från kommunisterna om att den thailändska regeringen stödde Phoumi med baktanken att störta Souvanna och att thailändska styrkor skulle ha skjutit granater över Mekongfloden in på laotiskt territorium. Han uttryckte också sin oro över den tilltagande propagandan mot regimen i Thailand. Propagandan mot Thailand ökade nu i Radio Vientiane och även i västerländsk press ökade antalet negativa artiklar om Thailand.

I motsats till sina tidigare uttalanden deklarerade Sarit att om situationen utvecklade sig till ett hot mot Thailand "ville han försvara landet" och att han då förväntade "hjälp och samarbete från vänliga nationer i den fria världen, eftersom en strid mot kommunisterna är en strid för hela den fria världens välfärd." Även om denna hjälp inte skulle komma sade han att Thailand ändå ville kämpa mot det kommunistiska hotet. Till slut appellerade Sarit till alla politiska ledare i Laos om att befria landet från kommunistisk dominans.

Sarits vilja att ingripa i Laos var en förvarning till Thailands allierade om att han inte tänkte sitta passiv och rulla tummarna medan kommunisterna tog makten i Laos. Huvudanledningen till Sarits uttalanden var dock att få USA att intressera sig för situationen i Laos, innan det var för sent.

Trots att Sarit inte sade det direkt var det tveklöst så att han ville att USA skulle stödja general Phoumi och hans planer att störta Souvanna-regeringen och ersätta den med en västvänlig regering. Intill nu hade USA inte visat sig särskilt intresserat av detta och USA gav fortfarande militärhjälp till både Phoumis och Kong Les styrkor.

Den amerikanska hjälpen till Souvanna-regeringen hade heller inte stoppats, eftersom USA fortfarande trodde att det var möjligt att bilda en koalitionsregering. I slutet av september verkade möjligheten till en koalition ännu mindre sannolik och Thailand bad Washington att välja mellan Souvanna och Phoumi.

General Phoumi försökte påskynda detta val i mitten av september genom att bilda något han kallade för en "revolutionär kommitté" i Savannakhet, med prins Boun Oum som premiärminister och med medlemmar från den tidigare Somsanithregeringen som framträdande medlemmar.

Detta drag av Phoumi var början på bildandet av en revolutionär regering med avsikt att störta Souvanna. Phoumis revolutionskommitté förklarade att det rådde krigstillstånd och Phoumi lyckades förhindra att Souvanna fick sin regering godkänd av kungen. Därefter lyckades han smuggla ut ett antal högervänliga medlemmar från nationalförsamlingen ombord på en båt som förde dem till Savannakhet där de godkände Boun Oums regering.

Under 18 månader hade Laos två regeringar som båda gjorde anspråk på att vara den enda lagliga. De kontrollerade olika delar av landet och fick stöd från olika stormakter. Fåfänga försök gjordes fortfarande för att försona Souvanna och Phoumi och förmå dem att bilda en koalition. I USA var man inte glada åt denna utveckling, men i oktober hade situationen i Vientiane blivit sådan att det blivit allt svårare för USA att välja sida.

Thailand hade vägrat att erkänna Vientianeregeringen och startade en blockad mot Laos utrikeshandel genom att stänga gränsen vid Nong Khai den 9 augusti 1960 och hindrade därmed varor som tidigare hade transporterats genom Thailand från att nå Laos. I Bangkok lagrades nu stora mängder hjälpsändningar från USA som skulle ha skickats till Laos. Samtidigt uttalade Thailand stark sympati för Phoumi och hans revolutionskommitté och uttalade öppet sin besvikelse över SEATO. Dessutom blev man mer och mer besviken över USA:s ekonomiska och politiska stöd till Vientianeregeringen.

Den värdefullaste hjälpen fick faktiskt Phoumi från CIA. CIA misstrodde Souvanna och valde att stödja Phoumi eftersom organisationen ansåg att han var den som mest effektivt bekämpade kommunismen. För CIA blev Phoumi ”our boy" och man lovade att hjälpa honom med allt han behövde. Phoumi fick en radiosändare och flygbolaget Air America แอร์อเมริกา, som CIA kontrakterat, ställde flygplan till hans förfogande. Vid den här tiden opererade CIA tämligen oberoende av både USA:s ambassadör i Laos och regeringen hemma i Washington.

Tidigt i oktober 1960 förändrades den politiska situationen i Laos, vilket till sist skulle få USA att närma sig den thailändska synen på Laos. Souvanna hade pressats mer och mer åt vänster och Laos hade börjat känna av Thailands ekonomiska blockad. Prins Souvanna hade nu beslutat sig för att etablera diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen, vilket blev officiellt den 7 oktober. När Sovjets ambassadör kom till Vientiane för att förhandla med Souvanna fick han ett mycket hjärtligt mottagande och Kong Les fallskärmsjägare utförde en välregisserad militäruppvisning för att göra händelsen minnesvärd.

Denna hjärtliga välkomst var emellertid pinsam för Souvanna då Sovjetambassadörens ankomst nästan sammanföll med besöket av USA:s biträdande statssekreterare för Fjärran Östernfrågor. Statssekreterare J. Graham Parsons (28 oktober 1907-20 oktober 1991) hade rest till Laos för att besluta om Souvannas regering skulle få fortsatt stöd av USA. Händelsen med Sovjetambassadören gjorde USA betänkliga. Därefter upprättade Souvanna diplomatiska förbindelser med de kommunistiska stater som erkänts av FN, men USA var ändå betänkliga trots att erkännandet faktiskt uteslöt både Beijing och Hanoi.

(J. Graham Parsons)

Faktum var att prins Souvanna faktiskt tvingades i armarna på Sovjet för att klara av den thailändska ekonomiska blockaden. Tidigt i oktober hade den ekonomiska situationen i Vientiane blivit kritisk, då områdena runt huvudstaden kontrollerades av Phoumis styrkor och mängden mat som man lyckades föra in över Mekongfloden in i staden var begränsad. Behovet av bensin, olja och ris blev akut och då Thailand vägrade att hjälpa dem bad man USA om hjälp med en luftbro till Vientiane.

Detta skulle ha blivit mycket kostsamt och USA sade nej. Då bristen på varor blev allt svårare såg Souvanna ingen annan utväg än att be Sovjet om hjälp. Han erbjöd Sovjet att öppna en ambassad i Vientiane och fick i gengäld löfte om hjälp med förnödenheter. Sovjetunionen gick med på att flyga in varor till Vientiane från Hanoi och ville heller inte ha betalt för detta!

Sovjet vann därmed stor sympati och en psykologisk seger över väst. Man har spekulerat i om en eventuell amerikansk luftbro skulle ha förändrat något. Pathet Lao och Kong Le tvingade nämligen hela tiden Souvanna alltmer till vänster och det hade i alla fall inte varit möjligt att stoppa denna utveckling, menar några iakttagare.

När Souvanna inledde formella förhandlingar med Pathet Lao visade USA sitt missnöje genom att sluta betala ut pengar till de militära lönerna. USA ställde därefter ett ultimatum. De skulle inte återuppta utbetalningarna om Souvanna inte gick med på att USA skulle få förse Phoumis trupper med vapen och förnödenheter.

Souvanna gick med på detta krav med villkoret att Phoumis trupper endast skulle få användas till landets försvar och inte mot Kong Les trupper. Därefter startades utbetalningarna igen, men Phoumi hade egna planer för framtiden och de gick ut på att återta Vientiane oberoende av USA:s försäkran om att deras vapen till Phoumi inte skulle användas mot Vientiane.

Souvanna flög sedan till Xam Neua där han och Souphanouvong i princip kom överens om att bilda en ny koalitionsregering. I november då Souvanna vandrade längre och längre ut på den politiska vänsterkanten gjorde Sarit inte mycket för att dölja sin och andra regeringsmedlemmars irritation över amerikanernas tvekan i Laosfrågan. Sarit gick så långt att han diskuterade med den sovjetiska ambassadören om en överenskommelse mellan de två nationerna om ökad handel och ökat kulturellt utbyte. Dessa diskussioner förde emellertid inte till något resultat, men fick mycket publicitet.

Då utrikesminister Thanat Khoman återvände från ett möte i FN:s generalförsamling visade han sin irritation över att Thailands åsikt i Laosfrågan inte togs på större allvar.

Då SEATO:s militärrådgivare träffades i Bangkok i slutet av november gjorde thailändska talesmän klart att om inte SEATO kunde komma överens om en gemensam politik som kunde förhindra en ytterligare upptrappning av krisen i Laos så ville Thailand att de gemensamma stadgarna skulle ändras. Detta så att de medlemsländer som ville handla fritt kunde göra detta. Detta krav var riktat direkt mot Storbritannien och Frankrike som man menade var motståndare till allt som gick ut på att störta Souvannaregeringen.

Tidigt i december 1960 begav sig general Phoumi till Vientiane i ett försök att störta Souvanna och hans regering. Det stod nu klart att USA:s tidigare löfte till Souvanna inte var värt något som helst. Phoumis styrkor var välutrustade med amerikanska vapen. Frankrikes och Storbritanniens motstånd hade kringgåtts genom ett specialavtal mellan USA och Thailand, som sedan levererade vapen och annan utrustning till Phoumis trupper.

Phoumi hade dessutom fått stöd från militärgarnisoner i andra delar av Laos, särskilt i Luang Prabang, och kort tid före slaget om Vientiane anslöt sig ytterligare en militärenhet, som tidigare hade varit lojal mot Souvanna. Phoumi hade hoppats på att Vientiane skulle ge sig utan större motstånd, men Kong Le visade tydligt att han inte tänkte låta Vientiane intas utan strid.

Därför fanns det inga andra alternativ än att slå till hårt mot staden. I början av december bombarderades Vientiane med tungt artilleri. Samtidigt började sovjetiska vapen och förnödenheter flygas in från Hanoi till Kong Les trupper. Kong Le gick i ställning utanför flygplatsen och slaget om Vientiane började den 13 december 1960.

Fruktansvärda scener utspelades och stora bränder härjade på flera håll i staden. På gatorna låg döda och sårade och hemlösa människor sprang omkring i panik utan att veta vart de skulle ta vägen. Mellan sex och sjuhundra personer dödades under striderna och de flesta av dem var civila. Striderna upphörde den 16 december då Kong Le och hans styrkor lämnade Vientiane och drog sig norrut mot Luang Prabang.

Kong Le hade visat sig vara en tuff motståndare och hade åsamkat Phoumis trupper avsevärda förluster. Kong Le och hans trupper marscherade först till Vang Vieng (Wang Wiang) วังเวียง cirka 160 kilometer från Vientiane.

Souvanna och de flesta av hans ministrar hade redan innan slaget lyckats fly till Phnom Penh i Kambodja. Här satte de upp en exilregering. Officiellt betraktade Souvanna sig fortfarande som premiärminister, men han hade tillsatt en general vid namn Sunthorn som tillfällig premiärminister i Vientiane.