Under 1955 och 1956 hade en rad vänsterorienterade partier bildats. Deras program var antiamerikanskt och de förespråkade neutralism, ett erkännande av Kommunistkina, omfattande ekonomiska reformer och ekonomisk utveckling av landets lantdistrikt och då speciellt nordöstra Thailand, där dessa partier hade sina flesta sympatisörer.

Just före de allmänna valen 1957 beslöt fyra av dessa partier att förena sina krafter i en koalition kallad Socialistiska enhetsfronten (Naeo Ruam Sangkhom Niyom) แนวร่วมสังคมนิยม. Ledaren för koalitionen var den tidigare omtalade Thep Chotinuchit, som nu frigivits efter sitt besök i Kina. Det handlade enligt en källa om de fyra partierna Social Democrat Party (Phak Sangkhom Prachathippatai) พรรคสังคมประชาธิปไตย, Hyde Park Movement Party, Economist Party (Phak Setthakon) พรรคเศรษฐกร och Socialist Party (Phak Sangkhom Niyom) พรรคสังคมนิยม.

Thep Chutinochits yngre bror, Phethai Chotinuchit (Phe-thai Choti-nuchit) เพทาย โชตินุชิต, var ledare för Hyde Park Movement Party. Förutom att vara ledare för koalitionen var Thep också ledare för Economist Party, som var koalitionens största parti. Economist Party hade grundats den 4 oktober 1955 och upplöstes senare den 20 oktober 1958.

Andra källor talar om en koalition bestående av tre partier! Economist Party, Liberal Democratic Party (Phak Seri Prachathipatai) พรรคเสรีประชาธิปไตย under ledning av Meth Rattanaprasit (Met Rattanaprasit) เมธ รัตนประสิทธิ์ (12 oktober 1907-2 januari 1969) och Hyde Park Movement Party.

Liberal Democratic Party hade bildats den 1 oktober 1955 och blev sedan upplöst den 20 oktober 1958. Lägg märke till att partiet ibland kallas för Free Democratic Party eller Free Democracy Party. Partiet skulle senare återuppstå 1968.

Namnet Socialistiska enhetsfronten är missledande då alliansen närmast kunde betecknas som socialdemokratisk. Alliansens mål var fullständig självständighet för Thailand, att Thailand skulle lämna SEATO, en äkta folkdemokrati, ökad levnadsstandard, avskaffandet av den antikommunistiska lagen, neutralism och något man kallade för de fem principerna för fredlig samexistens. Frågan är huruvida Socialistiska enhetsfronten försökte bana vägen för mer radikala vänstergrupper i landet och en eventuell återkomst av Pridi. Faktum var att det under 1957 predikades för Pridis hemkomst från exilen i Kina.

Då valen hölls den 26 februari 1957 fick Phibuns parti, Seri Manangkhasila Party, strax över hälften av platserna (85 av 160) i den valda delen av nationalförsamlingen och hans position försvagades ytterligare. De övriga 123 parlamentsplatserna av totalt 283 gick till de som valts 1952. Demokratiska partiet fick 31 platser i den valda delen av nationalförsamlingen och Socialistiska enhetsfronten 22. Dessa 22 platser fördelade sig så här; Liberal Democratic Party (Free Democracy) 11, Economist Party 9 och Hyde Park Movement Party 2.

Partiet Thammathipat under ledning av Piam Bunyachot เปี่ยม บุณยะโชติ fick 9 platser och Nationalist Party (Phak Chat Niyom) พรรคชาตินิยม, som grundats den 6 februari 1956 av Net Poonwiwat (Net Phunwiwat) เนตร พูนวิวัฒน์, fick 3 platser. Därefter fick partiet Independent Party (Phak Itsara) พรรคอิสระ 2 platser och oberoende kandidater fick 8 platser.

Under valen hade fallskärmstrupper, valfusk, köpta röster och hot visat vad demokrati betydde för Phibun. Valdeltagandet uppgavs vara 57.5 procent, vilket var betydligt högre än det tidigare rekordet från 1933 på 41.5 procent. Detta tydde på omfattande valfusk. Den allmänna opinionen reagerade starkt och kallade valen "de smutsigaste valen i Thailands historia.” Efter valet erbjöd den sittande regeringen 80 000 baht till alla medlemmar i nationalförsamlingen, som var emot regeringen, om de i stället stödde den.

Politiskt medvetna och aktiva studenter i Bangkok hissade universitetets flaggor på halv stång, vilket skulle symbolisera demokratins död, och hela sommaren var det politiskt oroligt i Thailand. När studenterna började demonstrera på gatorna tvingades Phibun införa ett kortare undantagstillstånd och gjorde Sarit ansvarig för att återupprätta den allmänna ordningen.

Om valfusket var Phibuns första misstag blev utnämningen av Sarit hans andra. I stället för att följa Phibuns order och kuva oppositionen påbörjade Sarit en charmkampanj mot de demonstrerade studenterna. När Sarit tillfrågades om valen under ett möte på Chulalongkornuniversitetet svarade han; ”Jag måste säga att de var smutsiga, de allra smutsigaste. Alla fuskade."

Han undvek att använda våld mot civila och fick snabbt rykte om sig att vara en ärlig och uppriktig ledare. Sarit anklagade en "främmande makt" för att ha varit inblandad i de smutsiga valen och fick starkt stöd från studenter och vänstergrupper för sina nationalistiska uttalanden.

I juni 1957 föreslog Phibun att antalet icke folkvalda medlemmar i parlamentet skulle utökas för att kunna stärka sin egen position. Kung Bhumibol motsatte sig detta och ifrågasatte om det var förenligt med författningen.

Den 21 juni bildades ett parti till stöd för Sarit vid namn Sahaphum (Phak Sahaphum) พรรคสหภูมิ. Partiets engelska namn var United Land. Partiledare blev Sukich Nimmanheminda, medan partiets politik utformades av partisekreteraren Sanguan Chantharasakha สงวน จันทรสาขา (2 februari 1918-11 september 1971), som var en halvbror till Sarit.

Efter hand som Sarits maktkamp mot Phibun och Phao intensifierades under sommaren 1957 gick Sarit ännu längre mot vänster, för att uppnå mer stöd för sin egen position. Detta steg mot vänster bestod bland annat av en stark kritik av regeringens utrikespolitik. I mitten av augusti 1957 utmanade Sarit regeringen genom att ligga bakom en misstroendeförklaring i parlamentet. Sarit och hans supportrar anklagade regeringen för att uppmuntra till kritik av kungahuset, vilket de menade var majestätsbrott.

Regeringen överlevde visserligen misstroendeförklaringen, men den tvingade Phibun till närmare kontakter med Phao, vilket inte var till hans fördel. En tidning som Phao kontrollerade gick nämligen till attack mot rojalisterna som bland annat anklagades för planer om att störta regeringen och att ha förolämpat buddhismen. Rojalisterna kontrade med att Phao hyste planer om att arrestera kungen. Då Phaos rykte fördärvats krävde Sarit att Phibun skulle sparka Phao eller själv bli utsatt för en kupp. Detta blev början på slutet för Phibuns långa kamp mot rojalisterna.

Det var inte bara Phibun som fuskat i valen. Även Phao och hans polisväsen hade stått bakom valfusket och det befarades att Phao kunde gå längre och försöka ta makten. Situationen förvärrades ytterligare då Phao utnämndes till inrikesminister.

Phaos fiender, som han hade många av, vände sig då till Sarit och föreslog att han skulle komma Phao i förväg och lovade honom sitt politiska stöd om han gjorde det. Efter att Sarit hade undersökt om han hade tillräckligt med stöd för att kunna bilda en regering förstod han att han måste fullfölja planerna eller ta konsekvenserna av ett avslöjande. Han bestämde sig därför att genomföra en kupp.

Läget för Phibuns regering förvärrades ytterligare i augusti och september 1957. Bidragande till detta var att regeringen hade verkat likgiltig i sin reaktion på en allvarlig torka i nordöst och korrupt i en timmerskandal där Phao var inblandad. Nationalförsamlingen höll en debatt om regeringens politik där skarp kritik riktades mot Phibun och Phao.

Mitt i allt detta avgick Sarit och hans två huvuddelegater Thanom Kittikachorn och Praphas Charusathien från regeringen. En annan grupp utnämnda delegater lämnade därefter också regeringens politiska parti och pressen och allmänhetens stöd för Sarit steg dramatiskt.