Ayutthaya - Ayutthaya och kontakterna med väst
Highslide JS
Antonio van Diemen
Prasat Thong och holländarna

Tidigt under kung Prasat Thong hade både de ekonomiska och politiska förutsättningarna ändrats. Prasat Thong började gynna holländarna och hela hans regeringstid kom att präglas av ett omfattande holländskt inflytande både ekonomiskt och politiskt.

Det verkar ha varit ett allmänt uppsving i den internationella efterfrågan på exportvaror från Ayutthaya. Den mest efterfrågade varan var hudar som var högt värderade i Japan. Holländarna och andra asiatiska handelsmän behövde ha hudar som de kunde sälja i Japan för att kunna köpa japanska varor.

Då japanerna återigen började öppna sig mot omvärlden 1633 steg naturligtvis betydelsen av denna export. Dessutom var det stor efterfrågan på siamesiskt ris, kryddor och olika skogsprodukter. Siam i sin tur importerade indiskt tyg, lyxvaror, skjutvapen, metaller och då speciellt silver.

Under en stor del av århundradet tog siameserna själva hand om denna komplexa internationella handel och använde sig av asiatiska handelsmän såsom kineser och sinosiameser och muslimer från Indien och ännu längre västerut.

Det var ekonomiskt fördelaktigt att använda sig av kungliga fartyg bemannade med kinesiska eller sinosiamesiska besättningar för handelsresorna till Kina och Japan och att också låta européer ta del av denna handel. Detta gav ökad konkurrens vilket drev upp priserna på den siamesiska exporten och ökade efterfrågan på siamesiska varor.

Prasat Thong hade också nytta av holländarna militärt. Han kände sig hotad av grannrikena, sina vasallstater och av portugiserna och hade behov av en större flottstyrka än han vanligtvis kunde uppbringa. Just den saknade flottstyrkan kunde holländarna bidra med.

Prasat Thong förstod därför att det var nödvändigt att samarbeta ekonomiskt med holländarna av säkerhetspolitiska skäl. Hur det militära samarbetet med holländarna kunde se ut har jag beskrivit i den tidigare artikeln ”Prasat Thong och problemen i söder 1630-1636.”

Men samtidigt försökte Prasat Thong också kontrollera holländarna genom att noggrant reglera deras handelsprivilegier, vilket naturligtvis irriterade dem. Prasat Thong hade vidareutvecklat Songthams idéer om att kungen skulle vara "överhandelsman" och utnyttjade de kungliga monopolen fullt ut.

I april 1633 lämnade den tidigare omtalade Joost Schouten Batavia ombord på fartyget Wapen van Delft för att segla till Ayutthaya. Med sig hade han sin underordnade Jeremias van Vliet. De hade fått instruktioner om bygga en permanent handelsstation i Ayutthaya.

Trots att det militära samarbetet med holländarna inte alltid fungerade friktionsfritt behandlades de väl av Prasat Thong. Han gav dem en bit mark omkring två kilometer söder om Ayutthaya på Chaophrayas östbank där de kunde bygga sin handelsstation.

Handelsstationen stod klar 1634 och de kunde nu flytta från sin tidigare temporära handelsstation till en ny imponerande stenbyggnad med två våningar. En annan källa säger att handelsstationen var klar först 1636 och den skulle finnas kvar ända till 1765, med en kortare stängning 1663 och på 1740-talet, då kompaniet drog sig tillbaka helt från Ayutthaya.

Van Vliet fungerade som Schoutens assistent i Ayutthaya, men då Schouten ofta kallades tillbaka till Batavia och var borta långa perioder, blev det van Vliet som fick sköta verksamheten. Föga förvånade blev van Vliet missnöjd med sin status som handelsman och försökte avancera i hierarkin.

Den 17 september 1636 kom en officiell holländsk ambassad till Ayutthaya. Den leddes ännu en gång av Joost Schouten och ambassaden anlände till Chaophrayas mynning ombord på de två stora fartygen Leyden och Wapen van Delft. Bägge fartygen hade omkring 150-200 soldater och sjömän ombord.

Schouten gick iland i Ayutthaya med en formell vaktstyrka bestående av omkring 100 tungt beväpnade män och mottogs med stor pompa och ståt av Prasat Thong. Förutom sällsynta och dyra gåvor gav Schouten ett brev till Prasat Thong från den nyligen utnämnde generalguvernören för Indien, Antonio van Diemen อันโทนี ฟาน ดีเมน (1593-19 april 1645).

Detta brev översattes och lästes upp för kungen, ämbetsmännen och hovfolket. Brevet antydde att Prasat Thong skulle ha svikit ett löfte om betydligt större risleveranser till Batavia än vad som faktiskt levererats till Schouten. Detta var naturligtvis inte ett sätt på vilket man tilltalade kungen av Siam, men Prasat Thong höll god min.

Men det är högst troligt att kungen kände sig djupt förolämpad och det är högst sannolikt att han efter händelsen med brevet nu bara väntade på ett lämpligt tillfälle att hämnas på van Diemen.

Ambassaden som följde några år senare (1641?) hade med sig ett brev till kungen från prinsen av Oranien, Fredrik Henrik, i vilket prinsen ville bekräfta och förstärka de goda relationerna mellan Holland och Siam.

Som kuriosa kan berättas att Schouten blev anklagad för sodomi i juli 1644. Detta efter att ha blivit tagen på bar gärning under en homosexuell handling med en fransk korpral. Schouten erkände utan omsvep sina brott och valde märkligt nog att inte försvara sig.

Han erkände dessutom frivilligt att han begått flera liknande handlingar även under sin tid i Siam. Generalguvernör van Diemen beordrade honom strangulerad, innan hans kropp blev bränd. Minst tre av hans tidigare sexualpartners placerades i säckar för att sedan bli dränkta i en tunna!

Följande intressanta berättelse stammar till stor del från Jeremias van Vliets egna skrifter och den här gången var han personligen på plats i Ayutthaya;

Den 10 december 1636 begav sig ett sällskap på omkring tolv obeväpnade holländare på en dagsutflykt. De åkte båt på Chaophrayafloden och steg sedan iland och besökte ett av Ayutthayas heligaste tempel. Här uppträdde de berusade och uppförde sig illa i templet. Vilket tempel det handlade om har jag ännu inte lyckats få information om.

Efter fortsatt dåligt uppträdande tog enheter från kronprinsen (kalahom) dem i förvar och förde dem till kronprinsens palats. Då kung Prasat Thong fick höra talas om vad som hänt blev han mycket upprörd och beordrade sin personliga vaktstyrka att bege sig till kronprinsens palats för att arrestera syndarna.

Vaktstyrkan tog sin uppgift på fullaste allvar och gjorde ett brutalt ingripande mot dem. Flera av dem blev allvarligt misshandlade och de berövades alla sin kläder, bands till händer och fötter och fördes därefter till kungens palats. Här dömde kungen dem till döden genom att trampas ihjäl av elefanter.

Tidigt på morgonen den 11 december fördes holländarna i kedjor till avrättningsplatsen. Här bands de fast vid stolpar och fick därefter stå hela dagen i den heta solen, blödande från sina sår och vänta på sin avrättning.

Men här finns det en annan källa som säger att det handlade om två personer i sällskapet som hamnat i bråk med buddhistmunkar. De anklagades också för att ha attackerat kungens brors (kronprinsen?) palats och två av dem dömdes att bli ihjältrampade av elefanter.

Van Vliet vädjade om hjälp hos Okya Phrakhlang, som var ansvarig för utlänningarna i Ayutthaya, samt av Shahbandar (Chabanda) ชาฮ์บันดาร์ (hamnmästaren (chao tha) เจ้าท่า). Utöver detta skickade han också flera budbärare för att vädja om nåd hos både kronprinsen och kungen. Till van Vliets lättnad lyckades detta till sist. Men inte förrän en rad gåvor presenterats i form av indiska tyger, guld och ädelstenar till kungen, Okya Phrakhlang, shahbandar med flera.

Van Vliet berättar vidare att kungen den 10 december, förutom att döma hans landsmän till döden, hade placerat ut soldater runt den holländska handelsstationen och bemannat ett antal krigsfartyg nedströms floden.

Kungen förbjöd dessutom holländarna att anställa siamesisk arbetskraft. Det sista förbudet var ett stort problem då holländarna då inte skulle klara att lasta fraktbåtarna med trä, djurhudar, ris och andra produkter som kom från landsbygden. Dessa båtar skulle i sin tur frakta varorna 75 kilometer längre nedför floden, till dess mynning, för att där lastas över på kompaniets egna oceangående båtar som regelbundet kom dit.

Shahbandar och Okya Phrakhlang lät van Vliet förstå att kungen bara kunde tänka sig att upphöra med sina restriktioner om van Vliet personligen kunde garantera att hans anställda i fortsättningen skulle uppföra sig ordentligt. Van Vliet sökte upp Okya Phrakhlang flera gånger för att förklara att han inte kunde hållas personligen ansvarig för allt vad hans personal gjorde i landet, samt att förklara att meningsskiljaktigheter mellan hans anställda och siameserna inte alltid var deras fel.

Men allt detta var förgäves. Van Vliet tvingades ändå skriva under en förbindelse om en sådan garanti och ålades också att delta i en senare ceremoni i Prasat Thongs palats, där han formellt skulle be kungen om ursäkt för händelsen och där han också skulle lova att se till att endast personal som kunde uppföra sig väl skulle få komma till Siam. Så här löd delar av den garanti som van Vliet tvingades skriva under;

"Jag lovar, så långt som det är i min makt, att åtlyda och iaktta alla order och rekommendationer som är utfärdade av Phrakhlang, Shahbandar och översättarna, enligt lagarna och sedvänjorna i detta kungarike. Och jag (som chef) kommer att hållas personligt ansvarig för alla lagbrott."

Några veckor efter att ha skrivit under denna garanti blev van Vliet kallad till det kungliga palatset. Han fick veta att Prasat Thong ville se honom krypa genom audienssalen med en liten träbricka med bland annat blommor och stekt ris. Då han nådde fram till kungens upphöjda tron skulle han tömma brickans innehåll över sitt huvud!

Detta skulle symbolisera att han accepterade sin skuld och att han därefter formellt skulle be om ursäkt. Van Vliet protesterade och bedyrade sin oskuld och vägrade att komma till palatset. Detta skapade stor ilska vid hovet och efter att ha varit utsatt för starkt tryck beslöt han sig ändå att svälja sin stolthet och genomgå ceremonin.

Vid flera tillfällen nämner van Vliet att flera av de siamesiska ämbetsmän och lokala handelsmän som han talade med alla var överraskade över hur starkt kungen reagerat på händelsen i templet. De var dock eniga om att holländarnas uppförande i templet varit stötande, men att straffet inte stod i proportion till brottet. Restriktionerna mot kompaniet var också för hårda.

Van Vliet påstår att även kung Prasat Thong hade varit berusad i samband med episoden med de fulla holländarna. Kungen skall enligt van Vliet ha varit berusad väldigt ofta och i samband med detta ha begått grymheter.

Så frågan är varför Prasat Thong reagerade som han gjorde. Var det helt enkelt ett okontrollerat vredesutbrott eller var det ett uttryck av ogillande mot den holländske generalguvernören Antonio van Diemen i Batavia. Det kan ha varit en hämnd för det ovan omtalade brevet och att händelsen den 10 december användes som skäl för att ge honom en läxa.

Van Diemen, som varit på en omfattande militär kampanj på Moluckerna, var ovetande om vad som hänt i Ayutthaya när han kom tillbaka till Batavia i augusti 1637. Under tiden som han varit borta hade van Vliet skrivit och skickat en kopia av sin Description of the Kingdom of Siam (Kan Phanna Rueang Ratcha-Anachak Sayam) การพรรณนาเรื่องราชอาณาจักรสยาม till Batavia för att förklara hur saker och ting fungerade i Siam.

Trots att van Vliet i sin förödmjukelse förmodligen hade räddat livet på sina landsmän blev van Diemen rasande när han fick höra om det inträffade. Han var speciellt upprörd över att kompaniets anställda dömts efter siamesisk lag och han anklagade van Vliet för inkompetens och feghet.

I ett brev till van Vliet fick han veta att hans önskan om en befordran till överhandelsman inte hade beviljats och han kallades i stället till Batavia för att förklara sig. Förutom att bli utskälld stod det också i brevet hur han i stället skulle ha agerat. Förutom detta fanns det att antal olika uppgifter som van Vliet skulle utföra.

Van Vliet skulle kedja samman de två unga assistenterna Joost Laurentsz och Daniel Jacobsz, som utpekats som mest skyldiga till incidenten den 10 december 1636, och föra dem ombord på Leyden i närvaro av siameserna så att Okya Phrakhlang och kungen skulle få vetskap om detta.

Om någon av siameserna skulle fråga vad som skulle hända med dem skulle van Vliet bara svara att han fått order från generalguvernören om att de skulle transporteras till Batavia. Samtidigt fick han instruktioner om att informera officerarna på Leyden att de skulle befria de två assistenterna från sina kedjor omedelbart efter att skeppet seglat i väg!

Van Vliet beordrades också om att be om ett möte med Phrakhlang och skulle då framföra att generalguvernören var extremt missnöjd med hur kungen behandlat hans landsmän och utplaceringen av siamesiska vakter vid handelsstationen ”som om vi var tjuvar och skurkar.” Det var därför som han som sedvanligt inte hade skickat något brev eller presenter.

Van Vliet skulle också förklara att van Diemen inte under några omständigheter var beredd att acceptera att hans undersåtar skulle dömas enligt siamesiska seder och lagar och att endast kompaniet skulle ha de juridiska rättigheterna att döma sina egna medborgare. Skulle kungen ännu en gång göra något oacceptabelt mot hans landsmän skulle alliansen med Holland betraktas som avslutad och handelsstationen stängas.

Till sist skulle van Vliet informera Phrakhlang att han själv hade kallats till Batavia för en direktrapport om det inträffade till generalguvernören.

Det är högst sannolikt att van Vliet, då han träffade Phrakhlang, förminskade van Diemens ultimatum och hot. Men det måste ha varit väldigt tydligt för de siamesiska ämbetsmännen och kung Prasat Thong att van Diemen var mycket missnöjd och att relationerna med kompaniet riskerade att bryta samman. Detta kunde i värsta fall innebära krigshandlingar från holländsk sida.

Då van Vliet lämnade Ayutthaya för att resa till Batavia i februari 1638 hade han med sig försonande brev från kung Prasat Thong och Phrakhlang till van Diemen. I breven önskade man att van Diemen skulle få ett ”långt liv” och ”seger över alla sina fiender” och man försäkrade honom att man ville upprätthålla den sedan länge etablerade vänskapen med kungen av Holland och van Diemen själv.

Van Vliet var framme i Batavia i april 1638 och fick då veta, förmodligen till sin lättnad, att van Diemen var ute på en ny militär kampanj på Moluckerna. Under tiden som han väntade på att van Diemen skulle komma tillbaka fortsatte van Vliet att skriva om Siam. Uppenbart var syftet att van Diemen skulle förstå hur det fungerade i Siam.

I juli 1638 var van Diemen tillbaka i Batavia och de två möttes. Det finns inget vittnesmål om vad som hände under mötet men det verkar som om van Diemen till sist insåg hur intelligent van Vliet var och hans djupa kunskaper om Siam. Han förlät honom därför för incidenten i Ayutthaya 1636.

I stället för att skicka tillbaka van Vliet till Holland i vanära, vilket han förmodligen tänkt sig från början, befordrade han honom i stället till överhandelsman och utnämnde honom till direktör för faktoriet i Ayutthaya de kommande tre åren.

De nästkommande åren skrev van Vliet ytterligare två arbeten om Siam, som båda tillägnades van Diemen. Den första var en historia om det siamesiska konungadömet och den andra handlade om det blodiga sätt som kung Prasat Thong kommit till makten och hur han befäste den.

Det inträffade ännu en händelse där kung Prasat Thong fick ett vredesutbrott mot holländarna 1639. Det holländska Ostindiska kompaniet hade ställt ett krav till den siamesiska regeringen som kungen först lovat att uppfylla, men han hade sedan ändrat sig. Förargad över kungens oberäknelighet använde van Vliet ett alltför provocerande språk och det rapporterades att han hotat med att den holländska flottan kunde attackera Ayutthaya.

Kungen hade som så ofta tidigare varit berusad då han fick vetskap om detta hot och han beordrade omedelbart att alla holländare i Siam skulle avrättas. Men generöst nog fick de en dag på sig att lämna landet. De som misslyckades att ta sig därifrån skulle dömas till döden genom att trampas ihjäl av elefanter. Dessutom skulle det holländska faktoriet bli lovligt plundringsbyte.

Livet i huvudstaden blev kaotiskt då siamesiska trupper mobiliserades och kanoner riktades mot holländarnas faktori. Alla holländare arresterades också och kvarhölls i häkte en tid. Kungen drog sedan tillbaka sitt utdömda dödsstraff och frigav dem till sist och visade återigen sin uppskattning mot van Vliet.

Men en tid efter denna händelse höll kungen sina trupper i beredskap och genom olika krigsliknande handlingar visade kungen att han var beredd och kapabel att erövra Batavia. Men holländarna svarade inte med någon styrkedemonstration.

Efter holländarnas tidigare misslyckade försök att erövra Malacka från portugiserna lyckades de till sist med hjälp från Johor i januari 1641. Holländarna hade attackerat både med mark- och flottstyrkor, medan Johor bidrog med en landstyrka. Det portugisiska fortet A Famosa föll nu för första gången, men kanske mer på grund av hungersnöd och sjukdom, som kraftigt decimerat befolkningen, än holländsk och malajisk militär överlägsenhet.

Enligt ett avtal mellan holländarna och Johor från 1606 tog det holländska holländska Ostindiska kompaniet över kontrollen över Malacka. Malacka skulle formellt förbli under holländskt styre ända till undertecknandet av ett traktat med britterna 1824.

Prasat Thong fick 1641 ett ödmjukt brev från prinsen av Oranien och sedan också ett andra brev från generalguvernören för det holländska Ostindiska kompaniet. Återigen ökade det holländska inflytandet, men i lika snabb takt ökade åter spänningarna mellan de båda rikena.

Till sist kände sig holländarna tvungna att använda maktmedel för att uppnå sina krav. De genomförde en flottmanöver 1644 och blockerade Chaophraya för att visa sin militära styrka och skrämma siameserna för att få igenom sina krav.

De fick också ett traktat samma år som också gav dem exterritorialitet (sitthisaphap nok anakhet) สิทธิสภาพนอกอาณาเขต över sina egna medborgare. Det vill säga rätten att döma egna landsmän enligt sitt eget lands lagar. Men trots alla problem hjälpte holländarna Siam mot rebeller i Songkhla mellan 1647 och 1655.

Det uppstod återigen oroligheter i Songkhla 1648 och en siamesisk armé skickades dit. Den holländska regeringen i Batavia gav order om att några holländska fartyg skulle assistera siameserna. Detta i en förhoppning om att kunna blidka den nyckfulle kungen. Jag har inte hittat några källor som berättar om hur det gick i denna expedition, men det verkar inte som om Songkhla kuvades förrän långt senare.

Det uppstod ännu en gång problem mellan holländarna och kung Prasat Thong 1654. Holländarna skall ha undlåtit att skicka 20 fartyg för att hjälpa siameserna att attackera Songkhla.


Stavningsvarianter;

Wapen van Delft; Het Wapen van Delft.

Antonio van Diemen; Antonie van Diemen, Anthonie van Diemen, Anthonio van Diemen, Anthony van Diemen, Antonius van Diemen, Anton van Diemen, แอนโตนอิโอ ฟอน เดเมน.

Shahbandar; Shah Bandar, Shah Bardar, Syahbandar.

Exterritorialitet; Extraterritorialitet, extraterritoriality (engelska).

Denna artikel senast uppdaterad: 2020-05-27, 20.01
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.