Ayutthaya - Ayutthaya och kontakterna med väst
Highslide JS
Anfallsvägen och reträtten 1548-1549
Krig mot Burma 1547-1549

Någon gång omkring 1547, eller möjligen 1548, hade Tabinshwehti tvingats avbryta sin tidigare nämnda kampanj mot Arakan. Detta berodde på en överraskande siamesisk attack på Tavoy (Dawei). Se även den tidigare artikeln "Inledande krig mot Burma (1538)."

Enligt burmesiska källor skall siameserna ha erövrat Tavoy i januari 1547, vilket blev inledningen på ett nytt krig mellan Burma och Siam. På thai kallas kriget 1547-1549 för Songkhram Phama-Sayam 2090-2092 สงครามพม่า-สยาม พ.ศ. 2090-2092, eller Songkhram Phra Chao Tabengchawethi สงครามพระเจ้าตะเบ็งชเวตี้. Ibland kallas kriget också för Songkhram Khrao Sia Somdet Phra Suriyothai สงครามคราวเสียสมเด็จพระสุริโยไท. Detta kan översättas till kriget som orsakade drottning Suriyothais död.

Senare under 1547 skall burmesiska styrkor, under ledning av vicekung Saw Lagun Ein (So Lakun Oen) สอละกูนเอิน av Martaban (r. maj 1541-maj 1550), ha återerövrat den övre delen av Tenasserimkusten ner till Tavoy. Han kallas också för general i en del källor.

Kung Tabinshwehti av Burma anföll sedan Siam i oktober 1548. Burmeserna skall, enligt siamesiska källor, ha gått över gränsen med 300 000 man, 3 000 hästar och 700 elefanter. Liksom tidigare fanns det portugisiska legosoldater i den burmesiska armén. Det finns källor som säger att anfallet ägde rum tidigt 1549 och andra som talar om 1547-1548.

Arméns storlek verkar osedvanligt stor, men vår gamle vän Pinto låter sig inte nöjas med detta. Han säger 800 000 man, 40 000 hästar och 5 000 elefanter! Dessutom påstår han att burmeserna hade 1 000 kanoner som drogs av 1 000 spann bufflar och noshörningar(!?). Men även Wyatt menar att armén kan ha varit enorm och ha omfattat flera hundra tusen man.

Armén måste ha sett imponerande ut med sina rikt dekorerade elefanter, kavalleriet och de tusentals fotsoldaterna och Tabinshwehtis egen livvakt som bestod av 400 portugiser i sina egendomliga hjälmar, sina vadderade uniformer och sköldar av sköldpaddsskal. De portugisiska legosoldaterna var utrustade med korta svärd, pilbågar, trälansar och några hade gevär. De hade också kanoner, men de var inte speciellt effektiva och deras gevär tog tid att ladda.

Den burmesiska armén kom till Siam via Martaban och hade marscherat över bergen via passet Phra Chedi Sam Ong (de Tre pagodernas pass). Detta tidigare omtalade pass låg mellan Moulmein och Tavoy och var det pass som låg närmast Ayutthaya. Då kung Chakkraphat fick vetskap om invasionen lät han mobilisera sina styrkor och samlade dem vid Suphanburi strax väster om Ayutthaya.

Då Tabinshwehti och hans armé kom fram till Kanchanaburis stadsmur upptäckte de att siameserna evakuerat staden och lämnat den fullständigt öde. Han fortsatte därefter sin marsch österut och intog bland annat byarna Ban Thuan บ้านทวน, Kaphang Tru กะพังตรุ och Chorakhe Sam Phan จรเข้สามพัน.

Tabinshwehti lät nu dela upp sin armé i tre delar och den första kommenderades av hans svåger Bayinnaung (Burengnong) บุเรงนอง (16 januari 1516-10 oktober 1581), den andra av hans svärson vicekungen av Prome, Thado Dhamma Yaza I (Phra Chao Thado Thammaracha I) พระเจ้าตะโดธรรมราชาที่ 1 (r. 19 maj 1542-30 april 1550), och den tredje av guvernören av Bassein.

Burmeserna fortsatte sedan sin framryckning och erövrade den gamla staden U Thong och byarna Don Rakhang ดอนระฆัง och Nong Sarai หนองสาหร่าย och närmade sig Suphanburi. Då burmeserna var framme vid Suphanburi genomförde de en attack som försvararna inte kunde stå emot och siameserna retirerade mot Ayutthaya.

Tabinshwehti beordrade sin armé att bege sig i sydöstlig riktning utmed två kanaler och korsade Chaophrayafloden nära Phong Phaeng พงแพง. I juni slog hans armé läger omedelbart norr om Ayutthaya på ett fält vid namn Lumpli (Thung Lumphli) ทุ่งลุมพลี. Från Ayutthayas stadsmur kunde stadens invånare nu se burmeserna.

Ayutthaya blev sedan, enligt Pinto som själv hävdar att han var där, belägrad i nästan fyra månader. Striderna blev ytterligt hårda och vid flera tillfällen var det nära att burmeserna lyckades ta sig in i staden. Kung Chakkraphat skrev under belägringen till Maha Thammaracha i Phitsanulok och bad om hjälp.

Men en annan källa säger att siameserna snart insåg att burmesernas kanoner var för klena för att skjuta sönder stadsmuren. Då tillgången på mat och vatten dessutom var god i Ayutthaya drabbades inte stadens invånare av panik utan de närmast hånade belägrarna.

Det visade sig snart att burmesernas armé var dåligt utrustad och soldaterna plågades av regntiden. Samtidigt kom det nyheter om att Maha Thammaracha stod klar att marschera i väg från Phitsanulok med en stor armé. Dessutom fick burmeserna nyheter om oroligheter i sitt eget rike och Tabinshwehti beslöt sig då för att dra sig tillbaka.

Siamesiska bakhåll under reträtten åsamkade burmeserna stora förluster. Men även burmeserna ordnade bakhåll och ett av dessa i Kamphaengphets närhet blev speciellt lyckosamt då burmeserna hade den stora turen att fånga Maha Thammaracha och kung Chakkraphats två söner Ramesuan och Mahin.

Kung Chakkraphat vädjade om att de skulle friges och kung Tabinshwehti gick med på detta, men på två villkor. För det första skulle den burmesiska armén få lov att dra sig tillbaka oantastad och för det andra ville Tabinshwehti ha två bestämda elefanter av siameserna. De två elefanterna överlämnades också till burmeserna, men var så svåra att kontrollera att de skapade stor oreda i den burmesiska armén.

Därför återlämnades elefanterna faktiskt till siameserna och burmeserna vände tomhänta hem genom passet Mae Lamao (Dan Lamao) ด่านแม่ละเมา. Detta pass ligger i den nuvarande provinsen Tak i distriktet Mae Sot. Härefter började ett slags kallt krig mellan de två rikena.

Den nederländske historikern Barend Jan Terwiel (24 november 1941-) är inte riktigt överens med ovanstående beskrivning av vad som hände efter burmesernas attack på Ayutthaya. Han menar i stället att det som jag berättat här ovan är en nationalistisk förskönad bild, som uppstått relativt nyligen.

Siameserna stod visserligen emot belägringen av Ayutthaya, men enligt Terwiel och de burmesiska krönikorna fick kriget betydligt allvarligare konsekvenser för siameserna än det jag berättat här ovan. De burmesiska krönikorna berättar att Ayutthaya belägrades i över en månad. Men då siameserna fick hjälp av sina egna portugisiska legosoldater med kanoner och andra moderna vapen lyckades burmeserna inte inta staden.

Burmeserna drog sig därefter tillbaka, men under de sammandrabbningar som följde efter belägringen drabbades siameserna av allvarliga nederlag. Burmeserna lyckades lägga beslag på ett stort antal elefanter och hästar samt stora mängder vapen och ammunition.

Enligt de burmesiska krönikorna begav sig kung Chakkraphat till burmesernas läger där han bad om att Maha Thammaracha och hans två söner skulle friges. I utbyte erbjöd han sig att svära den burmesiske kungen trohet och årligen förse honom med 30 stridselefanter, en stor mängd silver och intäkterna från hamnen i Tenasserim. Tabinshwehti accepterade erbjudandet och för att visa vem som var herre tog han med sig två vita elefanter från Siam.

Under de följande åren blev Maha Thammaracha faktiskt självständig i Phitsanulok. Han hade fått två söner med kung Chakkraphats dotter och hos dessa söner fanns det blod från både Phra Ruang- och U Thong-kungarna.

Kung Chakkraphat hade nu fått en föraning om vad som kunde väntas i framtiden. Klokt nog använde han de kommande åren att förbereda sig för hotet från väster. Tidigt 1550 revs Ayutthayas gamla lermur, som byggts under Ramathibodi I, och ersattes av en tegelmur. Muromgärdade fort byggdes också utmed stadsmuren.

Prins Damrong menar att forten Pom Phet ป้อมเพชร (i sydöst) och Pom Sat Kop ป้อมซัดกบ (i nordväst) byggdes under kung Chakkraphats regeringstid, kort tid efter det burmesiska anfallet 1549. Pom Phet var det viktigaste fortet och skyddade hamnen, där utländska fartyg var tvungna att ankra upp för inspektion och lossning.


(Pom Phet)

Pom Phet låg där floderna Pa Sak och Chaophraya strålade samman och på östra sidan av en kanal vid namn Nai Kai (Khlong Nai Kai) คลองในไก่. Det ursprungliga fortet var cirkulärt till formen och byggdes förmodligen med hjälp av portugisisk vägledning. Arkeologiska undersökningar pekar mot att de ursprungliga väggarna var upp till 6.5 meter tjocka bestående av tegel och laterit ศิลาแลง.

Dessutom lät Chakkraphat gräva ännu en yttre vallgrav, känd som Khlong Maha Nak คลองมหานาค, för att skydda stadens norra del. Därefter uppgav han en del gränsstäders försvar, som han ansåg alltför svåra att försvara, samtidigt som andra mera lättförsvarade städer i provinsen befästes ytterligare.


(Khlong Maha Nak)

Militärkommandot omorganiserades, han granskade registret över män som stod till förfogande för militärtjänst och han utökade och förbättrade flottan med en ny typ av småbåtar som var lämpliga att användas på floderna. Städerna Nonthaburi นนทบุรี, Nakhon Chai Si นครชัยศรี och Tha Chin ท่าจีน grundades under denna tid för att tjäna som rekryteringscentra.


(Karta över provinsen Nonthaburi)

Namnet Tha Chin ändrades till Sakhonburi สาครบุรี då staden grundades 1548. Sedan ändrades namnet till Mahachai มหาชัย 1704 och sedan till det nuvarande namnet Samut Sakhon สมุทรสาคร av kung Mongkut. Men lokalt används ännu i dag namnet Mahachai.


(Karta över provinsen Samut Sakhon)


Stavningsvarianter, alternativa regeringstider och alternativa levnadstider;

Saw Lagun Ein; Chao Lakhon In เจ้าลครอินทร์, Chao Nakhon In เจ้านครอินทร์.

Kaphang Tru; Kaphan Tru.

Nong Sarai; Mong Sarai, Nong Sa Rai, Nongsarai, Nohng Sarai.

Mae Lamao; Mehlamo, Melamo, Mae Low.

Laterit; Mae rang แม่รัง.

Nonthaburi; Nontaburi.

Nakhon Chai Si; Nakhon Chaisri, Nakorn Chaisri, Nakhon Chaisi.

Tha Chin; Tachin, Thajeen.

Sakhonburi; Sakhon Buri.

Samut Sakhon; Samut Sakorn.

Diogo Soares; Diego Suarez, Diego Suárez, Diego Soares de Melo ดิโอโก้ โซอารืช เดอ เมลู, Diogo Soares de Albergaria.

Smim Htaw; Saming Taorama สมิงเตารามะ, Saming Tho สมิงทอ.

Smim Sawhtut; (Saming Sohasut) สมิงสอหะสุต av Pegu.

Bayinnaung Kyawhtin Nawrahta; Braginoco (Brachinnokho) บราจินโนโค่, Phra Chao Bureng Nong, Phra Maha Thammaracha Chang Phueak พระมหาธรรมราชาช้างเผือก, Poeng Phawa Min Taya (av Pegu), ตะละพะเนียเธอเจาะ, เซงพะยูนีมยาตะเกง ภะวะเชงเมงตะยาจีพะยา.
Alternativ regeringstid för Bayinnaung; 1551-1581, 1551-9 november 1581.
Alternativ levnadstid för Bayinnaung; 16 januari 1516-12 november 1581.

Denna artikel senast uppdaterad: 2020-05-27, 19.50
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.