Modern tid - Det ökande kommunisthotet
Phibun blir mindre auktoritär

1955 verkar det som om Phibun förstod att han höll på att tappa greppet om makten och han fruktade förmodligen att general Phao, som var mera skoningslös och skrupelfri än Sarit skulle tvinga bort honom förr eller senare.

Phibun inviterades till ett statsbesök i USA och England på våren 1955 och den respekt och ära som båda regeringarna visade honom var en klar vittnesbörd om respekten för Phibun som politiker.

Enligt Handley besökte Phibun under två månader 17 ickekommunistiska nationer. Han träffade bland annat påven i Rom, lovordade Francisco Franco ฟรันซิสโก ฟรังโก (4 december 1892-20 november 1975) i Spanien och åt lunch med drottning Elizabeth II สมเด็จพระราชินีนาถเอลิซาเบธที่ 2 (21 april 1926-) i England. USA-besöket som varade i tre veckor var dock det viktigaste besöket.


(Francisco Franco)


(Elizabeth II)

Efter sin långa utlandsresa återvände han hem med en plötslig entusiasm för "demokrati" och demokrati blev också ett slagord för Phibun. Det både talades och skrevs mycket om demokrati i Thailand 1955 och 1956 och ända fram till de utlovade allmänna valen i februari 1957.

Kanske ville Phibun till sist bli älskad, och inte bara fruktad eller respekterad, eller också ville han skaffa populärt stöd för att kunna gå emot Sarits kontroll av armén och Phaos kontroll av polisen.

Phibun försökte också minska Phaos makt genom att ta över inrikesministeriet som styrde polisen och minskade Phaos fraktions kontroll över finans- och försvarsministeriet.

Vilket skälet än var så började han släppa på den auktoritära politiska kontrollen. Han tillät politiska partier att registrera sig, demokratiserade den lokala styrningen, släppte efter på presscensuren och yttrandefriheten och påbörjade förberedelser inför de allmänna valen.

Själv ledde Phibun sitt parti Seri Manangkhasila (Phak Seri Manangkhasila) พรรคเสรีมนังคศิลา och Khuangs demokrater återvände till det politiska livet. Dock var naturligtvis kommunistpartiet förbjudet.

Phibun introducerade två helt nya politiska institutioner, regelbundna presskonferenser med premiärministern och en politisk debatthörna, gemytligen kallad Hyde Park, startades i Lumphiniparken, som ibland kallas för Bangkoks centrala park. Men här finns det andra källor som talar om Sanam Luang!

Uppenbart hade Phibun blivit inspirerad av Speaker’s Corner i Londons Hyde Park. Den yra som uppstod stimulerade den politiska debatten, men den blev till sist för vidlyftig för regeringen och det infördes restriktioner i februari 1956 för att till sist förbjudas. Men både Phibuns och Phaos rykte hade redan hunnit skadas.

Under den här perioden hade ett vänsterparti vid namn Hyde Park Movement Party bildats som blev officiellt registrerat den 21 mars 1955. Partiet hade dock en ganska svag organisation och flera av dess ledare lämnade med tiden partiet för att gå med i andra partier.

Handel med Kommunistkina blev också tillåten och inofficiella besök mellan de båda länderna förekom. Det mest uppmärksammade besöket var då medlemmen av nationalförsamlingen och Pridisupportern Thep Chotinuchit เทพ โชตินุชิต (27 januari 1907-6 april 1974) besökte Peking med en grupp andra vänstersympatisörer.


(Thep Chotinuchit)

Gruppen hade ingen officiell anledning till besöket och då de återvände till Thailand, fyllda av lovord om Pekingregimen och för handelsmöjligheterna mellan de båda länderna, blev de arresterade och kvarhållna en tid. Men andra grupper fortsatte ändå sina besök i Kina och detta fick stor uppmärksamhet i Bangkoks vänstertidningar.

Koumintanganhängarna som hade haft en privilegierad ställning sedan 1952, då den thailändska regeringen hade koncentrerat sitt förtryck mot Pekingsympatisörer, fann sig nu plötsligt utfrusna och utsatta för förföljelser. Detta oroade Taiwan, men det fanns inte mycket de kunde göra åt detta.

Tidigare hade också den thailändska regeringen motsatt sig ett erkännande av Pekingregimen och Kinas upptagande i FN, men utrikesminister prins Wan uttalade i juni 1956 att Thailand insett att Pekingregimen kontrollerade majoriteten av den kinesiska befolkningen och landets yta. Därför sade han att Thailands inställning till ett erkännande av Kina berodde på om FN beslutade att uppta Kina eller ej.

Den nya politiken mot den lokala kinesiska minoriteten och Pekingregimen följdes av en växande kritik av USA och SEATO. Pressen och många offentliga talare började klaga över att USA gav ekonomiskt stöd till neutrala länder som Indien och Kambodja, som ofta var fientligt inställda mot den amerikanska utrikespolitiken, medan Thailand som var en nära allierad fick mycket mindre hjälp än de behövde och förväntade sig.

Det råder ingen större tvekan om att den thailändska regeringen hade förväntat sig att få mycket större ekonomisk hjälp än man rent faktiskt fick från USA efter SEATO:s bildande. Kritiken handlade också om att det fanns för många amerikanska rådgivare, både militära och civila, i landet.

Kritiken mot SEATO var ännu hårdare. Det sades att Thailands medlemskap i alliansen gjorde att landet betraktades som USA:s marionett av de andra nationerna i Asien. Dessutom menade man att Thailand hade uteslutit sig själv från goda handelsmarknader, genom att inte ha utvecklat sina goda relationer med sin historiskt vänligt sinnade granne Kina.

Militärhjälpen och hjälpen till polisen var dock omfattande, men vissa röster sade på våren 1955 att de var besvikna på USA:s bristande intresse att stödja Thailands mera ambitiösa projekt att utveckla landets ekonomi.

Medlemmarna i regeringen var nu helt övertygade om att neutralister som Sukarno ซูการ์โน (6 juni 1901-21 juni 1970), U Nu อู นุ (25 maj 1907-14 februari 1995) och kung Norodom Sihanouk (Norodom Sihanu) นโรดม สีหนุ (r. 25 april 1941-3 mars 1955) fick ekonomisk hjälp av USA och faktiskt även från Sovjetunionen, utan att vara med i någon allians.


(Sukarno)


(U Nu)


(Norodom Sihanouk)

Det kan vara intressant att veta att kung Norodom Sihanouk abdikerade den 3 mars 1955 därefter bara fungerade som statschef. Han blev dock kung ännu en gång under perioden 24 september 1993-7 oktober 2004.

Thailands officiella politik fortsatte emellertid att stödja SEATO och USA, men mindre entusiastiskt än tidigare.


Stavningsvarianter;

Seri Manangkhasila; Seri Manangsila.

Hyde Park Movement Party; Hyde Park Party.

Norodom Sihanouk; Norodom II Sihanouk, Phrabat Somdet Phra Norodom Sihanu พระบาทสมเด็จพระนโรดม สีหนุ.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-24, 09.04
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.