Efter kung Souligna Vongsas död i Vientiane 1694 eller 1695 började Lan Xang försvagas. Medlemmar från Souligna Vongsas familj slogs om tronen, vilket till sist ledde till att kungariket delades upp i tre självständiga kungariken.

Souligna Vongsa hade en minister vid namn Tian Thala (r. 1694 eller 1695), som lyckades erövra tronen i Lan Xang i sex månader. Jag vet inte om detta hände före eller efter Souligna Vongsas död. Nu blir det rörigt eftersom en del källor säger att Souligna Vongsa dog 1690 och att Tian Thala regerade 1690-1695! Tian Thala kallas Phraya Chanthasiharat Mueang Saen พระยาจันทสีหราช เมืองแสน i thailändska Wikipedia, där hans regeringstid anges till 1695. Någon källa säger att Tian Thala begick självmord i Luang Prabang 1696.

Därefter kommer det en kung vid namn Ong Lo (Chao Ong Lo) เจ้าองค์หล่อ (r. 1694-1698) som var en sonson till Souligna Vongsa. Han är emellertid inte nämnd på den Wikipediasida som heter List of monarchs of Laos. Men en kung med samma namn kommer att dyka upp igen lite längre fram!

I stället talar Wikipediasidan om Laos kungar om kung Nan Tharat (Nantharat) นันทราช (r. 1696-1698). Han var en sonson till den tidigare kungen Vichai och kusin till Souligna Vongsa. Han hade varit guvernör av Sikhottabong innan han blev kung. Liksom så många gånger tidigare varierar hans regeringstid i olika källor.

1698 återvände den tidigare omtalade Sai Ong Hue från sin exil och attackerade Vientiane i ett försök att skapa ett nytt Lan Xang. Detta gjorde han med vietnamesisk hjälp och staden intogs 1699. Andra källor säger att Sai Ong Hue intog Vientiane först 1700. Enligt en källa blev Nan Tharat infångad och sedan avrättad 1702.

Priset för det vietnamesiska stödet var en stor tribut, som skulle betalas vart tredje år, till härskarna i Phu Xuan (Hué). Tributen bestod av fyra hundra silvertackor, tio elefanter och tio noshörningshorn ฮอร์นแรด.

Sai Ong Hue lät därefter utropa sig till kung Setthathirath II (Chaiyasetthathirat 2) ไชยเชษฐาธิราชที่ 2 (r. 1700-1707) av Lan Xang. Setthathirath II är också känd under namnet Ong Lo, vilket kan få oss till att tro att det handlade om samma Ong Lo som regerade 1694-1698? Jag har tidigare skrivit att Setthathirath II var född 1685 och han måste då ha varit omkring 15 år gammal vid sitt trontillträde!

Det sägs att Setthathirath II var en dotterson till Souligna Vongsa och han betraktas ibland som Lan Xangs siste egentlige kung. Han fortsatte senare att regera från Vientiane 1707-1735. Setthathirath II flyttade 1705 den heliga buddhastatyetten Phra Bang från Luang Prabang till Vientiane.

De tidigare omtalade sonsönerna till Souligna Vongsa, prins Kingkitsarat och Inthasom, hade först flytt till Luang Prabang 1694 och därefter norrut till luefurstendömena i Xishuangbanna. Detta för att söka hjälp hos sin mors släktingar i Chiang Hung. Med hjälp av lue och nordliga lao återerövrade de Luang Prabang från Setthathirath II 1706 och attackerade därefter Vientiane. Här säger andra källor att Kingkitsarat erövrade Luang Prabang 1707.

Setthathirath II i Vientiane bad faktiskt inte om hjälp från Dai Viet (Vietnam) utan från Ayutthaya. En siamesisk armé anlände snart och ordnade med en fredlig lösning genom att Lan Xang delades i två kungadömen, Vientiane och Luang Prabang. Gränsen mellan de båda rikena gick vid Chiang Khan, nära kröken på Mekong, väster om Vientiane. Kingkitsarat (r. 1707-1713) blev regent i Luang Prabang och Setthathirath II (r. 1707-1735) blev regent i Vientiane.

Kingkitsarats efterträdare blev kusinen Ong Nok, som nu blir känd under namnet Ong Kham องค์คำ (r. 1713-1723). En annan källa hävdar att han blev Maha Uparat eller vicekung och att han samregerade med Inthasom.

Efter tio år av gemensamt styre tröttnade Inthasom på detta arrangemang och tog själv makten 1723. Han lät helt enkelt stänga stadsportarna för Ong Kham då han återvände efter en duvjakt. I sin besvikelse lämnade Ong Nok (Ong Kham) sin familj och blev munk i Wat Suan Dok วัดสวนดอก under flera år. Inthasom (r. 1723-1749) blev nu ensam kung i Luang Prabang. Han kallas även för Thao Ang. Ong Kham blev senare krönt till kung i Lan Na 1727 och detta kan du kan läsa mer om i den kommande artikeln ”Händelser i Chiang Mai på 1700-talet.”

Det hade länge varit spänningar mellan regionen vid Vientiane och städerna utmed Mekongfloden längre söderut och 1709 gjorde guvernören av Nakhon Phanom uppror mot Vientiane och skickade trupper mot staden. Med stort besvär lyckades Vientiane kuva upproret och Setthathirath II (Sai Ong Hue) fick inte full kontroll över läget förrän guvernören av Nakhon Phanom dog 1715 och kungen kunde utse den döde guvernörens svärson till ny regent här.

Den döde guvernörens söner flydde längre söderut, till Champasak, där ett tredje rike nu hade vuxit upp. Den lokala traditionen säger att riket i slutet av 1600-talet regerades av en drottning, som sent under sin regeringstid lämnade över den reella makten till en "helig" man. Denne helige man utsåg i sin tur en ung prins, som var en dotterson till Lan Xangs siste viktige kung Souligna Vongsa. Han kan ha varit Setthathirath II:s halvbror och denne prins blev till kung Soysisamut Phutthangkun (Soi Si Samut Phutthangkun) สร้อยศรีสมุทรพุทธางกูร (r. 1713-1737).

Soysisamut blev grundare av den nya ätten av Champasak. Han är också känd som prins eller kung Nokasad (Nokasat) หน่อกษัตริย์ (r. 1713-1737). Nokasad var prinsessan Sumangalas yngste son och hon var i sin tur dotter till Souligna Vongsa. Nokasad var född 1693 och en källa säger att han lämnade över den reella makten till sin äldste son 1725 och att han dog i Khorat 1738.

Därför uppger en del källor att han regerade 1713-1738. Du kan läsa mer om kungaföljden i Champasak lite längre fram i artikeln ”Händelser i laostaterna på 1700-talet.” Det finns också en sammanställning av kungarna och regenterna i Champasak i toppmenyn, ”Kungligheter, övriga personer & kuriosa,” avsnittet "Tidigare kungligheter," artikeln "Kungarna och regenterna i Champasak."

Tidigt på 1700-talet var Laos uppdelat i tre kungariken. Alla tre åberopade släktskap till de tidiga regenterna i Lan Xang, vilket inte hindrade dem från att ofta vara i krig med varandra. Detta gjorde att de samtidigt blev ett lättare byte för fientliga eller ambitiösa grannar och ju längre oenigheten varade desto svårare skulle ett återförenande bli.

(Laos och omkringliggande länder på 1700-talet)

Efter Setthathirath II fortsatte hans son Ong Long องค์ลอง (r. 1735-1760) att regera från Vientiane. En thailändsk Wikipediakälla uppger emellertid hans regeringstid till 1730-1779! Den fortsatta kungaföljden i Vientiane kan du följa i den kommande artikeln ”Händelser i laostaterna på 1700-talet.” Det finns också en sammanställning av kungaföljden i toppmenyn, ”Kungligheter, övriga personer & kuriosa,” avsnittet ”Tidigare kungligheter,” artikeln ”Kungarna i Vientiane.”