Maha Uparat Sorasak accepterades motvilligt som kung och han bör ha varit omkring 40 år gammal vid sitt trontillträde. En av hans första order som kung var att hovet och undersåtarna hädanefter skulle referera till honom som kung Suea เสือ (r. februari 1703-1709). Suea betyder tiger på thai och namnet ska ha syftat på hans personliga kraftfulla egenskaper, men han har i stället blivit mer känd som blodtörstig och grym. Kung Suea är också känd som Suriyenthrathibodi สุริเยนทราธิบดี, eller som Sanphet VIII สรรเพชญที่ 8.

Kung Sueas regeringstid blev mer fridfull än hans fars, eftersom han rensat undan alla tänkbara motståndare redan under sin fars regeringstid. Han utnämnde båda sina söner, prins Phet (Chao Fa Phet) เจ้าฟ้าเพชร och prins Phon (Chao Fa Phon) เจ้าฟ้าพร till Maha Uparat, men han litade aldrig helt på någon av dem. De båda prinsarnas mamma och huvuddrottning hette Phan Wasa (Somdet Phra Phan Wasa) สมเด็จพระพันวษา och bägge prinsarna skulle med tiden bli siamesiska kungar.

Vid ett ett tillfälle ska kung Suea ha varit nära att låta de båda prinsarna bli ihjälpiskade och så här ska detta ha gått till;

Under en elefantjakt ska kungen och hans sällskap ha kommit fram till ett träsk. Då han vägrade att gå runt det beordrade han sina två söner att säkra en passage över träsket. Sällskapet övernattade på platsen medan de två sönerna tvingades rekognoscera en farbar väg före gryningen.

Dagen efter, när kungen skulle passera genom träsket med sin stora elefant, sjönk den ner i dyn, vilket gjorde att Suea fick ett av sina ökända utbrott. Han anklagade sin äldste son för mordförsök och högg efter honom med sin jaktlans. Den yngre sonen lyckades parera slaget och räddade därmed sin bror och därefter flydde de båda bröderna i panik.

Kungen beordrade att de två skulle fångas in vilket de också blev. De fängslades och dömdes till 30 piskslag med en rottingstav morgon, middag och natt! De skulle sannolikt ha dött av detta hårda straff om inte den åldrade prinsessmodern hade blandat sig till pojkarnas fördel.

Som ett ödes nyck räddade hon nu kung Sueas söner, liksom hon tidigare räddat Suea själv från kung Narais vrede. Kung Suea hade stor respekt för henne och följde oftast hennes önskemål och efter detta bosatte sig de två prinsarna i prinsmoderns residens.

Suea var en naturmänniska som tyckte om jakt, fiske och speciellt thaiboxning. Han införde en rad religiösa ceremonier i thaiboxningen, som anses ha skapats av kung Naresuan. Han var dessutom själv en ivrig thaiboxare i sin ungdom. Det påstås att han gick ut i förklädnad bland folket för att boxa matcher och att han inte var rädd att förlora, även om han ofta vann.

Så här berättar en sägen; Den blivande kung Suea, tillsammans med ett betrott sällskap, hade dykt upp i en by där en boxningsturnering skulle börja. Kungen skrek förmodligen en del förnärmande saker till boxarna och utmanades därför av två lokala boxningsmästare. Kungen accepterade utmaningen och besegrade dem grundligt. För detta ska han ha fått en mindre prissumma som lär ha glatt honom mycket!

En historia från 1704 påstår att Suea också hade en mjuk sida. Det var då han ville benåda en styrman som ofrivilligt råkat styra kungens båt mot flodbanken under en fisketur. Denna styrman, Norasing (Phan Thai Norasing) พันท้ายนรสิงห, var kungens gunstling, men enligt kung Trailoks palatslag från 1450 var denna förseelse belagd med dödsstraff.

Norasing hoppade ur båten och föll på knä framför kungen och bad om sitt straff, samtidigt som han bad kungen om ursäkt för det inträffade. Kungen som var på bra humör denna dag benådade honom dock till allas förvåning, men Norasing insisterade på att han skulle avrättas.

I ett försök att skoja bort händelsen lät kungen då tillverka en docka av lera föreställande Norasing och halshögg den i stället. Norasing insisterade ändå på att få sitt straff, för att bevara sin yrkesheder och respekten för lagarna, och till sist uppfylldes hans önskemål. I dag finns det ett minnesmärke till Norasings ära på platsen för händelsen.

Liksom så många gånger tidigare finns det varianter på ovanstående historia. Enligt en ska Norasing i en förrädisk sväng i floden ha missat att upptäcka en gren som hängde ut över vattnet. Grenen orsakade att galjonsfiguren på båten bröts av. I denna variant nämns inte kungens försök att bagatellisera händelsen

Under kung Sueas regeringstid drabbades Siam av både farsoter och torka. Det finns berättelser om att risskörden fördärvades och att floden var täckt av ett illaluktande grönt slem. De flesta fiskar dog och de få som överlevde var för giftiga att ätas. Därefter utbröt sjukdomar i hela Siam.

Kungen som fruktade uppror i riket annonserade att guden Indra hade kommit till stadsporten och berättat för honom att det gröna skummet på floden var ett universalmedel mot alla sjukdomar. Befolkningen rusade därefter till floden för att smörja in sig med slemmet och efter 15 dagar kom tunga regn som fick floden att svämma över. Därefter upphörde snart sjukdomarna och hungersnöden. Kort tid efter detta började kungen dricka för mycket starka drycker och sliten av sitt missbruk dog han 1709, 47 eller 48 år gammal.

Det mest förfärande under Sueas regeringstid var emellertid att kungen uppenbart var sexuellt pervers. En krönika från Ayutthaya ger följande vidriga beskrivning av kungens övergrepp;

"Hans majestät tillfredsställde sig själv med sprit och samlag med unga flickor som var yngre än 11-12 år gamla. När en del flickor inte kunde stå ut med hans behandling och vred sig av smärta blev hans majestät rasande."

"Deras straff blev då att han stampade dem till döds med sina egna fötter. Om någon av flickorna stod ut med hans behandling, utan att göra motstånd, blev hans majestät upprymd och belönade henne.”

Det fanns en speciell liten dörr bakom det kungliga palatset i Ayutthaya, genom vilken ett otal små kistor passerade innehållande de misshandlade döda kropparna. Porten kallades Andarnas port (Pratu Phi Ok) ประตูผีออก. Krönikan fortsätter;

"Dessutom då hans majestät gjorde utflykter till någon kanal, havet någon ö eller till någon annan plats där det fanns gott om hajar, sågfiskar och andra havsdjur, drack han alltid sprit."

"Om någon konkubin, hovdam, page eller ämbetsman orsakade att hans båt kom i gungning visade hans majestät ingen nåd utan blev rasande och beordrade att den skyldige skulle släpas efter båten i en krok för att bli uppäten av hajar och sågfiskar.”

"Dessutom följde hans majestät aldrig de fem föreskrifterna. Han gladdes åt att ta för sig av sina ämbetsmäns fruar. Från den här tiden och framåt fick han namnet Tigerkungen."

När kungen dog 1709 var det säkert få som grät och de som gjorde det kanske gjorde det av lättnad.