Ayutthaya - Siam isolerar sig från väst
Kung Thai Sa (1709-1733)

Då återvänder vi till händelserna i Ayutthaya; Kung Suea efterföljdes av sin äldste son prins Phet, vars krav på tronen inte ifrågasattes. Han blev till kung Bhumindaraja (Somdet Phra Phumintharacha) สมเด็จพระภูมินทราชา, men är bättre känd som kung Thai Sa (Phra Chao Thai Sa) พระเจ้าท้ายสระ (r. maj 1709-januari 1733). För att öka på namnförvirringen ytterligare är han också känd som Phra Bat Somdet Phra Sanphet IX พระบาทสมเด็จพระสรรเพชญ์ที่ 9.

Thai Sas 24-åriga regeringstid blev en relativt fredlig period. Detta visar att rikets politiska stabilitet nu hade förbättrats. Thai Sa utsåg sin yngre bror prins Phon till Maha Uparat. Enligt krönikorna var Thai Sa född 1683 och bör ha varit omkring 26 år gammal då han besteg tronen. Det finns källor som i stället säger att han var född 1680.

Åren 1709-1710 genomfördes en militär kampanj nere på Malackahalvön. Perak på västkusten kände sig så hotat att de bad det nederländska Ostindiska kompaniet om hjälp. Siameserna trängde in i Terengganu på östkusten, men ambitionen var inte att kuva riket eller kräva tribut. Det handlade i stället om att eliminera pirater som hade sina baser utmed kusten här.

Det är dock möjligt att siameserna tänkt sig att attackera Johor som man fått allt sämre förbindelser med. Det genomfördes aldrig någon attack, men Siam lyckades ändå stärka sin ställning i området och Pattani föll till föga 1712.

Det inträffade två andra viktiga händelser under Thai Sas regeringstid. Först blev kungen inblandad i händelser i Kambodja då siameserna försökte, men misslyckades med, att återinstallera den kambodjanske kungen Thommo Reachea III (Phra Si Thammaracha Thirat 3) พระศรีธรรมราชาธิราช 3 på tronen 1715 och 1716.

Efter kung Outey I (Narai Ramathipadi II) som regerade fram till 1696 är det litet rörigt angående tronföljden i Kambodja. Se även avsnittet ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” den tidigare artikeln ”Inledande krig i Kambodja 1658.”

Så här såg den fortsatta kungaföljden ut;

  • Chey Chettha IV (1696-1699) återkommer nu som kung för andra gången.

  • Därefter kommer kung Barom Reameathiptei (Barom Ramathibodi) บรมรามาธิบดี, eller Kaev Hua III (Phra Kaeo Fa 3) พระแก้วฟ้าที่ 3 (r. 1699-1700). Han är också känd som Ang Em (Ong Im) องค์อิ่ม. Han kommer att återkomma både som vicekung och för en andra regeringsperiod litet längre fram.

  • Därefter kommer Chey Chettha IV (r. 1700-1702) tillbaka en tredje gång. Han abdikerade 1702 och gav tronen till sin son som blev ny kung. Chey Chettha IV gifte sig sedan med en dotter till Ang Em, som nu fungerade som vicekung.

  • Sonen blev till kung Thommo Reachea III (Phra Si Thammaracha Thirat 3) พระศรีธรรมราชาธิราช 3 (r. 1702-1703). Han drev bort vicekungen Ang Eng med hjälp från Ayutthaya och han flydde till Dai Viet (Vietnam) där han fick militär hjälp och Kambodja invaderades igen. Här säger en av mina källor att det även förekom viss laotisk hjälp.

    Thommo Reachea III blev störtad och tvingades fly till Ayutthaya tillsammans med tre kambodjanska prinsar. Men han återkommer ytterligare två gånger som kung i Kambodja. Det kan du läsa litet mera om längre fram.

  • Vietnameserna satte nu Chey Chettha IV (r. 1703-1706) på tronen för fjärde gången. Ang Em återvände också till Kambodja och bosatte sig i Longvek.

  • • Chey Chettha abdikerade 1706 och kung Thommo Reachea III (r. 1706-1709) kom tillbaka för en andra regeringsperiod. Det skulle även bli en tredje regeringsperiod längre fram.

    I Wikipediakällan ”Monarchy of Cambodia” sägs det att Thommo Reachea III hade tre regeringstider; 1702-1703, 1706-1709 och 1738-1747. Men på Wikipediasidan om Thommo Reachea III anges regeringstiderna till 1702-1705, 1707-1714 och 1736-1747! Se även den kommande artikeln ”Borommakot och Kambodja.”

  • Kaev Hua III (r. 1710-1722) (Ang Em) blev nu kung för andra gången. Han kommer längre fram också att dyka upp för en tredje kortvarig regeringsperiod.

Med hjälp från Ayutthaya återvände Thommo Reachea III till Kambodja och erövrade Longvek 1714. En vietnamesisk armé skickades då till Kambodja för att hjälpa Kaev Hua III (Ang Em) och de belägrade Longvek. Chey Chettha IV och Thommo Reachea III tvingades därför fly till Ayutthaya.

Kung Thai Sa gjorde ett nytt försök att erövra tronen till Thommo Reachea III 1717. Kambodja invaderades då av en nordlig landstyrka ledd av Chaophraya Mahatthai och en sydlig flottstyrka ledd av Chaophraya Phrakhlang. Den nordliga landstyrkan, som bestod av 50 000 man, gick in i Kambodja via Siem Reap och flottstyrkan på 20 000 man anlände till Kambodja via Thailandviken.

Vid ett slag i Banteay Meas angreps och krossades den södra siamesiska styrkan av kombinerade trupper från Kambodja och Dai Viet (Vietnam). I samband med dessa strider skall Banteay Meas ha härjats och fördärvats 1717. Siameserna flydde i panik ut till havs, men flykten var förgäves då flottan sedan gick under i en storm.

Den nordliga styrkan var däremot framgångsrik och tog sig fram till khmerernas huvudstad Oudong där Kaev Hua III valde att kapitulera och accepterade sin status som vasall och att betala tribut till Siam.

Som tack för detta fick han behålla sin tron och Thommo Reachea III fick fortsätta bida sin tid i siamesisk exil. Nederländarna rapporterade att den kambodjanske exilkungen nästan alltid befann sig i Thai Sas sällskap. Han var bland annat med på kungens fisketurer och elefantjakter.

Men ovanstående krig beskrivs litet annorlunda av den tidigare omtalade skotske kaptenen Alexander Hamilton; Då siameserna hotade Kambodja förstod den kambodjanske kungen att han inte skulle klara av att stå emot de överlägsna siamesiska styrkorna. Han beordrade därför sina invånare i gränsområdena att ta sig mot de inre delarna av landet. De skulle ta med sig allt de kunde och bränna allt övrigt, enligt den brända jordens taktik.

Han bad därefter vietnameserna i södra Dai Viet (Vietnam) om hjälp och beskydd, vilket de gick med på om Kambodja accepterade sin status som tributstat. Detta accepterade Kambodja och vietnameserna skickade en armé på 15 000 man och en flottstyrka på 3 000 man för att hjälpa kambodjanerna.

Den siamesiska landstyrkan var mer än dubbelt så stor än den kombinerade styrkan av kambodjaner och vietnameser och den siamesiska flottan var mer än fyra gånger så stor. Men då siameserna drog in i Kambodja möttes de av en öde landsbygd och blev snart varse bristen på förnödenheter. De tvingades till sist att slakta och äta sina egna dragdjur, elefanter och hästar som de inte hade foder till.

De siamesiska soldaterna var inte vana vid en sådan kost och en epidemi bröt ut bland dem. Efter två månader hade hälften av dem insjuknat eller dött och de som återstod återvände tillbaka hem igen förföljda av den kambodjanska armén. Den siamesiska flottan lyckades inte bättre, men de hann plundra och bränna i Banteay Meas med hjälp av sina mindre fartyg.

Vietnameserna passade då på att attackera de större fartygen längre ut till havs och lyckades sätta eld på några och få några på grund. Efter att ha gjort detta retirerade de för den överlägsna siamesiska styrkan och siameserna som fruktade att deras förnödenheter skulle ta slut lämnade skamsna Kambodja och återvände hem till Siam, enligt Hamilton.

Den andra viktiga händelsen under Thai Sas regeringstid var den ökande handeln med Kina. Speciellt då export av ris. Denna handel hade i viss utsträckning pågått ända sedan Ayutthaya grundats, men hade varit föremål för hårda kinesiska restriktioner under perioder av 1600-talet och början på 1700-talet. Det var nu som privata kinesiska handelsmän tog över handeln med Kina och Japan, som tidigare skötts av nederländarna.

I och med denna handel tog de sig också in i de siamesiska statliga verken. Thai Sas phrakhlang var en kines som spelade en viktig roll för integrationen av den lokala kinesiska kolonin i huvudstadens ekonomiska och sociala liv. Kinesernas ställning blev med tiden så stark att de faktiskt kom att dominera phrakhlang på alla nivåer.

Då den kinesiska regeringen nästan helt öppnade upp sina hamnar i södra Kina, för den siamesiska exporten av ris, tog handeln fart och alla som var inblandade i denna handel gjorde stora vinster. Det vill säga det siamesiska hovet och de anställda i phrakhlang.

Risexporten till de europeiska kolonierna i Asien ökade också och man sålde ris till nederländarna på Java och engelsmännen i Indien. Den inhemska produktionen här var inte tillräcklig då man tvingat bönderna att sluta med sina traditionella grödor och i stället satsa på grödor såsom kaffe, te, och bomull.

Under Thai Sas regeringstid reparerades också gamla tempel och det grävdes nya kanaler. Kungen lät fortsätta byggandet av Khok Kham-kanalen คลองโคกขาม som påbörjats under kung Suea. I dag heter den Mahachai-kanalen คลองมหาชัย. Det byggdes också stora fartyg och elefantexporten fortsatte och skulle fortsätta ända in på tidigt 1800-tal.

Thai Sa skall ha varit mycket förtjust i att fiska och jaga. Det påstås att han dessutom var så glad i fisk, och då speciellt karp (pla nai) ปลาไน, att han lät utfärda ett kungligt dekret att vanligt folk inte fick äta denna fisk!

Det var under Thai Sas regeringstid som majoriteten av befolkningen i det gamla riket Champa begav sig mot sydväst, då de 1720 hotades av en vietnamesisk attack. Detta har jag berättat om tidigare i ”Forntid,” avsnittet Thailand och omkringliggande länder före och under taifolkens ankomst,” artikeln ”Champa.” 

Under Thai Sas regeringstid blev de kristna missionärerna förföljda ännu en gång och de förbjöds att lämna huvudstaden och att använda thai eller pali i sin religiösa undervisning.

Det hela började i oktober 1730 då en ny Phraklang, med stöd av kungens bror prins Phon, började förfölja de kristna missionärerna. I oktober 1731 nådde förföljelserna sitt klimax då Phraklang placerade en steninskription vid ingången till den första St. Joseph-kyrkan (Wat Nakbun Yosaep) วัดนักบุญยอแซฟ.

Den nuvarande St. Josephs-kyrkan ligger i dag söder om stadsön i Samphao Lom สำเภาล่ม. Kyrkan ligger på Chaophrayaflodens södra flodbank med Khlong Takhian คลองตะเคียน i väster och Wat Phutthaisawan วัดพุทไธศวรรย์ i öster. Kyrkan var centrum för Vicariate Apostolic of Siam i ett helt århundrade under perioden 1666-1767.

Steninskriptionen innehöll följande fyra förbud; Förbud mot att skriva kristna böcker på engelska eller pali, förbud mot kristna predikningar riktade till siameser, laotier eller peguaner, förbud mot att någon av dessa nationaliteter fick bli kristna och att säga något nedsättande om buddhismen.

Med hjälp av dessa förbud var det de kommande trettio åren en lätt sak för envar ämbetsman som var motståndare till kristendomen att ställa till problem för kristna och missionärer.

Jag har tidigare berättat att Lady Phaulkon blivit anställd i det kungliga palatset och det var under Thai Sas regeringstid som hon hade utsetts till chef över en stab på 2 000 kvinnliga tjänare. Thai Sa hade hört att hon var bra på att laga mat och då speciellt exotisk portugisisk sådan. Lady Phaulkon fick nu lära upp sin stab att laga och servera dessa maträtter vid hovet.


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Bhumindaraja; Phra Chao Banyong Rattanat พระเจ้าบรรยงก์รัตนาสน์, Phra Chao Phumintharacha พระเจ้าภูมินทราชา, Phumintha Racha, Somdet Phra Phuminthara Thibodi สมเด็จพระภูมินทราธิบดี, Somdet Phra Phuminthara Bodi สมเด็จพระภูมินทราบดี, Somdet Phra Phuminthara Maharacha Thai Sa สมเด็จพระภูมินทรมหาราชาท้ายสระ.

Thai Sa; Somdet Phra Chao Yu Hua Thai Sa สมเด็จพระเจ้าอยู่หัวท้ายสระ, Somdet Phra Thi Nang Thai Sa สมเด็จพระที่นั่งท้ายสระ, Taisra, Thai Sra, Thai-Sra.
Alternativ regeringstid för Thai Sa; 1708-1733, maj 1709-9 december 1732.

Barom Reameathiptei; Barom Ramadhipati.

Kaev Hua III; Kaeo Fa III, Keo Fa.
Alternativ regeringstid för Kaew Hua III; 1699-1701, 1700-1701, 1715-1722.

Ang Em; Ang Im, Nak Im นักอิ่ม, Nak Ong Em นักองค์เอม, Nak Ong Im นักองค์อิ่ม, Nak Ong Im นักองค์อิม.
Thommo Reachea III; Ang Tham, Chey Chettha VI, Nak Sadet Thammaracha, Prea Srey Thomea, Sithammaracha, Sri Dhamaraja III, Sri Dharmaraja III, Thammaracha, Thommaracha (personnamn), Thommaracha III, Thommo Reachea II (?),Thommoreachea II (?), Thommoreachea III.
Alternativa regeringstider för Thommo Reachea III; 1690-1747, 1700-1701, 1702-1703, 1702-1704, 1702-1705, 1706-1710, 1706-1714, 1736-1747, 1738-1747.

Alternativ andra regeringstid för Ang Em; 1715-1722.

Khok Kham-kanalen; Kokkham.

Karp; Pla khap thammada ปลาคาร์ปธรรมดา.

St. Joseph-kyrkan; Saint Joseph Church, St Joseph Church, St. Joseph Church, St. Joseph’s church.

Samphao Lom; Tambon Samphao Lom ตำบลสำเภาล่ม.

Denna artikel senast uppdaterad: 2020-09-16, 13.27
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.