Chiang Mais regent, regenten av Phrae, hade efterträtts av burmesen Ingsemang (r. 1672-1675) som också kallas för vicekung. Han är även känd som Ingsae eller Ungsae av Ava (Uparat Uengsae) อุปราชอึ้งแซะ. Ingsemang efterträddes i sin tur av burmesen Chephutarai เจพูตราย (r. 1675-1707), som i sin tur efterträddes av burmesen Mangraenra มังแรนร่า (r. 1707-1727).

Det uppstod ett uppror i Chiang Mai mot burmesernas höga skatter 1727. En man vid namn Thep Sing เทพสิงห์ från Mueang Yuam samlade en stor skara anhängare på landsbygden och han betraktades som en phu mi bun ผู้มีบุญ, eller en helig man med övernaturliga krafter. En mer ordagrann översättning kan vara ”den som har merit.” Han utmanade därefter Mangraenra i Chiang Mai och tog sig in i staden och lät mörda honom.

Thep Sing hann bara regera i staden någon månad 1727 innan burmeserna i regionen fick assistans av den tidigare omtalade Ong Nok. Han kallas för en lueprins från Chiang Hung i Chiang Mais krönika och han hade redan en lång karriär i laovärlden bakom sig. Ong Nok hade som tidigare omtalat varit kung i Luang Prabang under namnet Ong Kham, men hade blivit avsatt 1723. Se även avsnittet ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” artikeln ”Lan Xang återhämtar sig” och avsnittet ”Siam isolerar sig från väst,” artikeln ”Lan Xang splittras.”

Burmeserna och Ong Nok tvingade Thep Sing på flykten och Ong Nok utsågs till ny kung i Chiang Mai. Han blir nu åter känd under namnet Ong Kham (r. 1727-1759). Men det skulle visa sig att heller inte han ville låta sig domineras av burmeserna. Ong Kham blev därför utsatt för burmesiska attacker och flera kuppförsök under sin 32 år långa regeringstid. Han klarade utmaningarna tack vare ett växande stöd från adeln och befolkningen, som såg honom som en effektiv ledare kapabel att förhindra ett burmesiskt maktövertagande.

En annan källa säger att burmeserna vägrade att acceptera Ong Kham som kung och att det var därför som han vänt ryggen till burmeserna.

Man måste ha klart för sig att det Chiang Mai som Ong Kham regerade över bara var en skugga av Mangrais forna Lan Na. Burmeserna fortsatte att vara starka i Chiang Saen och dess underlydande städer såsom Phrae, Nan, Phayao, Lampang, Fang, Si Satchanalai, Chiang Khong och Thoen เถิณ. Faktiskt kontrollerade Ong Kham bara Pingdalen runt Chiang Mai.

(Floden Ping och Pingdalen)

På 1740-talet började emellertid Burmas makt att avta. Monfolket i Pegu hade, som tidigare nämnts, förklarat sig självständiga 1740 och drog ut i krig mot burmesernas Ava. Ong Kham visade sitt stöd till monfolket genom att skicka sin dotter som hustru till Pegus regent.

Då Ava dukade under för peguanerna 1752 passade en rad olika etniska grupper på att revoltera i Chiang Saen. Då Ong Kham dog i oktober 1759 fanns det illavarslande tecken som tydde på att hela taivärlden hotades av ett nytt kraftfullt Burma. Ny regent i Chiang Mai blev Ong Khams son Chan (Ong Chan) องค์ชันทร์ (r. 1759-1761).

Det dröjde inte länge förrän Chan hade ställt till med problem för sig själv. När det var oroligt i Burma passade han nämligen på att anfalla den burmesiska garnisonen i Chiang Saen, vilket ledde till en kedjereaktion av uppror i riket. Chan blev till sist avsatt av sin egen yngre bror 1761. Brodern tog dock inte själv över makten utan bad i stället en munk vid namn Khi Hut (Chao Khi Hut) เจ้าขี้หุด (r. 27 april 1761-1762) att lämna munklivet i Wat Duang Dee (Wat Duang Di) วัดดวงดี och ta över som ny regent i Chiang Mai.

Det burmesiska svaret på oroligheterna i Chiang Mai kom med enorm kraft när kung Hsinbyushin var kung i Ava. Den tidigare kungen Naungdawgyi, som var en äldre bror till Hsinbyushin, hade nämligen dött den 28 november 1763 endast 29 år gammal. Hsinbyushin var född den 12 september 1736 och var därmed 27 år gammal när han blev den tredje kungen i Konbaungdynastin. Hsinbyushin var född som Maung Ywa (Mangra) มังระ och kallas för Phra Chao Mangra พระเจ้ามังระ i Thailands historia.

Lan Na invaderades från två håll 1764. En armé på 30 000 man anföll Chiang Rai och övre Mekong och en andra Chiang Mai och inom några få månader hade burmeserna erövrat hela Lan Na. Enligt Chiang Mais krönika fördes Chan och ett stort antal krigsfångar till Ava. Chiang Mai hade bett Ayutthaya om hjälp och de skickade också en armé, under Phraya Phitsanulok, men den kom för sent och blev aldrig inblandad i direkta strider med burmeserna. Observera att det finns källor som säger att Chiang Mai föll redan 1763.

Återigen lyckades Burma placera en burmes på Chiang Mais tron. Hans namn var Abhayagamani (Aphaiyakhamani) อภัยคามินี (r. 1766-1768). Han hade bara suttit på tronen i omkring ett år när han störtades i ett lokalt uppror och han flydde till Ava tillsammans med Lampangs regent Chaikaeo ไชยแก้ว.