Kung Thai Sas tre viktigaste söner var prins Narenthon (Chao Fa Narenthon) เจ้าฟ้านเรนทร, prins Aphai (Chao Fa Aphai) เจ้าฟ้าอภัย och prins Parames (Chao Fa Poramet) เจ้าฟ้าปรเมศวร์. Thai Sa betraktade så småningom sin bror och Maha Uparat, prins Phon, som opålitlig och när han själv blev allvarligt sjuk beslöt han sig i stället för att utse prins Aphai till tronföljare.

Det kan vara bra att veta att Thai Sas äldste son, prins Narenthon, också är känd under titelnamnet Kromma Khun Surentharaphithak กรมขุนสุเรนทรพิทักษ์.

Angående Thai Sas sjukdom menar många att han tidigt hade drabbats av cancer i munhålan eller tungan och att han hade en tumör i munnen eller halsen. Det finns de som tror att han också hade skivepitelcancer (hudcancer).

Narenthon, som befunnit sig i kloster sedan 1716, ville inte blanda sig i valet av tronföljare, men andra grupperingar bestämde sig för att ta upp kampen mot detta. Då kung Thai Sa dog av sin sjukdom den 13 januari 1733 befann sig Aphai och Parames i palatset och de hade stöd av de flesta ledande ämbetsmännen, inklusive den kinesiske Phrakhlang.

Någon kilometer österut i Främre palatset (Wang Na) fanns Maha Uparat Phon med sina följeslagare. Han kunde bara uppbringa omkring 4 000 soldater mot det kungliga palatsets 20 000-30 000. Då det utbröt strider visade det sig snart att prins Phon stod inför ett oundvikligt nederlag. Då erbjöd sig en ledande ämbetsman i Främre palatset att ta befälet över prins Phons styrkor.

Ämbetsmannen var känd som Khun Chamnan Channarong (U) ขุนชำนาญชาญณรงค์ (อู่) (1686-1753) och i en snabb attack lyckades han oskadliggöra ledarna för det kungliga palatsets trupper, som därefter tog till flykten. Prins Phon och Khun Chamnan Channarong (U) intog därefter palatset. Prins Aphai och prins Parames som också hade flytt infångades i ett träsk och prins Phon lät därefter avrätta sina brorsöner.

Prins Phon besteg nu tronen som kung Borommakot บรมโกศ (r. januari 1733-13 april 1758). Han var född 1684 och var då närmare 50 år vid sitt trontillträde. Redan innan Borommakot blev kung led han av struma, vilket var en vanlig åkomma i Siam vid denna tid. När Phon till sist erövrade tronen påbörjade han en skoningslös utrensning av alla motståndarprinsarnas sympatisörer och belönade de som hade bidragit till hans framgångsrika kampanj. Phrakhlang som försökte komma undan genom att bli munk blev emellertid utsläpad och avrättad.

Khun Chamnan Channarong befordrades och fick titeln Chaophraya Chamnanborirak (U) เจ้าพระยาชำนาญบริรักษ์ (อู่) och han fick ta över phrakhlang och en Luang Chasaenyakon หลวงจ่าแสนยากร befordrades till Chaophraya Aphaimontri เจ้าพระยาอภัยมนตรี och fick ta över mahatthai. En ämbetsman i kalahom, Phraya Ratchasongkhram พระยาราชสงคราม, hade förhållit sig neutral i tronstriden och kanske något motvilligt tvingades kungen belöna honom och han fick ta över kalahom.

Kung Borommakot förändrade villkoren för dessa tre mäktiga ministerier. Kontrollen över de södra provinserna övergick från kalahom till phrakhlang. Denna förändring kan ha varit politisk. Den tidigare ledaren för phrakhlang hade nämligen tagit parti för prinsarna och behövde avsättas. Det kinesiska samfundet i Ayutthaya förlorade därmed sin talesman i phrakhlang. Trots detta fortsatte det kinesiska inflytandet inom phrakhlang att vara starkt och Chamnanborirak gifte sig med en kinesisk kvinna, vars far sedan efterträdde honom som phrakhlang.

Utnämningen av Chaophraya Chamnanborirak introducerade en ny inflytelserik familj i Siam. Chamnanborirak, som var son till guvernören av Phitsanulok, härstammade från en indisk-brahmansk släkt som hade kommit till Siam under Prasat Thongs regeringstid och hade deltagit i ceremonier vid hovet under 1600-talet. Titeln på hans fars bror, Chaophraya Mahasombat (Phon) เจ้าพระยามหาสมบัต (ผล), tyder på att han kan ha varit Phrakhlang, antingen före den kinesiska innehavaren av posten eller mer troligt efter Chaophraya Chamnanborirak.

Förutom Chamnanborirak själv fick hans båda bröder, två av hans kusiner och tre av hans söner också titeln Chaophraya och en av hans döttrar gifte sig med den Phrakhlang som verkade under Ayutthayaperiodens sista regent. Då mahatthai dog 1742 fick Chamnans son, Sawang สว่าง, ta över denna post med titeln Chaophraya Ratchaphakdi (Sawang) เจ้าพระยาราชภักดี (สว่าง). Sawang efterträddes på denna post av sin yngre bror 1757.

Därmed hade nu två av de tre viktigaste ministerierna övergått i en enda familjs händer. Vi kommer att berätta mer om representanter för denna familj längre fram och vi kallar den från och med nu, för enkelhetens skull, den brahmanska familjen.

Då kung Borommakot var på en jaktexpedition 1734 anföll en styrka på 300 kineser det kungliga palatset i Ayutthaya. Förmodligen gjorde de detta i frustration över att de hade förlorat sin kinesiske phrakhlang och i förhoppningen om att få en ny kung på tronen. De blev emellertid jagade på flykten och tillfångatagna och många av dem blev sedan avrättade och andra straffades med piskning. En källa anger i stället året 1733 för denna händelse. Borommakot skickade en mission till den kinesiske kejsaren för att förklara det inträffade och kineserna gjorde heller inget för att straffa Siam.

Förföljelserna av de kristna i Ayutthaya, som inträffade under kung Thai Sas regeringstid, fortsatte under Borommakots regeringstid i slutet av 1743 och början av 1744. Tyvärr har jag inga närmare detaljer om detta.

I slutet av kung Borommakots regeringstid var Ayutthaya inte utsatt för några allvarligare yttre hot. Det hade dock inträffat en del inre episoder som bådade illa för den framtida stabiliteten. Dessa "episoder" som börjat i mindre allvarlig grad i början av Borommakots regeringstid blev allt allvarligare med tiden. År 1746 startade ännu en "helig" man ett uppror i Lopburiregionen. Den interna oron blev betydligt allvarligare från och med 1753, då kungen hade regerat i tjugo år. På så kort tid som två år förändrades maktfördelningen i Ayutthayas högsta elit väsentligt.

Under Borommakots regeringstid inträffade det också en väsentlig förändring av de ledande ministrarnas ställning. När Chaophraya Chamnanborirak (U) dog 1753 återgick phrakhlang till att vara en ämbetsman med kinesiskt ursprung. Denne Chaophraya Phrakhlang (Chim) เจ้าพระยาพระคลัง (ฉิม) hade gift sig med Chamnanboriraks dotter. Var det inte Chamnanborirak som gift sig med den nye Phrakhlangs dotter!?

Ledarna för både kalahom och mahatthai dog 1755. Källorna är inte helt tydliga, men det verkar som om kalahom nu hamnade hos en ättling till den persiska familjen vid namn Chaophraya Phetphichai (Chai) เจ้าพระยาเพ็ชร์พิไชย (ใจ). Chaophraya Phetphichai var en son till den tidigare omtalade Chaophraya Chamnanphakdi (Sombun). Mahatthai lämnade nu den brahmanska familjens händer och hamnade hos en nykomling. För närvarande vet jag inte till vem.

Med tanke på det stora antal höga titlar som fanns bland chefsministrarna under Ayutthayaperiodens sista årtionde (1758-1767) måste det ha varit ett riktigt tjuv- och rackarspel om makten bland en liten grupp av mäktiga familjer, som var fast etablerade i den centrala administrationen. Trots att en del av dessa fraktioner hade en viktig bas i handeln över haven var liksom tidigare den avgörande fördelen i alla maktkamper tillgången på arbetskraft.

Speciellt gällde detta den kinesiska gruppen representerad av Chaophraya Phrakhlang (Chim) och den persiska familjen, som fortsatte att dominera den del av Phrakhlang som sysslade med de muslimska handelsmännen. I denna maktkamp var alla inblandade, såväl prinsar som adelsmän. Att det var problem med tillgången på arbetskraft hade visat sig tidigt under Borommakots regim. Då Chaophraya Ratchaphakdi (Sawang) blev Mahatthai 1742 upptäckte han ganska omgående att registren över tillgången på arbetskraft i hans provinser, norr om huvudstaden, innehöll väldigt få män.

Hans ministerium registrerade härefter männen i Wiset Chai Chan วิเศษชัยชาญ, Suphanburi, Nakhon Chai Si, Phromburi พรหมบุรี, Inburi, Singburi, Chai Nat, Manorom มโนรมย์, Uthai Thani och Nakhon Sawan och tiotusentals livegna eller trälar (phrai) registrerades för statlig tjänst.

Under en stor del av seklet hade flera kungliga lagar och påbud visat på hur liten tillgång staten hade till arbetskraft. Det framgår tydligt att många fria män som var förpliktade till årligt hoveriarbete undgick denna plikt på olika sätt. En del lyckades helt enkelt undgå registrering och andra underkastade sig individuella prinsars eller ämbetsmäns beskydd.

Dessutom verkar det troligt, med regeringens tilltagande intresse av att öka exporten, att många fria män tilläts slippa sin arbetsplikt genom att lova att leverera en viss årlig mängd varor till staten. Antingen genom formella avtal, eller med informella arrangemang med olika ämbetsmän.

Oavsett omfattningen av problemet står det klart att det i slutet av Borommakots regeringstid rådde stor brist på arbetskraft i Ayutthaya. Dessutom var kontrollen över arbetskraften uppdelad på en mängd små departement och de viktiga reserverna i de södra provinserna kontrollerades av Phrakhlang, som kanske var mer upptagen med att prestera goda handelsresultat än att syssla med provinsiell administration.

Titeln som Maha Uparat hade förblivit vakant efter att prinsen och Maha Uparat Thammathibet (Chao Fa Thammathibet) เจ้าฟ้าธรรมธิเบศร์ hade dött. Här är dock källorna oeniga om hans dödsår. Se den nästkommande artikeln som handlar om denne prins öde. Tre ledande ministrar bad därför 1757 kung Borommakot om att utse en annan son, prins Uthumphon (Chao Fa Uthumphon) เจ้าฟ้าอุทุมพร, till ny Maha Uparat.

Prins Uthumphon är också känd som Chao Fa Dok Duea เจ้าฟ้าดอกเดื่อ, alternativt Dok Maduea ดอกมะเดื่อ, och Kromma Khun Phonphinit กรมขุนพรพินิต. Dok Duea, Dok Maduea samt Uthumphon kan översättas till ”fikonblomma.” Uthumphons mamma var rankad som hustru nummer två till Borommakot och hennes titelnamn var Phiphitthamontri (Kromma Luang Phiphitthamontri) กรมหลวงพิพิธมนตรี, eller Phra Phan Watsa Noi พระพันวัสสาน้อย.

Kung Borommakot var mycket religiös och under hans regeringstid fick buddhismen en starkare ställning i Ayutthaya. Ayutthayas utseende förändrades mycket genom alla nybyggda och renoverade tempel. Hans regeringstid är kanske bäst känd för sin utväxling av missioner mellan Ayutthaya och kungariket Kandy (Kanti) กัณฏิ på Sri Lanka.

En mission från Kandy anlände 1751 till Ayutthaya och bad om hjälp med att återupprätta den singalesiska buddhismen, som hade fört en tynande tillvaro under inbördeskrig och portugisiskt och nederländskt styre. Då Kandy led stor brist på munkar bad Sri Lankas kung att några siamesiska buddhistmunkar skulle få resa dit för att reorganisera den singalesiska buddhistorden och etablera ett buddhistiskt kloster på Sri Lanka.

Detta beviljades också och den siamesiska delegationen, som inkluderade 14 munkar, reste till Sri Lanka ombord på ett nederländskt handelsfartyg vid namn Olankha. Året kan ha varit 1753. De mottogs med pompa och ståt och de siamesiska buddhistmunkarna reste till Kandy där de reordinerade singalesiska munkar och etablerade en siamesisk orden. Efter att ha utfört sitt uppdrag återvände de hem till Siam.

En andra mission till Sri Lanka skickades år 1755. Siameserna hade flera århundraden tidigare betraktat Sri Lanka som buddhismens högborg. Kanske tyder ovanstående missioner på att Ayutthaya nu hade övertagit denna position. Det sägs att en av Sri Lankas ambassader till Siam på 1750-talet hade med sig ett speciellt träd som skänktes till kung Borommakot. Detta som tack för att han tidigare hade skickat munkar till Sri Lanka. Trädet ska ha blivit planterat vid Wat Rakhang, som nu fick det nya namnet Wat Worapho.

Som sammanfattning kan sägas att kung Borommakot genomförde en rad förändringar i statens politik. Han tog först itu med problemet med att balansera den kungliga makten mot eliten i den centrala administrationen. Då kungariket drabbades av tronstrider, som det senast gjort 1733 och ett otal andra tillfällen i historien, blev utgången alltid att den vann som hade störst tillgång på arbetskraft.

Eftersom den centrala administrationens uppgift just var att kontrollera tillgången på arbetskraft hade ledarna för nyckelministerierna också tillgång till ett stort antal soldater och reserver. Detta gällde i synnerhet mahatthai och kalahom. Därför hade kungarna i Borommakots dynasti, åtminstone från och med kung Phetrachas regeringstid, försökt skapa fler självständiga departement (krom) under prinsars ledning. Detta hade gjorts för att ge några få kungliga prinsar, som kunde tänkas bli tronföljare, tillgång till sin egen arbetskraft, utanför det byråkratiska etablissemanget.

Borommakot ändrade på tidigare praxis. Där hans företrädare bara hade tillåtit några få sådana departement, i genomsnitt vanligtvis tre under varje regeringstid, som vart och ett hade kontroll över några tusen man, skapade Borommakot inte mindre än 13 departement. Detta skulle försvåra för enskilda prinsar att på egen hand kunna erövra tronen. Anledningen till denna förändring var kanske att få tronskiftena att flyta bättre, men det splittrade också statens kontroll över den begränsade tillgången på arbetskraft.

Kung Borommakot blev sjuk år 1757. Krönikorna berättar att en komet kunde ses på himlen detta år. Det var Halleys komet ดาวหางฮัลเลย์ som dyker upp var 76:e år. Den gamle kung Borommakot dog den 13 april 1758. Han lämnade efter sig två söner och helbröder; prinsarna Anurakmontri (Kromma Khun Anurakmontri) กรมขุนอนุรักษ์มนตรี och Uthumphon. Anurakmontri är också känd som prins Ekkathat (Chao Fa Ekkathat) เจ้าฟ้าเอกทัศ.