1735 blev den äldste av kungens söner, prins Senaphithak (Chao Fa Kromma Khun Senaphithak) เจ้าฟ้ากรมขุนเสนาพิทักษ์, inblandad i ett försök att mörda Borommakots brorson, prins Narenthon, trots att denne valt att stanna kvar i sitt kloster under tronstriden 1733.

Senaphithak är kanske bättre känd som prins Thammathibet Chaiyachet Suriyawong (Chao Fa Thammathibet Chaiyachet Suriyawong) เจ้าฟ้าธรรมธิเบศร์ไชยเชษฐสุริยวงศ์. Han är också känd som prins Narathibet นราธิเบศร์ eller prins Kung (Chao Fa Kung) เจ้าฟ้ากุ้ง. I fortsättningen kommer jag att referera till honom under namnet Thammathibet.

Kung Borommakot hade kommit till Narenthons räddning och han tycks härefter ha blivit ett starkt stöd för kung Borommakot. Thammathibets medskyldiga avrättades, men Thammathibet själv lyckades tack vare sin mors inblandning fly och undgå ett dödsstraff genom att gå i kloster.

Mamman, som är känd som prinsessan Aphainuchit (Kromma Luang Aphainuchit) กรมหลวงอภัยนุชิต eller Phra Phan Watsa Yai พระพันวัสสาใหญ่, hade sedan vid sin död 1737 vädjat till sin man kung Borommakot att benåda Thammathibet villkorslöst, vilket också blev fallet.

Thammathibet utsågs faktiskt till Maha Uparat 1741. Han gifte sig med prinsessan Inthasudawadi (Chao Fa Inthasudawadi) เจ้าฟ้าอินทสุดาวดี, som var hans egen yngsta helsyster! Hon hade också titelnamnet Kromma Khun Yisanseni กรมขุนยิสารเสนี.

Thammathibet har blivit känd som en av Thailands stora poeter och hans senare livsöde varierar en del beroende på källan. Enligt en källa började Maha Uparat Thammathibet, tillsammans med sina halvbröder som var födda av drottningar, att vidta åtgärder för att stävja tre andra halvbröders, vad de menade, alltför högtflygande ambitioner. Dessa tre halvbröder var nämligen födda av kungliga bihustrur.

De tre unga halvbröderna hade i hemlighet utvidgat sina departement, befordrat sina ämbetsmän och därmed skaffat sig allt fler anhängare. Då Thammathibet gick så långt som att låta arrestera och prygla några av dessa halvbröders anhängare avslöjade de tre halvbröderna att Thammathibet haft en kärleksaffär med en prinsessa vid namn Sangval (Chao Fa Sangwan) เจ้าฟ้าสังวาลย์, som var en av hans fars hustrur. En källa kallar Sangval för Borommakots tredje drottning och hon ska ha varit ett barnbarn till kung Phetracha.

Maha Uparat Thammathibet erkände faktiskt sin skuld och han och den otrogna hustrun ska ha piskats till döds 1746. Detta resulterade nu i att frågan om tronföljden åter stod öppen. Nu hör det till saken att andra källor anger Thammathibets dödsår till både 1755 och 1756!

Enligt en lite annorlunda version om Thammathibets livsöde skulle han ha haft affärer med två av Borommakots hustrur. De två var den ovan nämnda prinsessan Sangval och en prinsessa vid namn Nim (Chao Fa Nim) เจ้าฟ้านิ่ม. Detta var ett mycket allvarligt brott och prinsessorna och Thammathibet arresterades 1746.

De tre straffades med spöstraff och Thammathibet fick sammanlagt 120 slag, medan de två prinsessorna fick 30 vardera. Thammathibet dog av misshandeln och Sangval dog tre dagar senare. Prinsessan Nim överlevde, men bannlystes från hovet. En annan källa hävdar att Thammathibet fick fyra gånger 180 slag! Samma källa säger 30 slag vardera för prinsessorna.

Nim kallas för en första klassens konkubin i en källa och enligt denna källa förvisades hon inte utan degraderades till tjänare. Det finns också en del historiker som menar att Sangval och Nim är en och samma person!

En tredje mer detaljerad version skiljer sig en del från de två tidigare. Framför allt vad det gäller årtalen. Thammathibet och hans halvbror prins Sunthonthep (Kromma Muen Sunthonthep) กรมหมื่นสุนทรเทพ hade börjat bråka om en elefant som hade dekorerats på ett alltför pompöst sätt och detta bråk skulle få vittgående oväntade konsekvenser. Det ska tilläggas att Sunthontheps mamma inte var någon högt rankad hustru till Borommakot.

I april 1746 belägrade Thammathibet sin halvbrors palats och hindrade alla från att komma in eller ut. Sunthonthep och hans söner lyckades ändå ta sig ut och begav sig till den ovetande kungen för att klaga. Thammathibet skyndade sig därför också till kungapalatset, men blev inte insläppt, och återvände hem till sitt eget palats.

Då Thammathibet blev utfrågad av sin far om sitt märkliga beteende valde Thammathibet att inte svara och han förblev tyst. Detta retade upp Borommakot så mycket att han lät fängsla sonen och han fick inte ta emot några besökare. Under tiden växte anklagelsepunkterna mot honom.

Kung Borommakot lät märkligt nog de båda prinsarna Sunthonthep och Sepphakdi (Kromma Muen Sepphakdi) กรมหมื่นเสพภักดี sköta förhören med Thammathibet, tillsammans med Okya Chakri och Phraklang. Detta bådade naturligtvis inte gott för Thammathibet, som trots tortyr fortsatte att vara tyst.

Två gånger straffades han med 20 piskrapp och hans fotsulor brändes. Thammathibets viktigaste rådgivare blev också fängslade och ”förhörda”. De erkände att Thammathibet hade låtit tillverka nyckelkopior till kung Borommakots, drottningens och de kungliga konkubinernas kammare. Därmed kunde han besöka dessa kammare nattetid.

Dessutom erkände de att lojala följeslagare till Thammathibet hade köpt och gömt vapen, som kunde användas vid lämpligt tillfälle. Till sist erkände de att Thammathibet var ansvarig för flera munkars död och för att ha stympat en del av sina underordnade. Efter att ha hört detta beordrade kung Borommakot att Thammathibet skulle straffas med 50 piskrapp.

Efter vidare tortyr erkände Thammathibet att han besökt hela fyra av de många kungliga hustrurna nattetid och att han planerat att lönnmörda sin far och hans familj och ta makten i Ayutthaya. Kung Borommakot beordrade nu att Thammathibet skulle ha ytterligare 50 piskrapp och att hans panna, armar och ben skulle brännas. Flera av Thammathibets rådgivare och de fyra hustrurna torterades också.

Under denna tortyr dog både Thammathibet de fyra hustrurna och några av Thammathibets rådgivare. Thammathibet kremerades sedan vid Wat Chai Watthanaram วัดไชยวัฒนาราม i Ayutthaya samtidigt med hustrurna.

Thammathibets dödsår varierar i källorna och jag har sett åren 1746, 1755 och 1756.