1735 blev kung Borommakots äldste son prins Thammathibet inblandad i ett misslyckat försök att mörda Borommakots brorson, prins Narenthon, trots att denne valt att stanna kvar i sitt kloster under tronstriden 1733. Thammathibet hade fått titeln prins Senaphithak (Chao Fa Kromma Khun Senaphithak) เจ้าฟ้ากรมขุนเสนาพิทักษ์ då hans far besteg tronen.

I thailändska källor är Senaphithak bättre känd som prins Thammathibet Chaiyachet Suriyawong (Chao Fa Thammathibet Chaiyachet Suriyawong) เจ้าฟ้าธรรมธิเบศร์ไชยเชษฐสุริยวงศ์. Han är också känd som prins Narathibet นราธิเบศร์ eller prins Kung (Chao Fa Kung) เจ้าฟ้ากุ้ง. För att undgå denna namnförvirring kommer jag därför i fortsättningen referera till honom under namnet Thammathibet.

Enligt en av mina källor hade Thammathibet bett sina två söner prinsarna Chuen (Phra Ong Chuen) พระองค์เจ้าชื่น och Koet (Phra Ong Koet) พระองค์เจ้าเกิด att invitera prins Narenthon till Främre palatset inför ett besök hos kung Borommakot. När Narenthon kom dit överföll Thammathibet honom med sitt svärd, men attacken misslyckades då Narenthon undgick att bli skadad. Det var bara Narenthons mantel som blev sönderriven.

Thammathibet blev nu rädd för konsekvenserna av sitt tilltag och begav sig till sin mamma Aphainuchit (Kromma Luang Aphainuchit) กรมหลวงอภัยนุชิต (?-1737) för att söka stöd. Aphainuchit är även känd som Phra Phan Watsa Yai พระพันวัสสาใหญ่.

Efter överfallet begav sig prins Narenthon till kung Borommakot för att visa sin respekt. Borommakot frågade då varför hans mantel var sönderriven och fick då veta vad som hänt. Kung Borommakot tog därefter parti för Narenthon och han tycks härefter ha blivit ett starkt stöd för kung Borommakot.

Då Narenthon tog farväl av Borommakot kom Thammathibets mamma också dit för att vädja till Narenthon att hjälpa till så att Thammathibet inte blev avrättad. Narenthon föreslog då att Thammathibet kunde bli munk. Aphainuchit tog då med sig Thammathibet till Wat Khok Saeng วัดโคกแสง där han omedelbart blev ordinerad som munk.

Borommakot, som var mycket förargad över mordförsöket, beordrade att en husrannsakan skulle genomföras i Thammathibets palats. Man kom fram till att prins Chuen och prins Koet var medbrottslingar och kungen befallde att de skulle avrättas enligt säckmetoden, vilket de också blev.

Thammathibets mamma, prinsessan Aphainuchit, hade sedan vid sin död 1737 vädjat till sin man kung Borommakot att benåda Thammathibet villkorslöst, vilket också blev fallet. Thammathibet blev uppenbart fullständigt rehabiliterad och han utsågs 1741 till Maha Uparat. Han gifte sig med prinsessan Inthasudawadi (Chao Fa Inthasudawadi) เจ้าฟ้าอินทสุดาวดี, som var hans egen yngsta helsyster! Hon fick sedan titelnamnet Kromma Khun Yisanseni กรมขุนยิสารเสนี.

Thammathibet insjuknade sedan och det verkar som om han gick i kloster igen och inte kunde visa Borommakot sin respekt på mer än tre år. Angående hans sjukdom så verkar det handla om någon form av könssjukdom.

Thammathibet har blivit känd som en av Thailands stora poeter. I sina poetiska verk som prisats för sitt lyriska språk beskriver Thammathibet skönheten i den kungliga båtprocessionen (krabuan phayuhayattra chonlamak) กระบวนพยุหยาตราชลมารค. Naturen, både växt- och djurliv, är också teman i hans poesi. Han beskrev ofta kvinnors skönhet, vilket var ett ämne som så småningom skulle leda till katastrof i hans verkliga liv.

Thammathibets senare livsöde varierar något beroende på källan. Enligt en källa hade Thammathibet, tillsammans med sina halvbröder som var födda av drottningar, att vidta åtgärder för att stävja tre andra halvbröders, vad de menade, alltför högtflygande ambitioner. Dessa tre halvbröder var nämligen födda av kungliga bihustrur. Några namn på dessa halvbröder saknar jag för närvarande.

De tre unga halvbröderna hade i hemlighet utvidgat sina departement, befordrat sina ämbetsmän och därmed skaffat sig allt fler anhängare. Då Thammathibet gick så långt som att låta arrestera och prygla några av dessa halvbröders anhängare avslöjade halvbröderna att Thammathibet haft en kärleksaffär med en prinsessa vid namn Sangval (Chao Fa Sangwan) เจ้าฟ้าสังวาลย์, som var en av hans fars hustrur. En källa kallar Sangval för Borommakots tredje drottning och hon ska ha varit ett barnbarn till kung Phetracha.

Maha Uparat Thammathibet erkände faktiskt sin skuld och han och den otrogna hustrun ska ha piskats till döds 1746. Detta årtal verkar inte korrekt och flera andra källor menar att året skall vara 1756. Hur som helst resulterade detta i att frågan om tronföljden åter stod öppen.

Enligt en lite annorlunda version om Thammathibets livsöde skulle han ha haft affärer med två av Borommakots hustrur. De två var den ovan nämnda prinsessan Sangval och en prinsessa vid namn Nim (Chao Fa Nim) เจ้าฟ้านิ่ม. Detta var ett mycket allvarligt brott och prinsessorna och Thammathibet arresterades.

De tre straffades med spöstraff och Thammathibet fick sammanlagt 120 slag, medan de två prinsessorna fick 30 vardera. Thammathibet dog av misshandeln och Sangval dog tre dagar senare. Prinsessan Nim överlevde, men bannlystes från hovet. En annan källa hävdar att Thammathibet fick fyra gånger 180 slag! Samma källa säger 30 slag vardera för prinsessorna.

Nim kallas för en första klassens konkubin i en källa och enligt denna källa förvisades hon inte utan degraderades till tjänare. Det finns emellertid en del historiker som menar att Sangval och Nim är en och samma person!

En tredje mer detaljerad version skiljer sig en del från de två tidigare. Framför allt vad det gäller årtalen. Thammathibet och hans halvbror prins Sunthonthep (Kromma Muen Sunthonthep) กรมหมื่นสุนทรเทพ hade börjat bråka om en elefant som hade dekorerats på ett alltför pompöst sätt och detta bråk skulle få vittgående oväntade konsekvenser. Det ska tilläggas att Sunthontheps mamma inte var någon högt rankad hustru till Borommakot.

I april 1746 (1756?) belägrade Thammathibet sin halvbrors palats och hindrade alla från att komma in eller ut. Sunthonthep och hans söner lyckades ändå ta sig ut och begav sig till den ovetande kungen för att klaga. Thammathibet skyndade sig därför också till kungapalatset, men blev inte insläppt, och återvände hem till sitt eget palats.

Thammathibet blev nu kallad till kungens palats, men Thammathibet vägrade först att infinna sig. Men med hot om att bli arresterad och hämtad valde han att bege sig till palatset. Han begick dock misstaget att komma dit beväpnad och med en beväpnad eskort. Eskorten släpptes dock inte in och själv blev han övertalad att lämna ifrån sig sitt svärd inne i palatset.

Då han fick träffa kung Borommakot blev han utfrågad om sitt märkliga beteende och om han beväpnat sig för att döda prins Sunthonthep. Thammathibet svarade dock inte på frågorna och valde att förbli tyst. Detta retade upp Borommakot så mycket att han lät fängsla sonen som försågs med kedjor och han fick inte ta emot några besökare. Under de tre dagar som han satt fängslad växte anklagelsepunkterna mot honom.

Kung Borommakot lät märkligt nog de båda prinsarna Sunthonthep och Chit Sunthon (Kromma Muen Chit Sunthon) กรมหมื่นจิตรสุนทร sköta förhören med Thammathibet, tillsammans med Okya Chakri och Phraklang. Detta bådade naturligtvis inte gott för Thammathibet.

Två gånger straffades han med 20 piskrapp och hans fotsulor brändes, men trots detta fortsatte han att vara tyst. Thammathibets viktigaste rådgivare blev också fängslade och ”förhörda”. De erkände att Thammathibet hade låtit tillverka nyckelkopior till kung Borommakots, drottningens och de kungliga konkubinernas kammare. Därmed kunde han besöka dessa kammare nattetid.

Dessutom erkände de att lojala följeslagare till Thammathibet hade köpt och gömt vapen, som kunde användas vid lämpligt tillfälle. Till sist erkände de att Thammathibet var ansvarig för flera munkars död och för att ha stympat en del av sina underordnade. Därefter beordrades det att Thammathibet skulle ha ytterligare 50 piskrapp.

Efter vidare tortyr erkände Thammathibet att han besökt hela fyra av de många kungliga hustrurna nattetid och att han planerat att lönnmörda sin far och hans familj och ta makten i Ayutthaya. Kung Borommakot beordrade nu att Thammathibet skulle ha ytterligare 50 piskrapp och att hans panna, armar och ben skulle brännas med ett varmt strykjärn.

Thammathibets tjänare, rådgivare och hustrur torterades också genom piskning och under denna tortyr dog både Thammathibet, de fyra hustrurna och två av hans tjänare. Thammathibet kremerades sedan vid Wat Chai Watthanaram วัดไชยวัฒนาราม i Ayutthaya samtidigt med hustrurna.