Då är det dags att berätta litet om utvecklingen i laostaterna; Efter kung Ong Longs död hade Siribunyasarn (Siribunyasan) สิริบุญสาร (r. 1760-1778) satts på tronen i Vientiane. Här talar thailändska Wikipedia i stället om en Chao Uparat Thao Nong เจ้าอุปราชท้าวนอง som regerade 1740-1751! Först därefter kommer Siribunyasarn med regeringstiden 1751-1779.

Det var tack vare stöd från två mäktiga ämbetsmän och bröder, med titelnamnen Chao Phra Wo เจ้าพระวอ och Chao Phra Ta เจ้าพระตา, som Siribunyasarn hade lyckats erövra tronen. Siribunyasarn som också är känd under namnet Ong Boun (Ong Bun) องค์บุญ, var liksom sin föregångare en son till den tidigare kungen Setthathirath II (Sai Ong Hue).

Wo och Ta skulle få betydelse för både Vientianes, Champasaks och flera provinshuvudstäders historia, i nordöstra nuvarande Thailand. Det finns en mängd legender om deras förehavanden, men följande är gemensamt i alla;

Till gengäld för sitt stöd för kung Siribunyasarn bad de två om att utnämnas till höga positioner. Då de inte var av kungligt blod vägrade Siribunyasarn att uppfylla deras önskemål. Wo och Ta lämnade därför Vientiane, korsade Mekongfloden och grundade en ny stad vid namn Nakhon Khuean Khan Kap Kaeo Bua Ban นครเขื่อนขันธ์กาบแก้วบัวบาน, som senare blir känd som Nong Bua Lam Phu หนองบัวลำภู. Här grundade de därefter sina egna självständiga furstendömen. Nong Bua Lam Phu är i dag också namnet på en provins i nordöstra nuvarande Thailand.

(Provinsen Nong Bua Lam Phu)

I en version av legenderna hävdar att de blev ytterligare förnärmade då Siribunyasarn bad om Tas dotters hand som vanlig bihustru. I vilket fall som helst skulle Wo och Tas politiska ambitioner och Siribunyasarns önskan om att eliminera de två orsaka en rad allvarliga händelser.

Kung Siribunyasarn gjorde misslyckade försök att inta Nong Bua Lam Phu och bad därför om militär hjälp från Phraya Nakhon Ratchasima (Khun Chana) พระยานครราชสีมา (ขุนชนะ) för att slå ner Ta och Wos uppror. Efter tre års oregelbundna strider mellan Nong Bua Lam Phu och Vientiane bad Wo och Ta i sin tur om hjälp från burmeserna.

Burmeserna skickade då en styrka från Chiang Mai för att hjälpa dem, men på vägen dit sökte ämbetsmän från Vientiane upp burmeserna och lyckades övertala dem att i stället attackera Nong Bua Lam Phu. Efter en kort strid mot de kombinerade styrkorna från Burma, Vientiane och Nakhon Ratchasima dödades Ta och staden intogs. Wo lyckades dock fly till Champasak med en del av sina följeslagare.

De burmesiska styrkorna återvände till Chiang Mai efter att ha tagit några av Siribunyasarns barn och hovämbetsmän som gisslan. Detta för att försäkra sig om att Vientiane skulle uppföra sig väl med tanke på burmesiska planer om en snar invasion av Siam.

Det verkar som om burmeserna bad Vientiane om att attackera Nakhon Ratchasima som förberedelse för den kommande invasionen av Ayutthaya. Därefter stod Luang Prabang på tur för en burmesisk attack. Förmodligen anstiftat av kung Siribunyasarn, som hade skickat ett brev till kung Hsinbyushin där han förklarade sig villig att hjälpa till att kuva sin rival i norr.

Då backar vi litet i tid och berättar litet om händelser i Luang Prabang där Sotika (Chotika) โชติกะ (r. 1749-1768) var kung. I slutet av 1764 begav sig den burmesiske generalen Nemyo Thihapte (Nemiao Sihabodi) เนเมียวสีหบดี mot Luang Prabang, från sin bas i Nan, där han hade tillbringat regntiden.

Trupper från Vientiane lär också ha deltagit i anfallet på Luang Prabang och i mars 1765 var riket besegrat och skulle förbli en vasallstat fram till 1771. Burmeserna tog också kunglig gisslan från Luang Prabang, för att försäkra sig om rikets lojalitet.

Burmesiska krönikor berättar att innan staden Luang Prabang föll hade burmeserna halshuggit ett stort antal laotiska krigsfångar och staplat dessa i en hög för att skrämma upp försvararna i staden.

Så här hade tronföljden sett ut i Luang Prabang efter kung Inthasom; Kung Inthaphom (Inthaphrom) อินทพรหม (r. 1749) som regerade i 8 månader efter sin far Inthasoms död. Thailändska Wikipedia säger att han regerade 1749-1750. Inthaphom abdikerade sedan till fördel för sin äldre bror Sotika och Inthaphom dog sedan 1776. I flera källor kallas Sotika även för Sotikakumman (Chotikakuman) โชติกะกุมาร eller Sotika Koumane.

Kungaföljden i Luang Prabang fortsätter i ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Bangkok blir huvudstad,” artikeln ”Händelser i Laos.” Det finns även en sammanställning av kungaföljden i toppmenyn, ”Kungligheter, övriga personer & kuriosa,” avsnittet "Tidigare kungligheter," artikeln ”Kungarna i Luang Prabang.”

Kungariket, eller furstendömet, Champasak verkar ha varit drabbat av kronisk inre politisk oro. Kung Soysisamut (Nokasad) av Champasak hade efterträtts av sin äldste son som blev till kung Sayakumane (Chaiyakuman) ไชยกุมาร (r. 1737-1791). Han var född 1710 i Vientiane. Sayakumane verkar ha varit i ständig konflikt med sin bror och vicekung (Maha Uparat eller Chao Uparat เจ้าอุปราช) Thammathewo ธัมมเทโว (tidigt 1700-tal-1768) och 1758 samlade vicekungen en armé och attackerade sin bror i Champasak.

Sayakumane flydde till Don Mot Daeng ดอนมดแดง som i dag är ett distrikt i provinsen Ubon Ratchathani. Thammathewo hindrades i sin avsikt att förfölja regenten endast genom deras mödrars och munkars medling. De lyckades lösa bråket och Sayakumane återvände faktiskt till sina plikter i huvudstaden.

På mitten av 1700-talet kunde varken Lan Na eller det splittrade Lan Xang jämföra sig med Ayutthaya i styrka. Det som dessa riken saknade, som Ayutthaya hade, var en elit av familjer som var fast beslutna att arbeta för ett självständigt rike. Denna elit hade en gemensam kultur, värderingar och ekonomiska intressen.

Ayutthayas byråkrati var mer förfinad än Lan Nas och laostaternas. Hovet såg till att eliten i byråkratin fick hög levnadsstandard då de kunde utnyttja bönder som hoveriarbetare, genom sina skatteinkomster och genom de inkomster som den siamesiska regimen fick genom den internationella handeln.

Genom sina internationella kontakter var Ayutthaya mera kosmopolitiskt och bättre rustat att klara kommande attacker från Burma. Ayutthaya var också berett på att utvidga sitt territorium på bekostnad av Lan Na och det gamla Lan Xang.