Då är det dags att berätta litet om utvecklingen i laostaterna; Efter kung Ong Longs död hade Siribunyasarn (Siribunyasan) สิริบุญสาร (r. 1760-1778) satts på tronen i Vientiane. Här talar thailändska Wikipedia i stället om en Chao Uparat เจ้าอุปราช (Thao Nong ท้าวนอง) som regerade 1740-1751! Först därefter kommer Siribunyasarn med regeringstiden 1751-1779.

Det var tack vare stöd från två mäktiga ämbetsmän, med titelnamnen Chao Phra Wo เจ้าพระวอ och Chao Phra Ta เจ้าพระตา, som Siribunyasarn hade lyckats erövra tronen. Siribunyasarn som också är känd under namnet Ong Boun (Ong Bun) องค์บุญ, var liksom sin föregångare en son till den tidigare kungen Setthathirath II (Sai Ong Hue).

Wo och Ta skulle få betydelse för både Vientianes, Champasaks och flera provinshuvudstäders historia, i nordöstra nuvarande Thailand. Det finns en mängd legender om deras förehavanden, men följande är gemensamt i alla; Till gengäld för sitt stöd för kung Siribunyasarn bad de två om att utnämnas till höga positioner. Då de inte var av kungligt blod vägrade Siribunyasarn att uppfylla deras önskemål. Wo och Ta lämnade därför Vientiane, korsade Mekongfloden och tog sig till Nong Bua Lamphu หนองบัวลำภู, nära Udon i nordöstra nuvarande Thailand. Här grundade de därefter sina egna självständiga furstendömen.

(Karta över provinsen Nong Bua Lamphu)

En version av legenderna hävdar att de blev ytterligare förnärmade då Siribunyasarn bad om Tas dotters hand som vanlig bihustru. I vilket fall som helst skulle Wo och Tas politiska ambitioner och Siribunyasarns önskan om att eliminera de två orsaka en rad allvarliga händelser.

Efter tre års oregelbundna strider mellan Nong Bua Lamphu och Vientiane bad Wo och Ta om hjälp från burmeserna. Burmeserna skickade då en styrka från Chiang Mai för att hjälpa dem, men på vägen dit sökte ämbetsmän från Vientiane upp dem och lyckades övertala dem att i stället attackera Nong Bua Lamphu. Efter en kort strid mot dessa kombinerade styrkor dödades Ta och staden intogs. Wo lyckades dock fly till Champasak med en del av sina följeslagare.

De burmesiska styrkorna återvände till Chiang Mai efter att ha hämtat några av Siribunyasarns barn och hovämbetsmän som gisslan. Detta för att försäkra sig om att Vientiane skulle uppföra sig väl med tanke på burmesiska planer om en snar invasion av Siam.

Det verkar som om burmeserna bad Vientiane att attackera Nakhon Ratchasima som förberedelse inför deras kommande invasion av Ayutthaya. Därefter stod Luang Prabang på tur för en burmesisk attack. Förmodligen anstiftat av kung Siribunyasarn, som hade skickat ett brev till Hsinbyushin där han förklarade sig villig att hjälpa till att kuva sin rival i norr.

I slutet av 1764 begav sig den burmesiske generalen Ne Myo Thihapate (Nemiao Sihabodi) เนเมียวสีหบดี mot Luang Prabang, från sin bas i Nan, där han hade tillbringat regntiden. Trupper från Vientiane lär ha deltagit i anfallet och i mars 1765 var Luang Prabang besegrat. Burmeserna tog också kunglig gisslan från Luang Prabang, för att försäkra sig om rikets lojalitet.

Så här såg tronföljden ut i Luang Prabang efter kung Inthasom; Kung Inthaphom (Inthaphrom) อินทพรหม (r. 1749) regerade i 8 månader efter sin far kung Inthasoms död. Thailändska Wikipedia säger att han regerade 1749-1750. Inthaphom abdikerade sedan till fördel för sin äldre bror Sotika (Chotika) โชติกะ (r. 1749-1768) och Inthaphom dog sedan 1776. I flera källor kallas Sotika för Sotikakumman eller Sotika Koumane.

Kungaföljden i Luang Prabang fortsätter i ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Bangkok blir huvudstad,” artikeln ”Händelser i Laos.” Det finns även en sammanställning av kungaföljden i toppmenyn, ”Kungligheter, övriga personer & kuriosa,” avsnittet "Tidigare kungligheter," artikeln ”Kungarna i Luang Prabang.”

Kungariket, eller furstendömet, Champasak verkar ha varit drabbat av kronisk inre politisk oro. Kung Soysisamut (Nokasad) av Champasak hade efterträtts av sin äldste son som blev till kung Sayakumane (Chaiyakuman) ไชยกุมาร (r. 1737-1791). Han var född 1710 i Vientiane. Sayakumane verkar ha varit i ständig konflikt med sin bror och vicekung (Maha Uparat eller Chao Uparat เจ้าอุปราช) Thammathewo ธัมมเทโว (tidigt 1700-tal-1768) och 1758 samlade vicekungen en armé och attackerade sin bror i Champasak.

Sayakumane flydde till byn Don Mot Daeng ดอนมดแดง nära dagens Ubon Ratchathani. Thammathewo hindrades i sin avsikt att förfölja regenten endast genom deras mödrars och munkars medling. De lyckades lösa bråket och Sayakumane återvände faktiskt till sina plikter i huvudstaden.

På mitten av 1700-talet kunde varken Lan Na eller det splittrade Lan Xang jämföra sig med Ayutthaya i styrka. Det som dessa riken saknade, som Ayutthaya hade, var en elit av familjer som var fast beslutna att arbeta för ett självständigt rike. Denna elit hade en gemensam kultur, värderingar och ekonomiska intressen.

Ayutthayas byråkrati var mer förfinad än Lan Nas och laostaternas. Hovet såg till att eliten i byråkratin fick hög levnadsstandard då de kunde utnyttja bönder som hoveriarbetare, genom sina skatteinkomster och genom de inkomster som den siamesiska regimen fick genom den internationella handeln.

Genom sina internationella kontakter var Ayutthaya mera kosmopolitiskt och bättre rustat att klara kommande attacker från Burma. Ayutthaya var också berett på att utvidga sitt territorium på bekostnad av Lan Na och det gamla Lan Xang.