I Burma hade Toungoodynastin gradvis börjat försvagas. Styrkor från Manipur, väster om floden Chindwin (Maenam Chinwin) แม่น้ำชินวิน, hade börjat göra väpnade attacker mot Ava och dessa anfall ökade i antal under 1730-talet. Chiang Mai hade revolterat 1727 och Ava hade inte kunnat återerövra de södra delarna av Lan Na. Avariket hade heller inte kunnat göra något då Kina annekterade de norra Shanstaterna på 1730-talet. Styrkor från Manipur nådde 1738 ända fram till Avas omedelbara närhet.

Då Avakungarna fick allt svårare att försvara sig passade monfolket i söder på att revoltera 1738, vilket slutligen resulterade i ett självständigt monkungarike i Pegu 1740. Ava gjorde några tafatta försök att återställa ordningen i söder utan att lyckas. Ett burmesiskt motanfall 1743 ledde dock till att monfolket förlorade hamnstaden Syriam.

Under kung Borommakots regeringstid återupptogs kontakterna med Burma, efter att ha varit i det närmaste obefintliga de senaste hundra åren. Kung Mahadhammaraza Dipadi av Ava (r. 14 november 1733-22 mars 1752) skickade 1744 en delegation till Siam. Skenbart för att tacka kung Borommakot för hans vänliga behandling av de burmesiska guvernörerna av Martaban och Tavoy som flytt till Siam då monfoket revolterade mot det burmesiska styret 1738.

Den verkliga anledningen till det diplomatiska besöket var förmodligen att motverka en möjlig allians mellan Ayutthaya och Pegu, även om en sådan utveckling inte var trolig. Den burmesiska delegationen fick ett mycket värdigt mottagande. Borommakot skickade sedan en svarsmission till Ava 1745 med en rad fina gåvor och efter detta höll han ett skarpt öga på händelser vid gränsen.

Liksom under tidigare århundraden hade Ayutthayas brist på arbetskraft hjälpts upp av monflyktingar från Burma och de siamesiska kungarna ville inte hjälpa till att stärka en självständig monstat och därmed riskera att mista dessa välbehövliga flyktingar. Andra källor menar att kungen av Ava bad om siamesisk hjälp för att kuva det upproriska monfolket i Pegu. Om en direkt hjälp inte var möjlig hoppades Mahadhammaraza Dipadi på siamesernas neutralitet.

Då kung Smim Htaw Buddhaketi (Saming Tho Phutthaket) สมิงทอพุทธเกตุ (r. 8 december 1740-januari 1747) av Pegu blev avsatt och flydde till Ayutthaya 1750 fängslades han och skickades så småningom i exil till Kina. Han hade efterträtts av monadelsmannen Binnya Dala (Phinya Thala) พินยะทาลา (januari 1747-6 maj 1757).

Det pågick ett lågintensivt krig mellan Ava och Pegu fram till 1751 innan monfolket vände sig med full kraft mot norr 1752. Innan dess hade man lyckats återerövra Syriam. Monfolket trängde allt djupare in i Övre Burma och de erövrade Prome och Toungoo. Till sist var man framme vid Ava som intogs den 23 mars 1752. Det finns andra källor som säger att Ava intogs i april månad 1752. Mahadhammaraza Dipadi fördes till Pegu där han blev avrättad två år senare 1754. Han blev den siste kungen av Toungoodynastin, som etablerades 1486.

Under sina strider mot Ava hade monfolket använt sig av skjutvapen som levererats av det franska Ostindiska kompaniet och de hade också fått hjälp av nederländska och portugisiska legosoldater.

Liksom tidigare, som burmeserna gjorde på 1500-talet, visade de en enastående förmåga att återhämta sig. Återhämtningen var aggressiv och snabb och skulle snart hota alla grannriken. Det burmesiska motståndet på landsbygden nordväst om Ava hade samlats runt en stark personlighet i Shwebo. Runt mitten av 1752, samma år som Ava fallit, hade han redan skaffat sig vida ryktbarhet i regionen. Denne man var kung Alaungpaya (Alongphaya) อลองพญา (r. 29 februari 1752-11 maj 1760).

Han blev grundare av Alaungpayadynastin (Ratchawong Alongphaya) ราชวงศ์อลองพญา, eller Konbaungdynastin (Ratchawong Konbong) ราชวงศ์โก้นบอง med den alternativa stavningen (Ratchawong Khongbong) ราชวงศ์คองบอง. Denna dynasti skulle vara fram till 1885 och perioden 1752-1885 kallas också det tredje burmesiska imperiet (chakrawat phama thi sam) จักรวรรดิพม่าที่สาม. Alaungpaya var född den 24 augusti 1714 och det kan vara intressant att veta att han hävdade att han var släkt med den tidigare omtalade Avakungen Mohnyin Thado som regerade på 1400-talet.

När Alaungpaya redan 1753 såg ut att vara beredd att attackera det av monfolket ockuperade Ava lämnade dessa i all hast staden samma år och flydde söderut. Därefter drevs de även bort från Prome och Alaungpaya motstod ett försök från monfolket att återerövra staden 1755.

De burmesiska styrkorna ryckte samma år vidare söderut till monfiskebyn Dagon (Ta-kong) ตะโก้ง, som döptes om till Yangon. Yangon blev senare Burmas huvudstad. Därefter återerövrades Syriam 1756, som jämnades med marken och monfolkets huvudstad Pegu föll 1757.

Binnya Dala togs till fånga och förblev i fångenskap ända till 1774 då han avrättades av Alaungpayas son och dåvarande kungen Hsinbyushin (Sengphayucheng) เซงพยูเชง (r. 28 november 1763-10 juni 1776) av Ava.

Burmeserna påbörjade nu en systematisk förföljelse av monfolket och de drabbades av massmord där inte ens lärda munkar, gravida kvinnor eller barn skonades. Mängder av människor brändes till döds och enbart i huvudstaden Pegu massakrerades 3 000 munkar. Även på landsbygden mördades tusentals munkar och burmesiska munkar tog över deras gamla kloster.

Det mesta av monfolkets litteratur, som var skrivet på palmblad, fördärvades av burmeserna och monspråket förbjöds. Befolkningen plundrades på sina ägodelar och deras hem brändes över hela landet och de som kunde flydde längre söderut utmed Tenasserimkusten och österut in i Siam. De mon som undgick att mördas drabbades av förtryck och förslavades. Efter detta skulle monfolket aldrig mer skapa något eget självständigt rike. Tyvärr har burmesernas förtryck av monfolket fortsatt ända fram till våra dagar.

Efter att ha krossat monfolket tog den aggressiva Alaungpaya hämnd på Manipur. Han ockuperade Imphal (Imphan) อิมผาล och deporterade tusentals människor därifrån. Därmed hade hela Övre och Nedre Burma ännu en gång förenats under en gemensam härskare. Det som kallas "det Tredje burmesiska imperiet” var nu ett faktum.

Fransmännen som hade allierat sig med monfolket och Alaungpaya var därför angelägna om att få brittiskt stöd. Därför ingicks 1757 ett traktat med det brittiska Ostindiska kompaniet, som gav kompaniet generösa handelsprivilegier. Kompaniet, som befann sig i krig med fransmännen i Indien, hade dock inte lust att skapa en andra front i Burma.

I oktober 1759 attackerade plötsligt Alaungpayas trupper de brittiska handelsmännen och garnisonen på ön Negrais (Nekrai) เนกราย. Öns burmesiska namn är Hainggyi eller Hainggyi Kyun. En källa säger att nästan alla engelsmän massakrerades och att de få överlevande blev tagna till fånga och utvisade. Som skäl för angreppet angavs att de skulle ha understött en lokal revolt. Efter massakern upphörde kontakterna med britterna och handelsstationen byggdes inte upp igen.