Pagan som verkade starkt i början av 1200-talet splittrades med tiden på grund av uppror bland monfolket i söder och mongolernas attacker i norr. Mongolerna visade sig vara en betydligt kraftfullare granne för Pagan och shanfolket än Nanzhao någonsin hade varit.

Som tidigare berättat erövrades Nanzhao av mongolerna tidigt 1253 och mongoliska "pacificeringskampanjer" mot shanerna och andra "sydliga barbarer" genomfördes i slutet av 1250-talet. Omkring 1260 betalade många furstar eller hövdingar i området tribut till Kina.

1271 skickade Khubilai khan ännu en gång sändebud till de olika regionala rikena i området för att begära tribut. Den unge burmanske kungen Narathihapate (Phra Chao Narathihabodi) พระเจ้านราธิหบดี (r. 6 maj 1256-1 juli 1287), som var född den 23 april 1238, vägrade dock att ta emot dem.

Då Khubilai khans sändebud återvände ännu en gång 1273 påstås det att Narathihapate lät avrätta dem. En annan källa säger att det var banditer som dödade dem. Khubilai khan ska dock ha menat att Narathihapate låg bakom illdådet. Då det inte kom någon omedelbar hämnd från mongolerna misstolkade Narathihapate detta som ett svaghetstecken. Därför vågade han 1277 göra en attack in i den lilla mongoliska lydstaten Kaungai, som låg mellan Pagan och Yunnan.

Lokala mongoliska garnisoner i Kaungai beordrades att försvara riket och i början blev mongolernas hästar vettskrämda av burmanernas stridselefanter. Då beordrade den mongoliske generalen Khudu, eller Qutuq, sina män att binda sina hästar vid träden i området, klättra upp i dem och sedan överösa tjockhudingarna med sina pilar.

Mongolernas pilar var försedda med metallspetsar som kunde tränga igenom elefanternas tjocka hud och de sårade och uppretade elefanterna kastade av sig sina ryttare och trampade ner allt på sin väg. Många av de burmanska soldaterna föll offer för de egna rasande elefanterna. Därefter klättrade bågskyttarna ner från träden och anföll de retirerande burmanska soldaterna. Mongolerna förföljde dem därefter in på Pagans territorium vid Bhamo (Phamo) พะโม i Kachinstaten i norra nuvarande Burma.

Till sist gav mongolerna upp sin offensiv och återvände till kinesiskt territorium med sin sårade general Khudu. Några källor säger att mongolerna tvingades lämna Pagan på grund av en extrem värmebölja. Men de var tillbaka igen redan samma år.

Konflikten mellan Kina och Burma utvecklade sig nu till ett storkrig och slaget vid Ngasaunggyan (Songkhram Thi Ngasongkayan) สงครามที่งาสองกยัน 1277 blev det första av tre avgörande slag mellan de båda rikena. Någon källa kallar i stället slaget för ”slakten” vid Ngasaunggyan där burmanerna blev grundligt besegrade.

Efter detta första framgångsrika slag erövrade mongolerna hela södra Kina 1280. Sedan anföll de Burma igen. Det andra stora slaget ägde rum vid Bhamo 1283 och det tredje vid Pagan 1287. Källorna berättar att en burmesisk delegation hade besökt det mongoliska hovet 1284, men besöket hade inte resulterat i något fredsavtal.

Khubilai khans mongoliska ryttare visade sig vara alltför starka och burmanerna förlorade i samtliga slag. Efter de tre slagen erövrade mongolerna snabbt hela Paganriket och flera källor säger att Pagandynastin (Ratachawong Phukam) ราชวงศ์พุกาม avslutades 1287.

Kung Narathihapate flydde till södra Burma efter slaget vid Bhamo. Han tog sin tillflykt till staden Prome där hans son Thihathu av Prome (Sihatu haeng Prae) สีหตูแห่งแปร var guvernör under perioden 1275-1288. Någon källa anger perioden 1278-1288. Thihathu var född sent på 1250-talet och han dog 1288.

Thihathu planerade nu att mörda sin far, men en bror till Narathihapate förutsåg detta och lät fängsla Thihathu. Vilken bror det handlade om känner jag för närvarande inte till. Av någon anledning såg pappa Narathihapate till att Thihathu blev frigiven. Som tack för hjälpen besannades broderns oro då Thihathu ska ha tvingat sin far att ta gift den 1 juli 1287. Narathihapates sista ord ska ha varit; I nästa liv vill jag inte få någon son! Därefter drack han giftet. Narathihapate blev 49 år gammal.

Efter att ha dödat sin far försökte Thihathu också döda sina två halvbröder och rivaler om tronen. De två var Uzana, som var guvernör över Pathein, och Kyawswa (Kayochawa) กะยอชวา, som var guvernör över Dala.

Thihathu begav sig först till Pathein där han trängde sig in i Uzanas sovrum där Uzana låg sjuk och hackade honom i bitar. Han seglade därefter till hamnstaden Dala ดาลา för att döda Kyawswa. Kyawswa hade dock förstärkt Dalas försvar och lyckades stå emot Thihathus attacker. Thihathu begav sig då mot nordost till Pegu vars regent också hade stärkt sitt försvar. I Pegus hamn försökte han skjuta en av stadens försvarare med sin armborst, men lyckades i stället skjuta ihjäl sig själv.

Längre fram kommer du att träffa på ytterligare en man med namnet Thihathu. De två får inte förväxlas med varandra.

Thihathus död öppnade nu upp vägen för Kyawswa (Phra Chao Kayochawa) พระเจ้ากะยอชวา (r. 30 maj 1289-17 december 1297) som ny kung och marionettregent. Kyawswa var född den 2 augusti 1260 och därmed 28 år gammal vid sitt trontillträde.

Dala är i dag en del av Burmas gamla huvudstad Yangon (Yangkung) ย่างกุ้ง. Den nya huvudstaden heter ju numera Naypyidaw (Nepyido) เนปยีดอ. Yangon var tidigare känt under det engelska namnet Rangoon (Rangkung) ร่างกุ้ง, men i samband med landets namnbyte till Myanmar 1989 ändrades namnet till det mer burmesiskt klingande namnet Yangon. Jag har i fortsättningen valt att använda det nya namnet Yangon.

För att befästa sin makt i Nedre Burma (förutom Tenasserimkusten (Chai Fang Tanaosi) ชายฝั่งตะนาวศรี) sökte Kyawswa stöd hos sin mor och Narathihapates änka drottning Saw Hla Wun (cirka 1240-1244-cirka 1295/1296 eller 1313 eller ännu senare) och ministrarna i Pagan. Han fick dock vänta ytterligare ett och ett halvt år för att det skulle lugna ner sig i Övre Burma.

Saw Hla Wun kallas också Pwa Saw, eller Saw Hla Wun Pwa Saw. Namnet eller titeln Pwa Saw hade även en tidigare och en senare burmesisk drottning under 1200-talet. En del källor översätter Pwa Saw till ”änkedrottning”.

Saw Hla Wun var känd som kvicktänkt, klok och vacker och hon kom att utöva politiskt inflytande under flera årtionden under en av de svåraste perioderna i Burmas historia. Historikerna är oense om huruvida krönikornas berättelser är mer myt än fakta.

Drottningen ska ha varit den välvilliga makten bakom tronen, som hade skyddat allmänheten och hovet från Narathihapates oberäknelighet. Krönikorna beskriver Narathihapate som arrogant, frossande, lättirriterad, paranoid och hänsynslös. Genom att använda sin kvickhet klarade Saw Hla Wun sig undan från kungens paranoida misstankar. Även om hon inte alltid var framgångsrik, lyckades drottningen ofta övertala kungen att ändra sina många förhastade beslut.

Den 30 maj 1289 valdes Kyawswa formellt till kung i Pagan med hjälp av Narathihapates änkedrottning och ministrarna. Den nye kungen hade emellertid bara makten över områden några kilometer utanför sin huvudstad i det gamla raserade riket. Med tiden förklarade sig olika delar av det gamla riket som självständiga riken.

Saw Hla Wun som fortsatte att utöva sitt inflytande då Kyawswa var kung blev emellertid besviken över Kyawswas oförmåga att återupprätta det fallna burmesiska imperiet.