Med tanke på Kambodjas nuvarande storlek kan det vara svårt att föreställa sig hur stort riket en gång varit och hur stor betydelse det haft i Sydostasiens historia. På 900-1200-talet ingick, förutom nuvarande Kambodja, stora delar av nuvarande Vietnam, Laos och Thailand i khmerriket. I öst och sydöst kontrollerade Angkor Mekongdeltat och tryckte på mot Champa.

Khmererna fortsatte att utvidga sitt rike till att omfatta monkungariket Hariphunchai (Anachak Hariphunchai) อาณาจักรหริภุญชัย, eller หริภุญไชย. Rikets huvudstad hette också Hariphunchai och blev föregångare till den moderna staden Lamphun, nära dagens Chiang Mai i norra nuvarande Thailand.

Enligt taikrönikorna ska khmerernas attack mot både Lavo (Anachak Lawo) อาณาจักรละโว้ och Hariphunchai ha misslyckats, men khmerinflytandet var så starkt här att det är högst troligt att de faktiskt lyckades.

Lavo är det gamla namnet för Lopburi ลพบุรี. Du kan läsa mer om kungariket Lavo (Lopburi) och kungariket Hariphunchai längre fram i artiklarna ”Lavo (Lopburi)” och ”Hariphunchai” i detta avsnitt.

(Provinsen Lopburi)

Även i söder, på Malackahalvön, markerade khmererna sin närvaro. Här kan de ha regerat över samhällen med khmernybyggare, eller andra etniska grupper, med hjälp av militära garnisoner. Det är värt att lägga märke till att khmererna, tack vare sin expansion, faktiskt med tiden kontrollerade alla kommunikations- och handelsvägar i den centrala delen av den indokinesiska halvön.

I slutet av 800-talet hade khmererna övertagit monfolkets ställning som den ledande makten i regionen och området vid dagens Nakhon Ratchasima var uppenbart ett av de områden som erövrades först. Ruinerna av ett storslaget khmertempel finns fortfarande kvar i distriktet Phimai och ingår i dag i Phimais historiska park (Uthayan Prawattisat Phimai) อุทยานประวัติศาสตร์พิมาย.

(Distriktet Phimai i provinsen Nakhon Ratchasima)

Staden Phimai nämns för första gången på 600-talet, men templet Prasat Hin Phimai ปราสาทหินพิมาย byggdes omkring 1100. Detta tempel byggdes därmed kort tid innan khmererna påbörjade byggandet av det fantastiska templet Angkor Vat (Nakhon Wat) นครวัด i nuvarande Kambodja. Angkor Vat stavas även Angkor Wat.

(Prasat Hin Phimai)

(Angkor Vat)

(Khmerrikets ungefärliga utbredning 960)

Khmererna miste en tid sin makt över monfolket, då monfolkets område invaderades av burmanerna på mitten av 1000-talet. Om detta kan du läsa mer om i den kommande artikeln ”Monfolket och burmanerna”. Att khmererna miste sin kontroll över monfolket berodde på att Angkor var upptaget med inre stridigheter och krig i öster. Då det burmanska rikets styrka minskade återtog khmererna med tiden kontrollen över monfolkets områden.

Kanske tog khmererna också kontroll över delar av Malackahalvön igen. Det finns nämligen historiker som hävdar att burmanerna kontrollerade stora delar av halvön mellan 1060 och 1200. Se även artikeln "Kung Anawrahta och hans efterträdare" längre fram.

Khmercivilisationen har blivit känd för sin religiösa devarajakult med sina gudakungar. Storslagna tempel och andra byggnadsverk byggdes därför till de gudomliga kungarnas ära. I templen tillbads Shiva i form av en lingam (ling) ลิงค์ (fallossymbol) som placerades i ett heligt torn (prasat) ปราสาท vid foten av ett heligt berg, vid namn Meru เมรุ eller Sumeru (Khao Phra Sumeru) เขาพระสุเมรุ, som antingen var äkta eller konstgjort. Detta tempelberg blev ett dominerande inslag i den religiösa arkitekturen i hela den khmerdominerade världen.

(Lingam från 900-talet)

Shiva är tillsammans med Vishnu och Brahma (Phra Phrom) พระพรหม hinduismens (satsana hindu) ศาสนาฮินดู viktigaste gudar. Shiva står för en förgörande kraft, men har även en roll som fruktbarhetsgud. Vanligtvis, men inte alltid, handlade det om Shivadyrkan i templen och att kungen betraktades som en universell monark.

Trots att devarajakulten för länge sedan har upphört har tanken om kungen som gudomligt sanktionerad levt kvar och många hinduisk-khmerska kungliga ceremonier har levt vidare ända fram till våra dagar i den thailändska monarkins ritualer.

Världens största religiösa byggnadsverk, templet Angkor Vat, var bara ett av många fantastiska tempel som khmererna uppförde. Det finns källor som säger att Angkor Vat byggdes under perioden 1112-1150. På slutet av 1100-talet förbands Angkorrikets olika delar genom ett nätverk av landsvägar, som höjde sig några meter över slätten, med broar över vattendrag och floder. Spår av dessa vägar har påträffats både mellan Phimai och Angkor och mellan That Phanom ธาตุพนม i Thailand och Sai Fong ซายฟอง i Laos. Sai Fong låg sydost om dagens Vientiane.

(Khmerrikets utbredning 1100-1200)

(Distriktet That Phanom i provinsen Nakhon Phanom)

Khmererna anföll och ockuperade riket Champa 1145-1149 och anföll ännu en gång 1153. Här säger en annan källa 1150 eller handlar det om två skilda attacker? Champa gick senare till motoffensiv, vilket du kan läsa mer om i artikeln "Champa”, lite längre fram i detta avsnitt. I norr sträckte sig khmerriket så småningom till området vid nuvarande Vientiane i Laos.

Området vid Vientiane hade också något slags inflytande i området över dagens Luang Prabang i nuvarande Laos och nuvarande Chiang Saen. Genom att Vientianeområdet ingick i Angkorriket fick Angkor också inflytande i regionen Xishuangbanna, nära gränsen till Nanzhao.

Kanske genomförde khmererna också enstaka militära expeditioner i detta område. I väst och nordväst kontrollerade khmererna nedre delen av slättlandet där Chaophrayafloden flyter fram i nuvarande Thailand och därmed också monfolkets gamla områden. Ibland ser man lite missvisande bara namnet Maenam (alternativt Menam, Me Nam) för Chaophrayafloden, då Maenam แม่น้ำ helt enkelt bara betyder flod på thai och används allmänt framför alla floders namn.

Angkorriket hade sin storhetstid mellan 1000 och 1200. Hur många invånare Angkor hade under sin glansperiod varierar mycket beroende på källan. Jag har sett siffror som varierar mellan 80 000 och 500 000! Intressant nog behöll khmererna ännu i slutet av 1400-talet den södra delen av dagens Vietnam, vilket senare togs ifrån dem av vietnameserna.