Året 1951 blev en vändpunkt på många sätt. Manhattankuppens misslyckande banade vägen till makten för två av Phibuns huvudrivaler från kuppen 1947. Dessa två var generallöjtnant Phao Sriyanond och generalmajor Sarit Thanarat.

Phao blev generaldirektör för polisdepartementet samma år och hans verksamhet var lika mycket militär som polisiär. Sarit Thanarat var kommendant för första armén i Bangkok och han blev också snart biträdande försvarsminister. Phibun fick sitta kvar på nåder medan de två rivalerna byggde upp sina politiska organisationer och gradvis förlorade Phibun alltmer av sin makt.

Den generation av intellektuella som utestängts från Phibuns regim bidrog till att det började jäsa politiskt i Thailand i slutet av 1940-talet och tidigt på 1950-talet. Det återuppväckta intellektuella livet kretsade kring Thailands två stora universitet, som bägge låg i Bangkok. Det handlade om det prestigefyllda universitetet Chulalongkorn, som länge varit en rekryteringsplats för regeringsposter och det nyare universitetet Thammasat. Thammasat var under denna period ett öppet universitet med oinskränkt tillträde inriktat på juridiska studier.

Thammasat hade nära förbindelser med Pridi, som huvudsakligen var ansvarig för universitetets grundande och han hade under en period också varit rektor här. Det är därför inte så märkligt att det under en period med antikolonial strävan i stora delar av Asien och kommunismens starka dragningskraft att marxistiska idéer attraherade en del av de unga intellektuella som misstrodde den äldre generationen.

Dessa intellektuella betraktade Pridi som sin politiska hjälte och ekonomiska mentor och deras tankar påverkades av författare som den tidigare omtalade Kulap Saipradit. Kulap hade utvecklats från en social kritiker på 1920-talet till en politisk vänsterman tidigt på 1950-talet. Bland de många viktiga personer som skulle komma från denna omgivning kan vi nämna två som var samtida vid Chulalongkornuniversitetet runt 1950;

Den ene var den tidigare omtalade Chit Phumisak, som startade en enastående karriär som litteraturkritiker och som skrev essäer tidigt på 1950-talet. Chit skulle bli mest känd för sin marxistiska kritik i boken Den thailändska feodalismens ansikte (Chom Na Sakdina Thai) โฉมหน้าศักดินาไทย från 1957. Han satt sedan fängslad anklagad för undergrävande verksamhet av den kommande Saritregimen under åren 1958-1964.

Chit dog 35 år gammal den 5 maj 1966 då han verkade som gerillasoldat i nordöst. Hur han dog är dock lite omtvistat. Enligt en källa blev han skjuten under strid och i en annan blev han skjuten av bybor. I en tredje version blev han avrättad av regeringsämbetsmän i närheten av det nuvarande distriktet Phu Phan ภูพาน i provinsen Sakon Nakhon strax efter att han släppts ur fängelset.

Den andre var Khamsing Srinawk (Khamsing Sinok) คำสิงห์ ศรีนอก (25 december 1930-) som kom från en bondebakgrund i nordöst. Han livnärde sig som journalist då han läste vid Chulalongkornuniversitetet och skrev briljanta korta satiriska berättelser. En av dessa berättelser var The Politician (Nak Kan Mueang) นักการเมือง som tydligt visade på det förakt som de unga kände mot den gällande politiska ordningen under 1950-talet. Khamsing är också känd under pseudonymen Lao Khamhom ลาว คำหอม.

(Khamsing Srinawk)

Varken Chit eller Khamsing verkade i början av sitt författande ha haft något större inflytande på sina samtida. Pressen på likformighet var stor och offentliga politiska handlingar kunde vara livsfarliga.

I november 1951 hävdade 26 medlemmar i nationalförsamlingen att det pågick illegal opiumsmuggling i landet med höga armé- och polisofficerare inblandade och att arméofficerare försåg sig med pengar från statliga företag och statliga projekt. Samma medlemmar hävdade också att regeringen mutat medlemmar i nationalförsamlingen för att få deras stöd.

Detta blev upptakten till en av de värsta skandalerna i Thailands historia. Det visade sig nämligen att general Phao hade haft en ledande roll i illegal opiumsmuggling, då han ledde polisdepartementet. Han hade bland annat använt sig av polisens fordon för att transportera opium från den Gyllene triangeln (Sam Liam Thong Kham) สามเหลี่ยมทองคำ ner till Bangkok för vidare export. Kanske hade opiumsmugglingen underlättats genom kontakter med kinesiska grupper, som dominerade stora delar av denna handel, som man skaffat sig redan under kriget mot Shanstaterna 1942.

Därefter hade man uppenbart skaffat kontakter bland Kuomintangstyrkorna i Burma som också var inblandade i denna handel. Se även den tidigare artikeln ”Kuomintang i Burma.” En av Kuomintangs generaler har träffande beskrivit opiumhandeln på följande sätt;

”Nöden har ingen lag. Vi måste fortsätta vår kamp mot kommunismen och då måste man ha en armé. En armé måste ha vapen och för att köpa vapen behövs pengar. I de här bergen heter de enda pengarna opium.”

Det handlade också om att medlemmar i regeringen, på mer eller mindre ärligt sätt, hade skapat sig förmögenheter genom sina kontakter inom affärslivet. När regeringsämbetsmännens väldiga vinster kom fram i ljuset väckte det alltmer kritik, särskilt mot general Phao och hans polis. Men även general Sarit hade försett sig med olagliga pengar från statens lotterier. Phao och Sarit hade använt en del av dessa pengar för att skaffa sig lojala följeslagare.