Fredagen den 29 juni 1951 gjorde flottan och marinen ett sista desperat försök att störta Phibun. Phibun deltog i en överlämningsceremoni vid piren Rajavoradit av ett begagnat mudderverk, som USA skänkt som del i en utökad ekonomisk och militär hjälp. Mudderverket hette Manhattan แมนฮัตตัน och därför har detta kuppförsök fått namnet Manhattankuppen (Kabot Maenhattan) กบฏแมนฮัตตัน.

(Fartyget Manhattan)

Phibun stod vid sidan av USA:s charge d'affaires, William T. Turner วิลเลียม ที. เทอร์เนอร์, som just hade avslutat ett tal där USA formellt överlämnade Manhattan till den thailändska regeringen. Då Phibun placerat en blomsterkrans i båtens för bordade en grupp beväpnade Pridi-lojala officerare från flottan Manhattan, ledda av örlogskapten Manat Charupha มนัส จารุภา. Phibun och hans följeslagare omringades och kuppmännen sade att de kommit för att “arrestera premiärministern.”

(Manat Charupha)

Manas rådde Phibun att följa med frivilligt utan protester, vilket han och hans livvakter åtlydde. Phibun fördes iland och därefter till en mindre båt som förde honom över floden mot Thonburisidan och den kungliga flottbasen där. Den enda episod som inträffade under själva kidnappningen var att två skott råkade avfyras av en nervös vaktpost. Det skulle snart bli betydligt värre.

Kidnappningen hade ägt rum inför en stor samling chockade diplomater, inklusive den amerikanske ambassadören Edwin F. Stanton. Phibun placerades som gisslan ombord på fartyget HTMS Sri Ayudhya. Uppenbart hade kuppmakarna förväntat sig att fler viktiga personer skulle ha varit på plats vid ceremonin, men varken Sarit Thanarat, Phin Choonhavan eller hans svärson Phao Sriyanond hade kommit dit.

Bakgrunden till kuppen var att Phao Sriyanond, som hade blivit en av landets mäktigaste män, med en polisstyrka som nästan var lika stor som armén, hade sett till att skaffa den bästa utrustningen för sin polis som ofta betalades av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Men han hade också tagit för sig av medel som var avsedda för flygvapnet och i synnerhet för flottan.

Flottans yngre officerare hade reagerat starkt på att flottan fick allt mindre pengar, medan flottans högsta officerare hade mutats med olika förmåner för att hålla sig lugna. De unga officerarna trodde att om de tog makten genom en kupp skulle de få stöd från sin egen högsta ledning, men de misstog sig fullständigt. Under några timmar försökte officerare från flottan förhandla med armén och polisen om regeringens avgång och bildandet av en ny regering, men förhandlingarna bröt snart samman.

Lördag eftermiddag den 30 juni fanns kuppmännen och deras styrkor vid flottbasen i Thonburi, i radiostationen på Witthayu Road (Thanon Witthayu) ถนนวิทยุ på Bangkoksidan och i området vid kungens palats. Kuppledarna kallade sig i sina radiosändningar för Rädda nationen-gruppen (khana ku chat) คณะกู้ชาติ. Rebellerna leddes av en kapten vid namn Anon Puntharikapha อานนท์ ปุณฑริกาภา och kuppledarna presenterade faktiskt en ny regering.

En man med titeln Phra Sarasa Praphan (Chün Charuwat) (Phra Sarasat Praphan (Chuen Charuwat)) พระสารสาสน์ประพันธ์ (ชื้น จารุวัสตร์) (1890-1973) utsågs till premiärminister, amiral Taharn Khamhiran (Thonglo Khamhiran) (Thahan Khamhiran (Thonglo Khamhiran)) ทหาร ขำหิรัญ (ทองหล่อ ขำหิรัญ) blev biträdande premiärminister, generallöjtnant Luang Sinadyodharaksa (Chit Munsilpa) blev inrikesminister, amiral Chalit Kulkamthorn (Chalit Kunkamthon) ชลิต กุลกำม์ธร blev försvarsminister och Seni Pramoj utrikesminister.

(Phraya Sarasa Praphan)

(Taharn Khamhiran)

(Chalit Kulkamthorn)

Svaret på detta blev att Phibuns regering i all hast kallades samman där Vorakarn Bancha (Bunkoet Sutantanon) (Worakan Bancha (Bunkoet Sutantanon)) วรการบัญชา (บุญเกิด สุตันตานนท์) (24 juni 1903-21 juni 1974) utsågs till tillfällig premiärminister i Phibuns frånvaro.

(Vorakarn Bancha)

Kort därpå gjorde Vorakarn Bancha ett uttalande där han krävde att kuppledarna skulle ge upp före midnatt och frige premiärminister Phibun, som skulle ledsagas oskadd till parlamentsbyggnaden (Ananta Samakhom) av en av deras ledare. Flygvapnet som stod på Phibunregeringens sida lät meddela att om kraven inte uppfylldes skulle man börja bomba flottbasen i Thonburi.

(Parlamentsbyggnaden)

Rebellerna svarade med att i radio beordra alla fartyg i den kungliga flottan att göra sig redo för strid. Armén, som också hade tillgång till radio svarade med att beordra landets samtliga officerare och meniga att infinna sig för tjänstgöring. Även pensionerade officerare kallades in. Under natten pågick sedan ett “radiokrig” varvat med militärmusik. Gevärseld, artilleri och granateld kunde höras sporadiskt under natten.

Mindre lokala strider pågick hela natten till söndagen, men de tilltog i intensitet på söndagsmorgonen den 1 juli. Under söndagen utkämpades hårda strider mellan den gamla regeringens sympatisörer i samarbete med armén och polisen, mot flottan och marinen. Det förekom intensiva gatustrider nära viktiga militära anläggningar och kommunikationsinstallationer.

En uppmaning om eldupphör från den arresterade Phibun ignorerades och efter detta började man använda granatkastare och tungt artilleri. Allmänheten hamnade i korseld och eldgivning över floden gjorde stor skada på Thonburisidan, där bland annat en av marinens oljedepåer träffades.

Detta var de värsta våldsamheterna som Bangkok någonsin skådat och det var osäkert hur striderna skulle sluta. Då flygvapnet gick in aktivt på Phibuns sida fick denne övertaget. Nya plan av typen Spitfire สปิตไฟร์ och T-6 Texan ทีซิกซ์ , som man hade fått i militärhjälp från USA, användes för anfall på flottans fartyg och installationer. Flottan besvarade elden från sina fartyg på Chaophrayafloden.

(Spitfire)

(T-6 Texan)

HTMS Sri Ayudhya som också besvarade elden tystades av flygvapnets bomber och artilleribeskjutning och omkring 15.40 började fartyget brinna och fick slagsida mitt i floden framför fortet Vichaiprasit. En order om att överge skeppet gavs och Phibuns vakter lämnade honom.

(Sri Ayudhya sjunker)

Phibun som inte längre bevakades fick nu hjälp av tre sjömän att fly. Han fick en flytväst och gjorde som manskapet och hoppade överbord och simmade själv över till Bangkoksidan under maskingevärseld från Bangkoksidan, alltmedan HTMS Sri Ayudhya höll på att sjunka. Flera av de simmande sjömännen ska ha träffats och dödats, men Phibun klarade sig mirakulöst nog.

Phibun lyckades sedan ta sig till vänligt sinnade styrkor och höll ett radiotal där han uppmanade flottan att upphöra med striderna. Kort tid därefter gav kuppmakarna upp. Ett telefonsamtal till Phao fick stopp på striderna som då hade pågått i 36 timmar.

Uppgifterna om antalet dödade och sårade varierar starkt i olika källor. Officiella källor talar om ett hundratal dödade soldater och lika många civila. Antalet sårade uppgavs vara omkring 600. En annan källa talar om 1 200 döda soldater och 1 800 sårade. Därutöver dog 603 civila och 400 skadades. Ytterligare en källa säger att antalet döda och skadade aldrig kommer att kunna anges exakt, men säger samtidigt att de flesta av de kanske 1 300 dödade och omkring 3 000 skadade var civila.

Armén och polisen hade segrat och flottans makt var nu ett avslutat kapitel. En del valde att fly landet för att undgå den arresteringsvåg som inleddes efter kuppförsöket. Manat Charupha och några andra ledande personer från flottan tog sig till en järnvägsstation och flydde norrut. Manat fortsatte sedan till Burma. Hur många misstänkta som arresterades och hamnade inför domstol varierar i olika källor. Det finns uppgifter som varierar mellan 700-1300 arresterade och att 100 av 200 åtalade hamnade i fängelse.

Bland de arresterade fanns omkring 70 höga marinofficerare, inklusive Manat Charupha. Han hade blivit arresterad när han försökte smyga sig in i Thailand igen från Burma 1952. Manat hamnade därefter i fängelse, liksom de flesta av hans kollegor. Han skrev senare en bok om kidnappningen av Phibun. Han berättar att det första som premiärminister Phibun frågade honom, då de var ensamma på HTMS Sri Ayudhya, var om kommunister var inblandade i kuppen, vilket Manat svarade nekande på.

Phibun ska ha fortsatt att fråga om Pridi var inblandad, vilket Manat återigen svarade nej på. Phibun ska då ha frågat vem som då låg bakom. Manat svarade att det bara var en grupp unga män och att kuppen finansierades med deras egna löner. Han ska ha förklarat för Phibun att han just då bara hade 200 baht i sin ficka.

Följderna för flottan blev svåra efter kuppförsöket. Styret över alla marinbaser överfördes till armén och flottans högkvarter flyttades från Bangkok till Samut Prakan. Flottans fartyg flyttades dessutom till det då malariainfekterade Sattahip. Flottans styrka vingklipptes till en fjärdedel av sin tidigare styrka och många höga officerare i flottan inklusive de överlevande kuppmännen fängslades och några dog.

Bland de arresterade fanns också 50 studenter från Thammasatuniversitetet som anklagades för att ha kommunistsympatier. Många av fångarna benådades senare av kungen i en amnesti och flottans status och budgettilldelning skulle senare öka efter Phibuns fall 1957.