Thailands befolkning ökade enormt efter andra världskriget. Från att ha varit en liten och underbefolkad stat före andra världskriget blev Thailand snart en folkrik och överbefolkad nation, med tanke på landets dåvarande resurser. Antalet invånare i Thailand var närmare 18 miljoner år 1947, 26 miljoner år 1960, 34 miljoner år 1970, 44 miljoner år 1980 och nästan 62 miljoner år 2001. Den årliga befolkningstillväxten på 2.74 procent år 1974 minskade till 2.2 procent tidigt på 1980-talet och beräknades vara nere på 0.91 procent år 2001.

Under några år verkade det som om de thailändska regeringarna inte hade några ambitioner att försöka minska befolkningstillväxten. Det som kallades det "kinesiska problemet" minskade stadigt under perioden 1960-1980. Det hade inte förekommit någon märkbar invandring till Thailand sedan 1950-talet och befolkningsfördelningen mellan kinesiska medborgare och thailändska medborgare minskade från 3.7 procent av befolkningen 1937 till 1.6 procent 1960 och till 0.9 procent 1970.

Det fanns dock fortfarande många thailändska medborgare som talade kinesiska och identifierade sig själva som kineser. Deras antal sjönk dock snabbt allteftersom den thailändska utbildningspolitiken begränsade tillgången till utbildning på kinesiska och speciellt efter de många raffinerade sociala och ekonomiska åtgärderna som gjorts för att assimilera dem. Nyckeln till framgång för kineserna i Thailand under 1960-och 1970-talet, då den ekonomiska tillväxten var hög, bestod av en thailändsk utbildning, thailändskt efternamn, thailändskt språk och ingifte i thailändska familjer.

Thailand genomgick en dramatisk förändring från 1960. De största förändringarna skedde i Bangkok som ökade enormt i storlek med trafikstockningar och kvävande luftföroreningar. De lugna förstäderna fick stora fabrikskomplex som producerade allt från bilar till massproducerat hantverk. Även tidigare sömniga provinsstäder såsom Chiang Mai, Phitsanulok, Hat Yai หาดใหญ, Khorat, Khon Kaen, Ubon och Udon genomgick en liknande utveckling.

Livet i de avlägsna byarna förändrades också dramatiskt. Förr kunde man inte ta sig fram till vissa byar under regntiden då vägarna stod under vatten, men nu fanns det plötsligt fina allvädersvägar till många av dessa tidigare tidvis isolerade byar. De fick med tiden elektricitet, kylskåp och TV-apparater, en skola och många av bybornas söner och döttrar började läsa vid universitet och lärarseminarier och fick sedan prestigefyllda jobb.

Bondehushållen uttryckt i procent av de totala hushållen minskade från 73.9 procent 1960 till 62.9 procent 1970 och till cirka 54 procent 1996. Dessa siffror kan vara något missvisande och innehålla hushåll som sysslade både med jordbruk och andra sysslor. Ett stort antal thailändare sysslade därför med annat än jordbruk och utbudet av varierande jobb i Thailand ökade enormt. Alltifrån serviceyrken till dataprogrammerare och kemister i industrin, förutom det traditionella jordbruket och fisket.

Trots den enorma befolkningstillväxten fortsatte Thailand att vara ett av få stabila risexporterande länder som fanns kvar i världen och risskördarna ökade genom bättre utsäde och teknologi. Samtidigt hade de thailändska bönderna också börjat odla andra grödor och i slutet av 1970-talet passerades riset av kassava (man sampalang) มันสำปะหลัง som ledande exportvara. Turismen blev med tiden en mycket stor intäktskälla för Thailand. Inkomster från turismen ökade från omkring 250 miljoner baht 1961 till 2 209 miljoner 1971 och 5 600 miljoner 1978. Siffrorna var imponerande.

På mitten av 1970-talet drabbades Thailand också av världsmarknadens prisfall på basvaror och den väldiga höjningen av bensinpriset och på de fabriksvaror som landet importerade i stora mängder. Inflationen blev plötsligt ett mycket allvarligt problem som drabbade medelklassen hårdast.

Medelklassen bestod övervägande av stadsbor som inte ägnade sig åt jordbruk. Den uppstod i Bangkok och några få andra städer från 1960 och framåt. Medelklassens livsstil kännetecknades av tillgång till massmedia, särskilt TV, tillräcklig inkomst för att garantera bra kvalitet på sina egna barns utbildning och möjlighet till social och ekonomisk rörlighet uppåt. Andelen studenter som fick tillgång till högre utbildning ökade också dramatiskt sedan 1960-talet, vilket också bidrog till att skapa en stor medelklass.

På 1970-talet bildade en man vid namn Chamlong Srimuang (Chamlong Simueang) จำลอง ศรีเมือง (5 juli 1935-) och hans klasskamrater från Chulachomklaos kungliga militärakademis avgångsklass 7 något som kallats för Young Military Officers Group. De hade utexaminerats 1960. Denna grupp kallas oftast för ungturkarna (Klum Yang Toek) กลุ่มยังเติร์ก och har fått sitt namn efter en grupp revolutionära officerare i Turkiet ประเทศตุรกี. Ungturkarnas ideologi var att bekämpa landets korrupta ledare och landets vänsterkrafter.

(Chamlong Srimuang)

Bland Chamlongs klasskamrater fanns också Manoonkrit Roopkachorn (Manunkrit Rupkhachon) มนูญกฤต รูปขจร (13 december 1935-), Sanan Kachornprasart (Sanan Khachonprasat) สนั่น ขจรประศาสน์ (17 september 1935-15 februari 2013) och Pallop Pinmanee (Phanlop Pinmani) พัลลภ ปิ่นมณี (25 maj 1936-). Lägg märke till att Manoonkrit ursprungligen hette Manoon Roopkachorn (Manun Rupkhachon) มนูญ รูปขจร. Du kommer att få läsa mycket mer om Chamlong Srimuang och de ovan nämnda klasskamraterna längre fram.

(Manoonkrit Roopkachorn)

(Sanan Kachornprasart)

(Pallop Pinmanee)

Hotet från den undergrävande verksamheten gjorde att regeringarna blev alltmer uppmärksamma på landsbygdens problem och då speciellt i de avlägsna och mest fattiga delarna av landet. Denna uppmärksamhet resulterade i tidigare omtalad amerikansk ekonomisk hjälp. Vägar byggdes och förbättrades för att kunna ge regeringen möjlighet att svara på militära utmaningar och medförde en ökande integration av de avlägsna byarna i den nationella ekonomin.

Ansträngningarna att förbättra utbildningen och folkhälsan visade sig mycket värdefulla, genom ambitiösa program att förbättra dricksvattentäkter och bekämpa malaria. Tyvärr delades inte ökningen av böndernas inkomster rättvist bland dem och kombinationen av en ökande befolkning och kravet på ny odlingsbar mark minskade den genomsnittliga storleken på deras jordbruk, ökade arrendepriserna och orsakade en flykt bland de unga från landet till en redan mättad arbetsmarknad i städerna.

Ökad statlig närvaro i byarna på landet bidrog också till att öka bybornas missnöje. Det förekom militärt och polisiärt förtryck eller byråkratisk korruption och fusk. Bybornas förväntningar, som de fått genom optimistiska löften från staten, uppfylldes ofta inte och de blev också medvetna om hur långt efter de låg de välmående regionerna och städernas befolkning. Denna utveckling skyndade på den politiska medvetenheten och gav näring åt både undergrävande verksamhet och böndernas fackföreningar tidigt på 1970-talet.

Hur starka dessa rörelser än blivit var de ändå ingenting mot den styrka som medelklassen hade då de visade sitt gryende missnöje mot militärregimen. Missnöjet på landet hjälpte kanske till med att rättfärdiggöra studenternas och medelklassens beslutsamhet att genomföra politiska förändringar i Thailand.

Sarit Thanarat hade tidigare regerat under en provisorisk författning, men Thanom såg till att det arbetades fram en ny permanent författning. En hel generation av den thailändska medelklassen hade växt upp med demokratiska ideal som de skaffat sig under sin utbildning då de studerade de västerländska demokratiernas historia och institutioner. Det var denna medelklass som representerades av hundratusentals studenter i Bangkok som krävde en ny författning.

Trycket på Thanom blev stort att minska det amerikanska inflytandet samtidigt som USA kände sig obekvämt i sin allians med en auktoritär militärregim under press från den thailändska medelklassen.

Den 20 juni 1968 tillkännagavs äntligen den nya permanenta författningen. Liksom författningen från 1932 förespråkade den ett parlament (nationalförsamlingen) med två kammare. Ett representanthus (underhuset) med 219 valda medlemmar och en senat (överhuset) med 164 senatorer som skulle godkännas av kungen.

Även om författningen föreföll demokratisk gav den i sina detaljer legitimitet åt Thanoms militärdominerade regering. Thanom valde till största delen ut militärer till senaten och kunde därmed lätt kontrollera parlamentet med en mindre representation i underhuset. Handley säger att den nya författningen nästan var lika kort som Sarits så kallade tillfälliga författning från 1958. Enligt författningen förbjöds medlemmar från underhuset att sitta med i regeringen och senatens ledare blev automatiskt parlamentets talman. Senaten hade dessutom makten att fördröja all lagstiftning i ett år.

Den nya författningen slog också fast att all lagstiftning som stiftats av tidigare regeringar fortfarande gällde, vilket gjorde att de diktatoriska lagar som Praphas använt sig av för att kuva dissidenter inte kunde ifrågasättas. Det handlade bland annat om den godtyckliga antikommunistlagen (Anticommunist Act). Liksom Sarit såg Thanom till att ha starka maktbefogenheter i nödsituationer.

Enligt den nya författningen skulle också allmänna val hållas inom 240 dagar från det att författningen införts. Inför de kommande valen krävde demonstrerande studenter att undantagslagarna som gällt ända sedan 1958 skulle avskaffas, vilket regeringen faktiskt gick med på. Dock var de fortfarande i kraft i några avlägsna provinser.