Thanin Kraivichiens regim blev snart alltmer impopulär och den 26 mars 1977 försökte armégeneralen Chalard Hiransiri (Chalat Hiransiri) ฉลาด หิรัญศิริ (4 jnuari 1923-21 april 1977) och 300 soldater genomföra en kupp mot Thanin. Denna kupp är känd som Kabot 26 Minakhom Pho So 2520 กบฏ 26 มีนาคม พ.ศ. 2520, eller Kabot Phonek Chalat Hiransiri กบฏพลเอกฉลาด หิรัญศิริ, på thai.

(Chalard Hiransiri)

Kuppen misslyckades då Chalard inte fick det stöd han förväntade sig. Under kuppförsöket dödades en hög officer, generalmajor Arun Dewathasin (Arun Thawathasin) อรุณ ทวาทศิน (1922-26 mars 1977), och Chalard blev ovanligt nog avrättad genom arkebusering den 21 april 1977. Fyra av hans medhjälpare dömdes till livstids fängelse. En källa säger att de sedan benådades i december 1977.

En av de fyra medhjälparna var den tidigare omtalade Sanan Kachornprasart, som vid den här tiden var en kavalleriofficer med graden överstelöjtnant. Han anklagades för förräderi. En annan var majoren Boonlert Kaewprasit (Bunloet Kaeoprasit) บุญเลิศ แก้วประสิทธิ์ (19 februari 1942-) som du också kommer att höra talas mer om längre fram. De övriga två var major Wisit Khongpradit วิศิษฐ์ คงประดิษฐ์ och major Atsawin Hiransiri อัศวิน หิรัญศิริ. Atsawin var för övrigt en son till Chalard.

Angående kommunisterna så gick de till sist för långt för de flesta thailändare. I en radiosändning den 1 april 1977 kallade den tidigare studentledaren Thirayuth Boonmee monarkin för föråldrad och sönderfallande och han sade, ‘‘Jag tror att om vårt folk skulle avskaffa den [monarkin] skulle det inte få några allvarliga följder.’’ Detta var ett strategiskt misstag då de flesta thailändare fortfarande betraktade monarkin som nödvändig för deras kultur och nationalkänsla. Det Thirayuth sade bevisade för dem att kommunisterna avsåg att störta monarkin och därmed fördärva kungariket.

Handley skriver i sin bok "The King Never Smiles" att Thanin blivit så impopulär i april 1977 att han bara överlevde politiskt tack vare monarkins stöd.

En rättegång mot 18 studentaktivister startade i september 1977. I stället för att be om nåd förklarade de åtalade att de inte erkände Thanins auktoritet eller militärdomstolarna. De sade att Thanins regim hade begått ett lagbrott då de störtade den demokratiskt valda regeringen. De motsatte sig åtalet om att ha organiserat och deltagit i illegala protester och strejker eftersom lagen om förbud mot sådana aktiviteter hade tillkommit först efter den 6 oktober 1976. En lag kunde ju inte tillämpas retroaktivt.

Deras argument var en kraftfull demonstration av trots mot Thanin och mot den traditionella thailändska hierarkin i allmänhet. I motsats till bönderna kände studenterna till landets lagar. De anklagade Thanin för att han aldrig undersökt massakern den 6 oktober och att ingen arresterats i förbindelse med denna. Kuppmakarna hade fått fullständig amnesti, men inga andra, påpekade de.

Sent i september när kungen och drottningen besökte Yala i södra Thailand exploderade ett antal små bomber på en marknad i närheten av där de befann sig. När de oskadda snabbt körde därifrån i sin limousine körde två berusade poliser på motorcykel rakt in i den kungliga karavanen. Inrikesminister Samak Sundaravej attackerades genast av sina rivaler för att han inte hade kunnat erbjuda tillräckligt skydd åt den kungliga familjen. När Samak kontrade med att säga att någon hade placerat ut bomberna för att förödmjuka honom inför kungen blev han dessutom anklagad för majestätsbrott!

Trots att demonstrationer var förbjudna intog nu Red Gaurs och Nawaphon gatorna för att protestera mot Samak. Till demonstranternas försvar sade en general att protester kunde tillåtas om det handlade om en lojalitetsförklaring till kungen!

1977 uppskattades det att de thailändska kommunisterna hade mellan 6 000-8 000 beväpnade soldater och omkring en miljon sympatisörer. Hälften av Thailands provinser betraktades som kommunistinfiltrerade av officiella thailändska källor vid den här tiden.