Det kommunistiska hotet mot landet var fortfarande starkt överdrivet och Thailands kommunistiska parti hade bara förmåga att attackera avlägsna polisstationer, BPP och arméutposter. Kommunisterna erövrade ingen mark och avstod fortfarande från att kritisera monarkin.

Media rapporterade att kriminalitet och våld var utbrett i landet och att korruption genomsyrade hela den thailändska administrationen. Regeringen talade om att minska inkomstskillnaderna mellan Bangkok och landsbygden och att genomföra nödvändiga sociala och ekonomiska reformer, med det fanns stor skepsis om hur detta skulle kunna genomföras.

Många observatörer menade 1976 att om regeringen inte snabbt kunde skapa sociala och politiska förändringar i landet skulle det thailändska kommunistiska partiet växa sig allt starkare och landet skulle få en alltmer omfattande gerillaverksamhet. Som yttersta konsekvens skulle då landet så småningom få ett kommunistiskt styre.

Tidskriften Far Eastern Economic Review ฟาร์อีสเทิร์น อีโคโนมิก รีวิว skrev att västliga iakttagare i Bangkok menade att kommunisterna fortfarande utgjorde en relativt liten grupp och inte var något allvarligt hot mot regeringen, men kunde mycket väl bli det med tiden. I augusti 1976 sade Seni att den väpnade kommunistiska aktiviteten i landet aldrig hade varit större och polisstyrkorna tilldelades en extra nödbudget.

Det var emellertid svårt att uppskatta hur starkt det thailändska kommunistiska partiet var. Deras radiostation, det Thailändska folkets röst, var en viktig källa för information om den militära aktiviteten i landet, men den rapporterade inget om deras egna förluster och överdrev gärna sina egna segrar. Regeringens egen information var inte heller särskilt pålitlig och de både överdrev och underdrev sina egna förluster. Utländska journalister fick inte tillstånd att besöka de oroliga områdena så det var svårt att verifiera regeringens uppgifter.

Regeringens säkerhetstjänst utarbetade dagligen en rapport om den kommunistiska aktiviteten i landet, men den var inte tillgänglig för journalister. Det påstods till och med att kung Bhumibol var tvungen att hämta information från den amerikanska ambassaden för att hålla sig orienterad om situationen i sitt eget land!

Säkerhetstjänsten menade att ledaren för det thailändska kommunistpartiet hette Charoen Wanngam เจริญ วรรณงาม. Han kom ursprungligen från Udon Thani, men hade varit kommunistledare i Nakhon Phanom-området i nordöst innan han blev partiledare. Det förmodades att centralkommittén hade sitt huvudkvarter i Chiang Khong-området vid nordgränsen till Laos. Denna Charoen som vid denna tid var i slutet av 50-årsåldern, eller början av 60-årsåldern, skulle tidigare ha kämpat mot fransmännen tillsammans med vietnameserna vid Dien Bien Phu.

Uppgifterna om kommunistpartiet var sparsamma, men det stod klart att man inte valde att profilera några bestämda ledare. Det berodde kanske på att partiet inte önskade att ställa upp som konkurrent till kungen som hade en stark ställning hos lantbefolkningen i Thailand.

En västerländsk diplomat under denna oroliga tid uttryckte sig så här om situationen i landet;

"Den thailändska regeringen och pressen skyller hela tiden de nationella problemen på kommunisterna och sina grannländer, men det verkliga hotet är livs levande och bor i Bangkok, där han kör runt i en Mercedes med luftkonditionering."

Under 1976 växte medlemsantalet i Village Scouts enormt och organisationen fick mer än en miljon nya medlemmar under året. Detta var tio gånger fler än 1975. Nästan 10 procent av landets vuxna befolkning blev till sist medlemmar.

Under det första halvåret av 1976 medverkade kungen och drottningen på minst 19 av Village Scouts möten. Ofta i sällskap med döttrarna prinsessan Maha Chakri Sirindhorn och prinsessan Chulabhorn (Chao Fa Chulaphon) เจ้าฟ้าจุฬาภรณ (4 juli 1957-). Ibland samlades tiotusentals Village Scouts för att se kungen och höra hans korta tal. Bhumibol betonade Village Scouts roll i att upprätthålla khwam mankong (khwam mankhong) ความมั่นคง, eller stabilitet och säkerhet.

I mitten av 1976 gjorde munken Kittivudho Bhikku ett uttalande om att det inte var någon synd att döda en kommunist. Kittivudhos uttalande orsakade ett så stort ramaskri hos allmänheten att det ställdes krav på att han skulle censureras, eller till och med att han skulle tvingas lämna sin munktillvaro.

Faktum var att han faktiskt sade att det var en buddhistisk skyldighet att döda kommunister. Tidskriften som gjorde intervjun rapporterade; Han sade att ett sådant dödande inte var likställt med att döda en människa ‘‘eftersom envar som fördärvar nationen, religionen eller monarkin är bestialiska varelser och inte kompletta människor. Därför måste vi inrikta oss på att inte döda människor utan att döda djävulen, vilket är alla thailändares skyldighet.’’

Han fortsatte att säga att allt dödande är antimeritskapande, men i det här fallet betydligt mindre antimeritskapande och meriten är mycket stor för en handling som syftar till att bevara nationen, religionen och monarkin. "Det precis som när vi dödar en fisk för att göra en maträtt, som sedan läggs i en munks skål. Det är helt säkert en icke meritskapande handling att döda fisken, men när vi placerar den i en munks skål skapar detta en mycket större merit.”

Det skulle visa sig att Kittivudhos uttalanden inte fick några konsekvenser för honom och kyrkorådet menade att det inte fanns några bevis mot honom. För säkerhets skull upprepade Kittivudho sina uttalanden utan att något hände. Liknande uttalanden kom också från andra munkar, som Phra Phawa Wonawornkhun พระภาวาวรคุฌ i Samut Sakhon, som föreslog att man skulle döda 30 000 studenter för att rädda monarkin!

Kungaparet fortsatte att träffa Kittivudho privat och deltog i Red Gaurs aktiviteter. Dessutom tränade en del enheter från Village Scouts på BPP:s läger Camp Naresuan (Khai Naresuan) ค่ายนเรศวร, som ligger granne med palatset i Hua Hin.