1967 hade den undergrävande verksamheten spritt sig långt norrut till provinserna Chiang Rai och Nan där de stridande huvudsakligen bestod av hmong ledda av thailändare och sino-thailändare. Förmodligen fick de understöd från Kina.

I början av 1967 inträffade de första större drabbningarna mellan gerillan och regeringstrupperna med förhållandevis många döda på bägge sidor. Samtidigt bekräftades det för första gången att gerillan hade tillgång till kinesiska och tjeckoslovakiska vapen. Det handlade bland annat om en fullskalig hmongrevolt som spred sig i de nordliga provinserna Phitsanulok, Loei, Phetchabun och Phrae åren 1967-1968.

Vid berget Phu Hin Rong Kla ภูหินร่องกล้า, i den nuvarande nationalparken med samma namn (Utthayan Haeng Chat Phu Hin Rong Kla) อุทยานแห่งชาติภูหินร่องกล้า, hade en grupp rebeller sin bas. En källa säger att gerillans högkvarteret legat här sedan 1965. Den thailändska armén svarade med att bomba byar där man också använde napalm.

(Phu Hin Rong Kla)

I februari och augusti 1967 genomförde regeringen ett antal anti-upprorsräder i Bangkok och Thonburi och arresterade 30 CPT-medlemmar, inklusive partisekreterare Thong Jamsri (Thong Chaemsi) ธง แจ่มศรี. I slutet av året övertog armén ensam ansvaret för kampanjen mot kommunisterna i nordöst. Samtidigt infördes undantagstillstånd här som också kom att gälla i fem sydliga och centrala provinser där gerillaverksamheten ökat i intensitet.

Oavsett hur stor tilltro man har till den thailändska regeringens upplysningar kunde man se en tydlig tendens av stegrad gerillaverksamhet. Förklaringar från Bangkok om att det från början hade varit ett medvetet kinesiskt, laotiskt och vietnamesiskt försök på att skapa ett nytt Vietnam var däremot knappast riktiga.

I februari 1968 rapporterade den amerikanska ambassaden till Washington att thailändska specialstyrkor hade massakrerat 72 hmong-bybor i byn Chong Pai (Chong Phai) ฉงไผ่ i provinsen Nan i norra Thailand den 16 oktober 1967. Någon formell undersökning av denna händelse genomfördes aldrig och Bangkok avfärdade det hela som kommunistpropaganda. Chong Pai bytte namn till Ban Maneepruek (Ban Maniphruek) บ้านมณีพฤกษ์ 1984 och ligger i distriktet Thung Chang ทุ่งช้าง.

Efter Tet-offensiven (kan ruk rut yuan) การรุกตรุษญวน i Vietnam, som började den 31 januari 1968, slutade Communist Suppression Operations Command (CSOC) (Kong Amnat Nuai Kan Pong Kan Kan Kratham An Pen Khommiwanit) กองอำนวยการป้องกันการกระทำอันเป็นคอมมิวนิสต์ med sina försök att charma de thailändska bönderna med reformer och hjälpinsatser.

I stället handlade det nu om search and destroy där man gjorde nedslag på landsbygden med tortyr och summariska avrättningar av misstänkta kommunistanhängare. Armén och BPP började terrorisera befolkningen på landsbygden genom att bland annat knuffa ut misstänkta kommunister från flygande helikoptrar.

I söder var man lika brutala och en källa uppskattar att omkring 200 misstänkta kommunistsympatisörer blev brända i rödmålade tunnor i slutet på 1972. Det finns mera informella källor som talar om hela 3 000 offer! Dessa vidrigheter har blivit kända under namnet Red Drum Killings eller Phao Thang Daeng เผาถังแดง på thai.

BPP blev också hårdare mot bergsfolken i norr genom att bryskt dra fram genom byar som misstänktes för samröre, eller som sympatiserade, med kommunistpartiet. Man tog sig inte längre tid att skapa goda relationer. Regeringen började också tvångsförflytta bergsfolk från deras hem ner till låglandet, vilket skapade nya problem angående markägande och fördelningen av andra resurser med låglandsbefolkningen.

En hel del tyder på att den thailändska regeringen medvetet överdrev oron i nordöst för att spela på USA:s kommunistskräck. Det skulle få USA att stanna i landet och kämpa gemensamt med Thailand mot kommunismen. Thanom hävdade till exempel att det fanns 3 000 kommunistiska rebeller enbart i nordöstra Thailand. Han hävdade också att en del av dem var kinesiska och vietnamesiska agenter. I november 1968 uppskattade den amerikanska underrättelsetjänsten att det fanns strax över 2 000 kommunistrebeller i hela landet, men medgav att antalet var i stigande.

Även den amerikanske ambassadören i Bangkok, Leonard S. Unger ลีโอนาร์ด อังเกอร์ (17 december 1917-3 juni 2010), som tagit över efter ambassadör Graham Martin เกรแฮม มาร์ติน (22 september 1912-14 mars 1990) var orolig för att de utvidgade hemliga operationerna i Laos hade provocerat kommunisterna att öka infiltrationen i nordöstra Thailand, vilket kunde få allvarliga följder för Thanoms regims stabilitet.

(Leonard S. Unger)

1968 hade rebellerna skaffat sig fotfäste i det bergrika området Khao Kho เขาค้อ i provinsen Phetchabun och även i den centrala delen av södra Thailand förekom rebellverksamhet. Under 1968 ökade antalet incidenter mellan rebellerna och den thailändska polisen och armén. Sammanlagt rapporterades 378 sammandrabbningar under året. Rebellernas samlade styrka uppskattades vid den här tiden till omkring 4 000 man. Med sitt ringa antal och mindre moderna vapen hade de ännu inte blivit något allvarligare hot mot regimen.

I april 1968 attackerade en rebellstyrka en 17 man stark gränspolisgarnison i provinsen Chiang Rai där endast två poliser överlevde. Rebellerna själva klarade sig helt utan egna förluster. Handley talar om en styrka på 18 man som blev fullständigt utplånad!

Omkring klockan 22.25 fredagen den 26 juli attackerades amerikanska plan på Udons flygbas där flera flygplan och helikoptrar fördärvades. Det handlade om omkring 25 angripare som från fyra håll öppnade eld med automatvapen mot basens nordvästra hörn. Detta var den första allvarligare attacken på de amerikanska styrkorna i Thailand. Fem amerikaner och thailändare skadades under attacken, medan fyra av angriparna miste livet. En av de dödade var en nordvietnamesisk officer.

Vid den här tiden bodde det omkring 15 miljoner människor i nordöst. De flesta tillhörde laofolket som var språkligt och kulturellt närmare knutna till sina släktingar i Laos än till den övriga taibefolkningen i Thailand. De skiftande regeringarna hade inte heller visat något större intresse för det fattiga nordöst. Från början hade oroligheterna i nordöst därför knappast orsakats av kommunister.

Det råder ingen tvekan om att gerillaverksamheten i nordöst användes som kamouflage av USA för att bygga sina flygbaser avsedda för angreppen på Nordvietnam. Först i mars 1967 bekräftade USA officiellt att man i två år hade företagit bombningar mot Nordvietnam från baser i Thailand.

Åren 1968-1969 fanns det sex amerikanska baser i Thailand: i Sattahip (U-Tapao), Udon, Takhli, Ubon Ratchathani, Nakhon Phanom och Nakhon Ratchasima. De amerikanska styrkorna, som företrädesvis bestod av flygvapenpersonal, uppgick till 35 000 man. Någon källa talar om nästan 45 000 man. Amerikanerna hade nästan 600 flygplan i landet där också bombplan av typen B-52 ingick. Dessa var baserade vid U-Tapao i provinsen Rayong.

(Amerikaner i Ubon 1966)

Från U-Tapao och andra militära installationer i Thailand genomförde USA operationer mot både Nordvietnam och Laos. Amerikanerna sysslade också med elektronisk krigföring såsom störning av radiotrafik, signalspaning och radarövervakning och skickade också marktrupper in i Laos och ännu längre bort.

1968 hade dåvarande president Johnson förklarat att han inte tänkte kandidera för ytterligare en period som president. Både Hubert Humphrey och Richard Nixon kandiderade sedan båda med budskapet om att dra sig ur Vietnamkriget. Kort tid efter att Nixon vunnit valet och svurits in som president meddelade han i januari 1969 sina tankar om en ”vietnamisering’’ av Sydvietnams försvar.

Två månader senare förklarade Nixon sina planer om att minska storleken på den 50 000 man starka amerikanska militära närvaron i Thailand. Under tiden förbjöd den amerikanska senaten att amerikanska trupper skulle få föra krig i Thailand eller Laos. Samtidigt attackerade senator Fulbright ännu en gång Thailand för att vara ett korrupt och odemokratiskt land som hölls under armarna av USA. Detta fick den thailändska eliten att hamna i ett chocktillstånd. Det verkade som om USA gett upp kampen om både Thailand och Vietnam. Utan amerikansk hjälp skulle Thailand drabbas av en ekonomisk nedgång.

Mera bekymmersamt var att mer än 10 000 thailändska soldater nu befann sig i Vietnam. Bangkok fruktade att det hela skulle kunna eskalera till krig mellan Nordvietnam och Thailand utan en amerikansk säkerhetsgaranti. Thanom svarade med att kraftigt utöka sina militära kampanjer mot rebellerna.

I Khao Kho, Chiang Mai, Chiang Rai och andra områden riktade hans styrkor sina tyngsta vapen, bombflyg, artilleri och attackhelikoptrar mot troliga kommunistmål. De besköt och bombade stora skogsområden och misstänkta byar med både missiler och napalmbomber på samma sätt som amerikanerna gjorde i Vietnam.

Liksom i Vietnam hade dessa kampanjer begränsad effekt. Kommunistrebellerna var bättre hemmastadda i terrängen än regeringstrupperna och kunde därför lättare undgå att bli skadade eller tillfångatagna. Resultatet blev därför att fler regeringssoldater än rebeller skadades i sammandrabbningarna. Attackerna verkade också ha fått fler thailändare ute på landsbygden att vända sig mot regimen. Vilket blivit fallet i februari 1968 då regeringssoldater härjade en by i provinsen Chiang Mai. Jag har sett bynamnet Meo Maw, som jag inte lyckats identifiera.

Rebellerna hade en natt gått in i byn för att attackera ett mindre antal poliser som besökte byn. Efteråt försäkrade byborna att de inte hade hjälpt dem. Som bevis för sin lojalitet sade de att kung Bhumibol några år tidigare hade givit utmärkelser till bychefens farfar och bara ett år tidigare hade kungens mamma Sangwan invigt byns skola. Trots detta bombade det thailändska flygvapnet byn och marktrupper satte eld på byns skola och byns grödor.

1969 annonserade Thailands kommunistiska parti formellt att man bildat något man kallade det thailändska folkets befrielsearmé (Kong Thap Plot Aek Prachachon Haeng Prathet Thai) กองทัพปลดแอกประชาชนแห่งประเทศไทย (ทปท). Detta var visserligen alarmerande, men de dåligt utrustade rebellerna var inte kapabla att ge sig ut från sina gömställen i bergen eller djungeln. Hotet från dem var i princip bara teoretiskt.

Phayom Chulanont hade nu blivit medlem i Thailands kommunistiska partis centralkommitté och kineserna hade utnämnt honom till stabschef eller befälhavare för befrielsearmén. Efter årtionden av gerillakrig började Phayoms hälsa att svikta. Han skickades därför tillbaka till Beijing 1978 där han dog någon gång tidigt på 1980-talet.

Jeffrey Race (1943-), som var expert på rebellrörelser i Asien, sade vid den här tiden att de enda som betraktade Thailands kommunistiska parti som äkta kommunistiskt var rörelsens egna ledare och ledarna i den thailändska regeringen. De var helt enkelt bergsfolk som kämpade mot missförhållanden och övergrepp.

(Jeffrey Race)

I juli 1969 arresterades nio medlemmar från kommunistpartiet, inklusive en högt rankad medlem i centralkommittén. Händelsen framställdes av regeringen som en avgörande seger mot kommunisterna.

I mars 1970 rörde sig styrkor från Pathet Lao och Nordvietnam provokativt mot den thailändska gränsen. Thailändska trupper stödde den kungliga laotiska armén i deras försök att stoppa dem.

Tidigt på 1970-talet hade Thanom-Praphas-regimen fått en allvarlig säkerhetsrisk i landet. De hade också allt mera börjat förstå att deras närmaste allierade, USA, höll på att överge dem. Nixon inledde också ett återupptagande av de diplomatiska förbindelserna med Folkrepubliken Kina i mitten av 1971, som Thailand menade stödde den undergrävande verksamheten.