De kommande gränsstriderna mellan Thailand och Laos hade sitt ursprung i hur de båda länderna tolkade gränstraktaten från början av 1900-talet. Det handlade då speciellt om det fransk-siamesiska avtalet från 1907 som använde de naturliga vattenvägarna som gräns mellan Siam och Franska Indokina. Thailand motsatte sig inte avtalet från 1907, utan var bara oenig om vilken av Mekongflodens bifloder som utgjorde gränsen mellan länderna.

Naturligtvis spelade de båda ländernas ideologiska skillnader en roll och som du får se handlade det också om en rivalitet om tillgången på värdefullt timmer i gränsområdena. Redan från 1975 och framåt hade det varje år förekommit problem och strider utmed gränsen till Laos. Längst ner i denna artikel kan du se fler detaljer om detta.

Anledningen till konflikten 1984 var att man i början av mars inte kunde komma överens om huruvida tre byar i gränsområdet tillhörde Thailand eller Laos. Dessutom handlade det om en pågående hmongrevolt i Laos där dessa hmong hade baser i Thailand, varifrån de gjorde regelbundna räder in i Laos. De tre byarnas namn var Ban Mai บ้านใหม่, Ban Kang (Ban Klang) บ้านกลาง och Ban Savang (Ban Sawang) บ้านสว่าง. Laotiska trupper hade därefter ockuperat byarna den 15 april 1984.

I juni 1984 kom den thailändska arméns vägbyggare fram till de tre avlägsna byarna, som enligt tillgängliga kartor tolkades som tillhörande Thailand. Den 6 juni besegrade man den lokala milis som försvarade byarna och ockuperade i sin tur byarna, där det bodde sammanlagt omkring 2 000 invånare. Thailändska och laotiska trupper drabbade sedan samman nära byarna den 7-9 juni.

Detta blev inledningen på en militär och diplomatisk konfrontation som kom att vara i flera månader. Antalet stupade anges till dussintals på båda sidor. De båda länderna började förhandla i Bangkok den 21 juli, men den 15 augusti 1984 avbröt Thailand förhandlingarna.

Den 1 september gick laotisk militär till motangrepp mot de thailändska trupperna nära Ban Mai, vilket resulterade i tre stupade thailändska soldater. Men den 2 oktober meddelade Thailand att de skulle dra tillbaka sina styrkor från byarna, vilket man också gjorde den 15 oktober. Laos satte nu press på Thailand och tog med sig ärendet till FN:s säkerhetsråd där ärendet diskuterades den 22 oktober.

Då Thailand aspirerade på en plats i säkerhetsrådet förklarade man att man inte tänkte behålla några trupper vid byarna och att man ville få till stånd en fredlig lösning genom att se över gränsdragningen. Men Laos avslog Thailands förslag om att en neutral eller gemensam grupp skulle avgöra gränsfrågan rörande de tre byarna. Det verkliga motivet till denna konflikt handlade om rivalitet om den rika tillgången på timmer i regionen.

Gränsen mot Laos fortsatte därefter att vara ett känsligt ämne, men spänningarna minskade något efter att de thailändska ekonomiska investeringarna ökade åren efter konflikten 1984. Ännu var det inte helt lugnt vid gränsen och laotiska trupper och thailändsk polis drabbade samman den 10 augusti 1985, där en thailändsk polis dödades.

Den 14 juni 1986 blev 35 laotiska immigranter dödade av laotisk militär nära Chiang Kham vid Mekongfloden. Den här gången blev det Thailand som tog med sig ärendet till FN:s säkerhetsråd. Förhållandet mellan de båda länderna förbättrades tillfälligt i augusti 1986 då den laotiske premiärministern Kaysone Phomvihane skickade ett brev till Prem då han återigen utsetts till Thailands premiärminister.

I maj 1987 anklagade Laos Thailand för att ha samlat trupper vid Laos norra gräns för att försvara illegal timmeravverkning. Detta blev starten på nya fientligheter och i december 1987 ryckte thailändska väpnade styrkor in i Laos och ockuperade en omtvistad by vid namn Ban Rom Klao บ้านร่มเกล้า, där man hissade den thailändska flaggan.

Förutom byn Ban Rom Klao handlade det om ytterligare tre små gränsbyar som Thailand menade tillhörde provinsen Uttaradit och Ban Rom Klao menade att de tillhörde distriktet Chat Trakan ชาติตระการ i provinsen Phitsanulok. Laos i sin tur menade att Ban Rom Klao hörde till distriktet Boten บ่อเตน i provinsen Sainyabuli ไชยบุรี.

Thailändsk militär och flyg attackerade därefter de laotiska ställningarna under perioden 15-27 december 1987. Detta blev början på mycket allvarliga strider vid den thai-laotiska gränsen. Den laotiska regeringen protesterade kraftfullt och laotisk militär svarade med att genomföra en nattlig attack på den lilla thailändska garnisonen vid Ban Rom Klao. Garnisonen besegrades och den thailändska flaggan ersattes med en laotisk.

Striderna som började den 1 februari 1988 kallas i thailändska källor för slaget vid Ban Rom Klao (Yutthakan Ba Rom Kalo) ยุทธการบ้านร่มเกล้า, alternativt Somaraphum Ban Rom Klao สมรภูมิบ้านร่มเกล้า.

Laos tog med sig ärendet till FN:s generalsekreterare Javier Perez de Cuellar ฮาเวียร์ เปเรส เดอ เควยาร์ (19 januari 1920-4 mars 2020) den 17 december, medan Thailand den 26 december krävde att Laos skulle dra tillbaka sina trupper från området. Thailand och Laos kom överens om förhandlingar den 30 december och FN:s Perez de Cuellar erbjöd sig den 4 januari 1988 att underlätta dessa.

(Javier Perez de Cuellar)

Den 6 januari 1988 sade en talesman för det nationella säkerhetsrådet (samnak ngan sapha khwam mankhong haeng chat) สำนักงานสภาความมั่นคงแห่งชาติ att man hade bevis för att den så kallade Pak Mai-gerillan (Phak Mai) พรรคใหม่, som var en Moskvatrogen thailändsk kommunistisk organisation, slogs på de laotiska styrkornas sida i gränsområdet till provinsen Phitsanulok. Det nationella säkerhetsrådets engelska namn är National Security Council (NSC) och jag kommer i ibland även att använda förkortningen NSC.

I Thailand, som slagit ner den kommunistiska undergrävande verksamheten i norr och nordöst tidigare under 1980-talet, oroades man över att Laos kunde användas som bas för ny undergrävande verksamhet i Thailand. Generalsekreteraren för NSC, Suwit Suthanukul (Suwit Sutthanukun) สุวิทย์ สุทธานุกูล (25 oktober 1930-), anklagade offentligt Vietnam, som vid den här tiden hade omkring 40 000 soldater i Laos, för provokationer och för att hjälpa Laos i gränsstriderna. Vietnam förnekade inte helt oväntat dessa anklagelser.

Den 7 januari 1988 skrev New York Times att gränskonflikten mellan Laos och Thailand höll på att växa till en större diplomatisk kris. Detta samtidigt som både Vietnam och Sovjetunionen försökte förbättra sina relationer med de ickekommunistiska nationerna i Sydostasien.

Thailändskt flyg gick återigen till attack mot de laotiska trupperna i det omstridda området den 1-5 februari 1988. Den 3 februari drabbades den thailändska armén av en tragedi då omkring 70 thailändska soldater blev dödade av så kallad "friendly fire.” Det vill säga av sina egna styrkors vapen. FN:s Perez de Cuellar erbjöd sig att försöka medla mellan parterna den 5 februari, men Thailand avslog erbjudandet. Mellan den 14-17 februari fortsatte striderna, innan man kom överens om ett eldupphör den 17 februari som trädde i kraft den 19 februari 1988.

Korruption hade också haft ett finger med i spelet angående striderna 1987. Detta hävdade försvarsanalytikern och skribenten Robert Karniol som skrev för Singaporetidningen Straits Times เดอะสเตรทส์ไทมส์. Ett thailändskt bolag, som hämtade timmer i området, hade betalat mutor till både den thailändska och laotiska militären för att kunna hålla på med sin verksamhet. Då bolaget, på den thailändska arméns inrådan, slutade betala mutor till laotierna inleddes konflikten. Fientligheterna ska sedan ha upphört då företaget började betala igen, påstod Karniol.

(Robert Karniol)

De laotiska trupperna hade i motsats till de thailändska trupperna mångårig stridsvana i sin kamp mot antikommunistiska styrkor och de försågs också med materiel av sina vietnamesiska allierade. Å andra sidan var de thailändska styrkorna utrustade med moderna vapen, men hade enligt flera bedömare dålig ledning. Detta berodde på konstanta politiska utspel från Bangkok som distraherade de erfarna officerarna, menade en man vid namn Tim Huxley ทิม ฮักซเลย์.

(Tim Huxley)

Denne Huxley var verkställande direktör för regionen Asien och Stillahavsområdet i International Institute of Strategic Studies (IISS) (Sathaban Rawang Prathet Phuea Kan Sueksa Yutthasat สถาบันระหว่างประเทศเพื่อการศึกษายุทธศาสตร์ med säte i Singapore.

Faktum är att de thailändska styrkorna drabbades av större förluster än de laotiska då thailändarna många gånger attackerade väl förskansade laotiska styrkor som låg nedgrävda och inväntade de thailändska styrkorna. De sammanlagda förlusterna på båda sidor handlade om ungefär 1 000 man. Att de laotiska styrkorna visade sig vara starkare än förväntat fick enligt Karniol stor militär betydelse. Under striderna, som snart hamnade i ett låst läge, misslyckades de thailändska styrkorna med att besegra ett hårdnackat laotiskt försvar av en strategisk höjd som kallades 1428.

(Höjd 1428)

General Chavalit Yongchaiyudh, som var befälhavare för armén vid den här tiden, fick utstå kritik för att föra krig mot utrikesministeriets önskemål. Handley går ett steg längre och säger att Chavalit fick skulden för uteblivna framgångar i striderna och att premiärminister Prem också fick del av skulden. Detta skulle ha bidragit till att Prem tvingades upplösa parlamentet och utlysa nyval. 

Vietnam hade hjälpt sin allierade genom att skicka trupper från den andra vietnamesiska infanteridivisionen till Ban Nakok-flygfältet i Sainyabuli varifrån de hjälpte laotierna med deras militära operationer. Det nämns även att det funnits soldater från Sovjetunionen och Kuba bland de laotiska trupperna.