Åren 1684 och 1685 är knapphändiga med information. William Strangh hade återvänt hem till England och berättat att Constantine Phaulkon var kompaniets fiende nummer ett och att Samuel White var hans skapelse. Därför var det inte märkligt att kompaniets inställning till Samuel inte blev den bästa. Det som betydde något var emellertid hur Samuel tänkte uppföra sig i framtiden.

Samuel kontrollerade nu en hel provins och kung Narais och Constantines möjligheter att övervaka honom var begränsade. Hans position var nämligen osedvanligt självständig. Samuel lät skriva brev till sina vänner i kompaniet där han förklarade att han liksom tidigare ville stå till deras tjänst både officiellt och privat. Han visade också upp sin goda sida då han hjälpte ett av kompaniets fartyg, som sprungit läck med en värdefull last, och lät reparera det till ett förmånligt pris.

Samuel upptäckte, då han beslöt sig för att utveckla handeln på Golkonda, att Ali Beague inte blivit mer samarbetsvillig än tidigare och orsakade förluster för hans handelsfartyg. Samuel hade aldrig förlåtit att Ali Beague lurat honom och indirekt orsakat hans tidigare omtalade grundstötning tre år tidigare. Det var dags att ge igen. Visserligen hade Golkonda en stark armé, men riket hade ingen flotta.

Samuel vände sig 1684 till Constantine och rapporterade om läget. Samuel menade att det var dags för en militär insats. Han bad om tillstånd att få borda handelsfartyg som tillhörde Golkonda tills Ali Beague gick med på att betala kompensation för de förluster som han hade åsamkat honom. Han påpekade också att ämbetsmännen i Pegu, varav en del var muslimer, också borde sättas på plats.

Constantine fick härefter kungens och regeringens tillstånd till att genomföra sina planer. Först skulle man skicka en mission till Golkonda för att kräva den ovan nämnda kompensationen. Om detta misslyckades skulle skulle fartyget Prosperous utrustas, kommenderat av en kapten vid namn John Coates, börja preja och erövra fartyg tillhörande Golkonda.

Man skulle iaktta försiktighet så att det brittiska Ostindiska kompaniets verksamhet inte stördes. Kompaniet hade ju faktorier i Masulipatnam och Madapolam มาดาโพลัม, som låg i Golkondas närhet. Man ville inte riskera att en massa engelska örlogsfartyg skulle bege sig till dessa farvatten, för att försvara kompaniets intressen.

Samuel gladdes åt möjligheterna att få ta byte. Han skrev till Thomas Ivatt i Masulipatnam och instruerade honom att ställa så stora ersättningskrav att detta skulle avslås. John Coates seglade sedan i väg med fartyget Prosperous tidigt 1685. Han hade också fått order om att erövra så många fartyg han kunde utmed Pegus och Indiens kust, utan att stöta sig med kompaniet. Tvärtom skulle han först segla till Madras och informera om vad som stod på, köpa ammunition och förnödenheter och rekrytera fler europeiska besättningsmän.

John Coates hade knappt hunnit i väg då det kom kontraorder från Ayutthaya. Man fick inte genomföra krigsliknande handlingar. Denna plötsliga ändring verkar ha berott på att indiska köpmän från Mergui, som hade långvariga handelsförbindelser med Masulipatnam, hade skickat en delegation till Ayutthayas hov och uttryckt sin rädsla för att ett krig skulle drabba dem hårt ekonomiskt. De hade mutat sig fram bland de promuslimska ämbetsmännen i byråkratin och fått planerna stoppade. Constantine var ännu inte så mäktig, som han skulle bli då den första franska ambassaden anlände till Siam, och han fick ge med sig.

Samuel beordrades att skicka ett snabbt segelfartyg efter John Coates och kalla tillbaka honom, men Samuel beslöt sig för att negligera denna order. Han trodde nog att Constantines beskydd skulle vara tillräckligt. Det verkar inte som om Samuel riktigt förstod att om han erövrade fartyg tillhörande en annan stat, utan hans regerings samtycke, skulle han betraktas som pirat.

Fartyget Dorothy โดโรธี skickades dock efter John Coates under befäl av en kapten Cropley. Cropley hade med sig brevet från Ayutthaya, men Samuel hade också skrivit ett eget brev där han uppmanade John att ignorera brevet från Ayutthaya. John skulle få Samuels beskydd och en stor belöning för detta. Föga anade nog Samuel vad John skulle ställa till med.

Efter sitt besök i Madras skulle John Coates segla till Madapolam, som låg inom Ali Beagues jurisdiktion, och beställa tre fartyg från varvet där. När dessa var nästan färdiga skulle han börja bråka med guvernören i Madapolam om att fartygen inte levererades till honom. Därefter skulle han återgå till de tidigare planerna om att borda fartyg. Efter sitt uppdrag återvände kapten Cropley till Mergui där hans fartyg Dorothy utrustades till fregatt.

John Coates fick ett vänligt mottagande i Madras, där han inofficiellt talade om vad som skulle hända och han rekryterade besättningsmän från England, Nederländerna, Danmark, Frankrike och Portugal. Thomas Ivatt hade kommit ner från Masulipatnam, men avled plötsligt i mars 1685. Tidigt i maj seglade John i väg med sitt välutrustade fartyg Prosperous till Madapolam där han kastade ankar. Han beställde därefter de tre fartygen och påbörjade ett vidlyftigt och intensivt umgänge med den engelska kolonin.

En av de som han umgicks med var Samuel Wales, som var lokal chef för det brittiska Ostindiska kompaniet. Han blev också god vän med portugisen Don Joseph de Heredia ดอน โจเซฟ ดะ เรียรเดีย, som hade ett eget beväpnat fartyg vid namn Sancta Rosa.

Joseph de Heredia slog sig nu ihop med John Coates. En kapten vid namn Alexander Leslie, som bodde i Madapolam med sin fru Mary och sina barn, accepterade ett erbjudande om en anställning i den siamesiska flottan. Muslimerna misstänkte dock ingenting ännu. Förmodligen hade den numera avlidne Thomas Ivatt inte ställt några kompensationskrav till dem.

I november var John Coates pengar slut och han menade att det var tid att börja agera. Ett fartyg tillhörande den armeniska miljonären John Demarcora จอห์น ดีมาคอร่า kom vid denna tid till Madapolam. John Demarcora hade ursprungligen bott i Madras under kompaniets beskydd och hade byggt upp sin förmögenhet genom handel på Pegukusten.

John Demarcoras fartyg New Jerusalem นิวเจรูซาเล็ม hade en mycket värdefull last och var en pirats dröm och denna frestelse kunde John Coates inte motstå. Det var bara det att John Demarcora inte var medborgare i Golkonda. Då han var en slags ämbetsman i Pegu menade John Coates att han kunde betraktas som medborgare här. Samuels order inkluderade ju också fartyg från Pegu!

John Coates började med att kräva omedelbar leverans av de beställda fartygen. Man svarade sanningsenligt att de ännu inte var helt färdiga och John började nu sina sanslösa provokationer. Den 21 november 1685, efter mörkrets inbrott, sjösatte han småbåtar med beväpnade besättningsmän från sitt fartyg Prosperous. Dessa smög sig uppför floden och bordade New Jerusalem, som låg för ankar nära staden Narsapore นาร์สะปอร์, utan att besättningen hann göra motstånd.

Strax intill låg ett annat fartyg vid namn Bedclove เบดโคลฟ, som tillhörde kungen av Golkonda, och även detta fartyg bordades och erövrades. Klockan tre på eftermiddagen förde de ner New Jerusalem till tullhuset i Narsapore och avfyrade hennes kanoner in i staden. Därefter kastade de ankar.

Då muslimerna skickade ut en representant från kompaniet förklarade John Coates att han bara tänkte behålla fartyget tills han fick sina tre beställda fartyg. John lade för säkerhets skull beslag på en väldigt dyr samling rubiner från lasten, om något skulle gå galet. Han ville helt enkelt inte inse att han försatt kompaniets invånare i en farlig situation genom sina handlingar.

John Coates var dum nog att inte segla i väg med New Jerusalem och dess värdefulla last. Bytets värde hade varit tillräckligt för att säkra en bekymmersfri tillvaro för både honom själv och för Samuel under resten av deras liv. Men John ville inte att hans handlingar skulle se ut som simpelt sjöröveri, utan ville att det skulle se ut som ett regelrätt krig.

Han lät nu blockera hamnmynningen och bordade och brände alla risbåtar som passerade utan att bry sig om vem som ägde dem. Tyvärr tillhörde en del av dem högt uppsatta tjänstemän i kompaniet. Detta var ett stort misstag för nu drog han definitivt på sig kompaniets vrede, vilket var i direkt strid med Samuels order. Madras skickade nu ut ett krigsfartyg med soldater vid namn Thomas mot John Coates. Det skulle ta tid innan det nådde fram och John hade gott om tid att fortsätta med sina galenskaper.

Ali Beague beordrade nu att kompaniets handel i hans rike skulle stoppas. Detta gjorde ett visst intryck på John Coates och han gick iland för att fortsätta diskussionerna i kompaniets faktori. Där försökte John Demarcora övertyga John Coates att han inte tillhörde Pegu utan Madras. Då John Coates fick höra att muslimska soldater var på väg för att fånga honom skyndade han sig tillbaka ut till fartygen. En man vid namn Freeman och Samuel Wales skickade ut en väldig räkning till honom.

Man gjorde nu en sista ansträngning för att försöka tala John Coates till förnuft och man lyckades faktiskt förmå honom att lämna ifrån sig sitt oerhört värdefulla byte, men John behöll i hemlighet de omtalade rubinerna. John Demarcora skulle inte upptäcka att de saknades förrän senare. Efter Johns Coates sanslösa föreställning i Indien skulle Samuel komma att betrakta honom närmast som en idiot.

John Coates som till sist insåg vad han gått miste om blev först melankolisk och sedan rasande. Morgonen den 30 december gick han iland i Madapolam med en beväpnad styrka och förklarade att han tänkte ta guvernören som gisslan. Någon hann varna guvernören som låste in sig och skickade en budbärare till Samuel Wales, som i all hast samlade faktoriets vaktstyrka.

Samuel Wales hann ifatt John Coates innan han nådde fram till palatset och försökte förklara för John att de alla skulle hamna i en ytterst farlig situation om han tog guvernören som gisslan. John själv skulle vara i säkerhet ombord på sitt fartyg, men de som var kvar på land skulle kunna råka mycket illa ut.

John Coates ignorerade honom och fortsatte mot palatset med Samuel Wales i hälarna. När han såg att grindarna var stängda och att man förberedde sig på motstånd blev han emellertid mer medgörlig. Han sade nu att han gått iland för att titta till sina beställda fartyg och bara ville ha ett lite samtal med guvernören. Guvernören lovade att fartygen skulle vara klara inom kort och John återvände till sitt fartyg.

De två första fartygen levererades nu och vapnen från Prosperous, som var i mycket dåligt skick, överfördes till dem. Efter detta lämnade John Coates också tillbaka Bedclove, men John var inte färdig med sina galenskaper. I februari 1686 seglade han upp till Narsapore och besköt ett kanonbatteri som fanns där. Indierna här hade dock inga tränade skyttar och Johns fartyg träffades inte en enda gång. John lyckades dock träffa indiernas batteri som började brinna och de övergav sina kanoner. Johns män gick då iland och hämtade ombord kanonerna.

John Coates sista vettlösa handling var att sätta eld på byarna utmed flodbankarna. Han eldade också upp fartyget Prosperous som var oanvändbart för honom. Tillsammans med de Heredia och Leslie gav John sig till sist av. Han hade fortfarande kvar New Jerusalem och skickade detta fartyg till Pegukusten, under Leslies befäl, med order om att borda alla fartyg han kunde. Därefter skickade John det nybyggda fartyget Mary till Mergui för att rapportera om sina ”framgångar." Själv seglade John norrut med Robin, som var det andra nybyggda fartyget, tillsammans med de Heredias fartyg Sancta Rosa.

Joseph de Heredias besättning var fransk och portugisisk och han hade med sig 45 fångar från de risbåtar som John Coates hade bränt, som han hade gjort till slavar. Avtalet var att alla skulle mötas med sina fartyg i Mergui i april eller tidigare om möjligt. Cropley hade återvänt hem till Mergui efter att ha lämnat de tidigare nämnda breven till Coates. Hans fartyg Dorothy, som hade utrustats till fregatt, användes nu också för att borda och erövra fartyg. Cropley bordade ett fartyg vid namn Meer Faqueer Deun där en viss William How fanns ombord. Denne man blev sedan anställd som revisor av Samuel.

Meer Faqueer Deun byggdes om och beväpnades som fregatt och fick ett nytt namn, Revenge. En kapten Edward English fick kommandot över detta fartyg. Under 1685-1686 fortsatte Edward English och Cropley att borda och uppbringa fartyg längs Pegus kust. Tidigt 1686 erövrade de ett fartyg vid namn Traja Raja, som tillhörde ett antal indiska handelsmän, som befann sig under kompaniet i Madras beskydd.

Ombord fanns en rad respektabla hinduiska handelsmän från Madras. Fartyget hade just lämnat Syriam och var på väg till Madras med en värdefull last när det kapades. De togs med till Mergui där Samuel lät fängsla dem och behandlade dem mycket illa. Samuel tvingade dem att skriva under ett papper att man inte hade gjort dem något ont och att inget tagits från dem.

Samuel White var, som vi ser, mycket noga med att ha sina papper i ordning! Därefter fick de lämna Mergui med sitt fartyg, men inte förrän Samuel hade berövat ledaren på ytterligare kontanter och guld, hans öronringar och ett paket med rubiner och mysk. De drabbade klagade senare om det inträffade till Elihu Yale i Madras.

Cropley och Edward English förde sammanlagt sju fartyg till Mergui och många andra fartyg tvingades betala för att undvika att bli bordade. De gjorde dock ett stort misstag när de erövrade och tog med sig ett fartyg som tillhörde en hög ämbetsman i kompaniet till Mergui. Samuel släppte visserligen omedelbart iväg fartyget, men det blev försenat vilket innebar en förlust för kompaniet. Samuel ådrog sig nu alltmer ilska från kompaniet. 1686 var han härskare i Bengaliska viken och Samuel lät uppbringa de fartyg han kände för. De muslimska handelsmännen fruktade naturligtvis Samuel och hans medhjälpares verksamhet.

Av alla de pengar som Samuel tjänade på ovanstående verksamhet gick bara en mindre del till kungen i Ayutthaya och till Constantine Phaulkon. Det mesta behöll han själv. När kostnaderna och kraven för John Coates otroliga odyssé till sist blev kända för Samuel är det inte så märkligt att han blev rasande.